Att fånga livet och försöka förstå det – ett samtal mellan Johan Patricny, Therese Bohman och David Almer

Inför detta nummer av Aorta behövde redaktionen inte fundera länge över vem som skulle kunna vara lämplig att illustrera temat »Nordiska gemenskaper«. Två av medarbetarna tog snabbt droskan till Mariatorget i Stockholm för att hälsa på i målaren Johan Patricnys (f. 1976) vackra 1700-tals-inspirerade bostad för ett samtal om inspirationskällor, konstutbildningar och hantverkskunnande. Patricny har alla de beröringspunkter som skulle kunna önskas för temat i fråga, med rötter i Södertälje, utbildning i Norge och inspirationskällor från hela Norden.

Redan som graffitiintresserad 14-åring yngling fastnade Johan Patricny för Anders Zorns akvareller vid ett besök i Zorngården, vilket fick honom att byta sprayburkarna mot penslar. Men när det efter gymnasiet var dags att söka till förberedande konstutbildningar i Sverige blev det stopp. »Man skall ‘hänga med’ för att komma in på konstskolorna, och när man väl är där ska man lära sig att tänka på ‘rätt sätt’. Jag tror att svenska konstskolor i hög grad letar efter studenter som är formbara.«

Samma negativa inställning till klassiskt figurativt måleri fick han erfara i Norge, när han som 18-åring sökte upp Odd Nerdrum i Oslo och fick tillbringa ett halvår hos honom. I Nerdrums ateljé var det dock inte fråga om någon undervisning – mästare och lärling arbetade sida vid sida, och Patricny betonar hur lärorikt det är att observera. Som av en slump hade Statens Kunstakademi i Oslo precis startat en, som det kom att bli, temporär utbildning för klassiskt figurativt måleri, och Patricny fortsatte sina studier där mellan 1998-2002. Det fanns uppenbarligen ett stort intresse för utbildningen, och det var ett högt söktryck – samtidigt togs få studenter in. Samma utveckling ser vi i Sverige, med en idag stor efterfrågan på konstutbildningar som kan lära ut klassiskt måleri. I Sverige kan emellertid efterfrågan fortfarande inte mättas vid de akademiska institutionerna, impulsen kommer istället från U.S.A, som via Florens startat utbildningar i Sverige. »Traditionen har flytt från Europa över till U.S.A. för att nu, när marken legat i träda, komma tillbaka för att kunna gro igen«. Patricny ser det förnyade intresset för figurativt måleri som den del av ett större sammanhang – som innefattar såväl en ny traditionalism som en ny andlighet: »Nu har vi brutit mot traditioner i hundra år, nu är vi trötta på det.«

Den klassiskt figurativa utbildningen vid Statens Kunstakademi var kortlivad. Odd Nerdrum diskuterades som möjlig professor, men sågs, kanske med rätta, som en lite för färgstark personlighet. Utbildningen upplevdes som udda av både lärare och studenter vid de andra utbildningarna, och det fanns en underliggande kritik mot att hålla på med »sådana där gamla akademiska saker«. Utbildningen lades ner efter några få år. »Man reflekterar uppenbarligen inte kring det akademiska inom modernismen idag – att oppositionen mot det ‘akademiska’ måleriet självt har blivit akademiskt. Det är paradoxalt; att allt sägs vara tillåtet i den förment öppna akademiska världen – men inte klassiskt figurativt måleri.«

När Johan Patricny 2005 kom hem till ett »dött« Sverige efter sju år i grannlandet, började han arbeta nära skulptören Peter Linde (»otroligt duktig; en av de bästa jag sett. Jag är så glad över att känna honom«), den ende svenske konstnär som han direkt kände samhörighet med. Linde blev en stor inspirationskälla, och Patricny upplever att de eftersträvar ett liknande uttryck i sin konst: »En – som man ser hos Zorn och Renoir till exempel – värme, en kärlek i själva utförandet. Att försöka avbilda det man avbildar på ett vällustigt och vackert sätt. Det ligger alltså inte i motivet i sig, utan i känslan, kärleken och skickligheten man lyckas lägga i utförandet. Vilket betyder att innehållet, inom måleriet och skulpturen, ligger i själva färgen och formen. Inte som många tror, i berätt-elsen, det litterära. Vad det föreställer och betyder är endast en bisak. Det viktiga är att det uppfattas som levande och vackert, i färg och form.«

Här skiljer sig Johan Patricny betydligt från de flesta andra samtida konstnärer: Han erkänner utan omsvep att han strävar efter att måla vackra tavlor. Dessutom är han mycket långt ifrån sinnebilden av den själsligt plågade konstnären: »Jag har aldrig varit särskilt inspirerad av de mörka känslorna, eller av konstnärer som verkar i den traditionen, som Munch och symbolisterna. Inom indisk filosofi brukar man säga att leendet är det mest allvarliga uttrycket, jag tycker att det ligger något i det. Jag tror att ju tryggare vi känner oss i kulturen, ju mer måste vi chockas och äcklas av konsten. Roslin såg till exempel avrättningar, och rokokon, som framstår som väldigt gullig i efterhand om man bara ser till bildkonsten, var i själva verket en brutal tid. Inom den klassiska konsten har man alltid eftersträvat det upphöjda, det gudomliga, oavsett hur jävliga omständigheter man själv som konstnär och människa, har levat under. Men det synsättet är idag, inom konsten, så klart helt och hållet otänkbart.«

Just Alexander Roslin tillhör en av Johan Patricnys stora inspirationskällor. Utöver Zorn nämner han dessutom Carl Larsson, Vilhelm Hammershøi, Erik Werenskiold, och P.S. Krøyer. Alla är de konstnärer vars arv man kan skymta i Patricnys målningar.

Johan Patricny har en avväpnande anspråkslös syn på sitt konstnärskap, och är så trygg i det att han inte alls verkar intresserad av att gå i polemik mot den övriga samtida konsten. Han är dock i grunden främmande inför det avantgardistiska, det ständigt oroligt sneglande framåtskridandet: »Det finns ingen utveckling i konsten, bara hos individen! Att försöka söka originalitet kräver att man måste bryta och hitta nya former, vilket jag tycker är ganska ointressant. Varje människa är ju de facto unik i sig och i fingeravtrycket – målningarna –  ligger det originella om man arbetar klassiskt. Det är faktiskt ganska skönt att inse det här, för då behöver man inte fundera på det över huvud taget.«

Hans anspråkslösa attityd är genomgående i både konst- och livssyn – helst vill han inte tala om sitt måleri i termer som »skapande« (»Jag beundrar, jag skapar inte… det jag avbildar är redan skapat«) och föredrar att kalla sig målare framför konstnär: »Om det jag gör är konst bestäms efteråt; det tar nog över 50 år innan en målning finner sin plats… på en museivägg, eller på tippen. Konstbegreppet uppfanns inte förrän på 1700-talet, och det fanns ju måleri innan dess.  Tänker man för mycket på sig själv, i till exempel strävan efter att vara originell, ställer man sig själv i vägen för konsten. I själva verket är det när man glömmer bort sig själv som man är sig själv mest. Peter Linde har sagt att man skall vara ett verktyg för det som vill bli sett, det tycker jag är en bra inställning. Mitt ideal är att försöka fånga livet och – kanske – förstå det. Det är det eviga man bör eftersträva, det som är allmängiltigt och relevant för alla. Det innefattar ljus och mörker, liv och död – och döden finns i livet.«

David Almer och Therese Bohman

Leave a Reply

Your email address will not be published.