Replik II: Retrogardism/avantgardism

I en uppmärksammad artikel publicerad på webbsidan tidskrift.nu jämför Thomas Sjösvärd »avantgardism« och »retrogardism« och lyckas genom en serie förenklingar tömma båda begreppen på annat än den ytligaste betydelse. I slutet av sin dekonstruktion har han intet mer att meddela än att retrogardismen är en »estetik«, och får ordet att låta som en stunds skön onani i hemmets lugna vrå. Sjösvärd ger då det senaste lexikografiska tillskottet i den uppsjö av kortfattade valhänta definitioner som kastats efter »retrogardismen« av en kader doktorander och docenter (professorerna väntar på att få tugga benen).

Verbala distinktioner bör värdesattas, därför att de står för mentala – intellektuella – distinktioner. Likafullt känner man att det i något avseende är en skada att ordet poet har kommit att splittras i två… Våra föregångare, när de talade om en poet – en »verssmed«, tänkte på honom inte endast som en leverantör av de höga lyriska tonerna… Nå, jag önskar inte att profetera, men jag tror att om berättandet av historien och sjungandet av versstroferna på nytt kunde mötas, då hade något verkligt betydelsefullt kunnat inträffa.

Citatet hämtar jag inte från någon av Aortas medarbetare under de gångna tio åren, utan från Jorge Luis Borges amerikanska universitetsföreläsningar på 1970-talet. Men är det en fråga om »estetik«? Epikens återförenande med lyriken, poesin med samhället och poeten med de breda lagren, är inte en smakfråga men ideal som bär vittgående kulturella och politiska innebörder.

Det är sant att vi i Aorta inte har varit slösaktiga med lätthanterliga definitioner, kanske måste man stava skylten tydligare för en häst, så här följer en: retrogardistisk poetik är den radikaliserade längtan efter en levande undertext… Och det finns här en grund för hoppfullhet. Ibland kan en enda avskild metafor vara nog för att bära en hel folkgrupps och en hel kultur-epoks sensibilitet. En skaldisk kenning för eld var »birkisótt«, alltså något i stil med »(björk)vedträets feberbädd/sjuksäng«. Det är tillräckligt för att fånga upp vikingatidens kärva poetiska humor och måleriska kraft. Men kanske även dess känsla för det tragiska. De flesta eldkenningar visar på associationssammanhang med sorg, olycka, skräck, sjukdom och skada. (Medan is tycks ett fridfullare element: sjöns hjälm, fjordens takbjälkar o.s.v.) Nåväl. »En samspunnen berättelse av många röster«, som Borges skriver i tillägg till Friedrich Schlegels ord: »där komplementära karaktärer framställer kollektiva verk«.

På den vägen, resande, hjälper ingen nyborgerlig historisk förankring efter linjära tidskoncept, ingen hjälplös kulturkonservativ kärlek till avantgardens gryning. Svaret ligger istället i en vidöppenhet inför samtidens vågrörelser och de egna själsimpulserna. Eller som saken formuleras med än mer efterlyst tydlighet av den ryska poetissan Marina Tsvetajeva, i följande korta samtal med sig själv »om Tyskland«:

– Är du blind?
– Seende.
– Är du döv?
– Perfekt gehör.
– Vad ser du?
– Goethes panna över årtusendet.
– Men du talar om det förflutna?
– Om framtiden.

Håkan Sandell

Leave a Reply

Your email address will not be published.