Redaktionellt: Auf wiederseh’n

Vad skall jag annat göra än att gå ut ur ett rum av mig själv.

Gunnar Ekelöf

When you show us hope
We will show you peace

Bounty Killer

Detta nummer av Aorta blir mitt sista som redaktör. Jag kommer att fortsätta finnas i tidskriftens periferi som ansvarig utgivare men kommer inte att ha någon direkt roll i den fortsatta redaktionella utformningen. Kulturbyråkratin blir min framtida spelplan åtminstone för överskådlig framtid och förvånande nog trivs jag riktigt bra med det.

Men i denna avskedets stund – låt oss ge saker dess rätta proportioner: Aorta är inte mitt livsverk. Jag råkade befinna mig på en viss plats, vid en viss tid, med ett sinne känsligt nog att uppfatta utvecklingspotentialen i en av vår tids mest dynamiska estetiska strömningar. Jag har egentligen aldrig varit redaktör för Aorta utan mest fungerat som redaktionssekreterare. Och den rollen har krävt sin beskärda del av diplomati. Om mina egna åsikter har kommit till uttryck har de gjort så i nedtonandet av vad som kunnat uppfattas som konservativt eller som new age – två tanketraditioner jag har lite till övers för. I mångt och mycket har det handlat om att ge uttryck för en stämning, ett fenomen som redan fanns där – snarare än att uppfinna något nytt.

Med glädje noterar jag nu att de strukturer vi byggt upp, framför allt under de senaste tre åren, visat sig starka nog för att möjliggöra tidskriftens fortsatta överlevnad. Rekryteringen av ny redaktör var inte svår – under åren har ett starkt nätverk av kompetenta personer dragits samman.

Att hålla nostalgin stången har däremot visat sig vara en svår uppgift som jag brottats med många gånger tidigare då jag författat redaktionella förord. Det, och att i en svulstig gest svepa ut med handen och förklara hur förträfflig idén om en retrogardistisk framtid egentligen är, har tillhört mina svaga sidor som redaktör. Men i just denna text försvarar jag ett något bakåtblickande perspektiv.

När jag läser igenom gamla redaktionella förord och recensions- och debattklipp från dagspressen så är det kanske inte diplomati man tänker på i första hand. Vi retrogardister har alltid haft kort stubin. Och jag vill inte släta över något som tryckts i Aorta. Andra må ha en skild världs- eller kulturuppfattning men inom den retrogardistiska sfären har vi tämligen unisont uppfattat det rådande nordiska kulturklimatet som konformt och slentrianmässigt tillbedjande de postmoderna apostlarna. Kulturyttringar ska för att behandlas seriöst beskrivas som undersökande, normbrytande, gränsöverskridande eller utmanande. Och det är underförstått att konst eller litteratur producerad med traditionella metoder inte kan vara något av det. Att anlägga ett hantverksperspektiv på konst eller litteratur anses konservativt. Skönhet tycks för många kritiker vara ett överspelat begrepp.

Ja, våra kritiker. Om retrogardet ägnat sig åt hätska – ibland ogenomtänkta – utfall har vi i de flesta fall mött en mer subtil reaktion. Inledningsvis var strategin att misstänkliggöra retrogardet politiskt. Det verkar för en modern läsare år 2008 märkligt, som ett eko av 68-rörelsens mest konspirationsteoretiska tongångar, men under mitten av 1990-talet gick det faktiskt en debatt i Res Publica som på fullaste allvar försökte hävda att retrogardet var ett embryo till högerextremism.

Under senare år har vi förvisso fått mer positiva reaktioner samtidigt som de negativa rösterna valt en annan strategi, nämligen att förlöjliga och förminska. Som strategi har jag faktiskt stor förståelse för den, även om jag tycker det är tråkigt. Det är förstås lätt att göra narr av dem som tar sig själva på allvar, särskilt när deras apostroferade stilar innehåller arkaisk emblematik, sentimentalitet och naturromantik. Och det är alltid kul att få skrattarna på sin sida. Men det kritiska samtalet uteblir och publiken får nöja sig med ett ihåligt hångrin, istället för att själva tillåtas ta ställning utifrån en egen estetisk värdeskala.

Kritiker varken kan eller bör man uppfostra men om jag får vara så fräck att ge den nye redaktören några råd på vägen skulle de låta ungefär såhär: Slå vakt om retrogardets djärva och överraskande karaktär och lita inte enbart till våra akademiska kontakter. Gör det inte lätt för våra meningsmotståndare. Står valet mellan ytterligare en essä med historiskt ämne och nyskriven poesi – välj det senare. Se till att få in fler kvinnliga röster i Aorta – inte för att det är politiskt korrekt utan därför att det berikar och nyanserar det redaktionella samtalet. Och slutligen: Välj dina strider med omsorg, det finns så mycket annat att lägga sin energi på.

För Aorta har en plats att fylla i samtiden. Tidskriften är redan idag den naturliga – i Sverige egentligen den enda! – kanalen för kvalitativa översättningar av poesi äldre än 50 år. Med en prövande nytolkning av klassicistiska ideal och en vilja att se historiska epokers relevans i samtiden intar Aorta en spännande särställning bland kulturtidskrifterna. Men för att den särställningen ska kännas angelägen och inte exkluderande eller anakronistisk krävs en fin balansgång som är så typisk för tidskrifter som drivs med en estetisk övertygelse. Jag vet att jag inte alltid lyckats med det konststycket. Men det är där förväntningen på Aorta bör ligga.

Innan jag nu går ut genom bakdörren vill jag särskilt tacka några uomini d’onore som gjort Aorta till det den är idag: Håkan Sandell – il miglior fabbro – sluta inte hoppas på västanvindens löften. Christopher Rådlund – för ovärderlig grafisk konsultation, för sena nätters sällskap och för alla omslag du gjort. David Almer – för att du stått ut med mig och för att jag vet att du kommer ta väl hand om Aorta. Ronny Spaans – för att du är en av de bästa unga poeterna i Norden, lycka till! Ett stort tack också till alla skribenter och läsare som varit med på färden så långt – ert engagemang och intresse har varit avgörande för tidskriftens överlevnad.

Tack och adjö.

Carl Forsberg

Leave a Reply

Your email address will not be published.