Replik I: Retrogardism/avantgardism

När Thomas Sjösvärd tog sig an retrogardism och avantgardism (tidskrift.nu 080131) blev följden att allt fokus föll på hans plumpa utfall mot Axess magasins chefredaktör Johan Lundberg. Till viss del känns det som att artikeln som sådan skrevs som en dålig ursäkt för att just få ge Lundberg en känga, då Sjösvärds »analys« är lika grov som attacken på Lundberg; trots detta kan det vara värdefullt att försöka besvara och utveckla de frågor han ställer, mycket på grund av att de tangerar ett flertal kulturdebatter de senaste åren som i samtliga fall runnit ut i kvasidiskussioner och ad hominem-argument där sak och person sammanblandats.

Sjösvärds svar på sina ställda frågor är lika intressanta som överraskande. Hur man med några få snabbskisserade tankeled lyckas ställa likhetstecken mellan Aortas och en annan mer avantgardistisk tidskrifts respektive kulturanalyser, eller för den delen mellan postmodernt hållna historiska referenser (av typen samplingar – ironiska eller ej) och djupare historisk medvetenhet (där det historiska fältet blir en enhet in i nuet och framtiden), är fascinerande. Att man råkar citera Revue des deux mondes från 1855 är givetvis inte samma sak som att man på uppriktigt försöker förstå, inspireras och tar del av, säg, Stefan Georges syn på poesi.

Sjösvärds huvudsakliga argument är två. Det första är att retrogardism och avantgardism har setts som motsatta begrepp, men är det inte; man skulle till och med kunna se retrogardismen som avantgardistisk och vice versa. Med den logiken följer visserligen att, säg, Johan Patricnys och Jackson Pollocks estetik inte skulle skilja sig åt. Sjösvärd försöker dock parera detta uppenbara problem genom sitt andra argument: Vad som egentligen skiljer Aorta och och en annan tidskrifts uttryck skulle just vara synen på estetik, d.v.s. att det inte är förhållandet till historien utan synen på form – strikt form respektive formkamp – som är orsaken till de motsättningar han ser i debatten.

Att denna ytliga diskussion om form är intimt förknippad med hur man förhåller sig till traditionen slår honom inte. Vi finner inte heller någon diskussion om innehåll hos Sjösvärd. För att förstå den retrogardistiska kulturanalysen måste man gå djupare än att bara hålla sig till det formmässiga. Sjösvärd sitter fast i samma inskränkta formfokus som överallt drabbar den potentiellt intressanta diskussionen kring dagens konst och poesi. Sjösvärd talar visserligen primärt om poesin, men det retrogardistiska perspektivet inkluderar all kultur – bildkonst, litteratur, musik, arkitektur, skulptur etc. För att få mer komplett bild får man inte fastna i bara litteraturen; det är att ytterligare förminska debatten. Vad de – bildkonstnärer, skulptörer eller poeter – som kallar sig, eller blir kallade för, retrogardister intresserar sig för är kommunikation – tron på förmedling av innehåll med hjälp av mångtusenåriga traditionella verkningsmedel. Att genom inspiration och hantverksmässighet nå fram till autenticitet och kvalitet. Att få konsten och poesin att betyda något för människan – alla människor. Att inkludera människor, döda som levande. Varför fastna i nuet? Sedan när blev det omodernt att andas, le eller gråta? Det går alldeles utmärkt att sammanfatta det hela genom att citera Anders Österlings drygt 104-åriga syn på saken:

Den poet, som förhärligar nutidens sociala idéer och rörelser och som tror sig fylld av hela vår moderna tillvaro, har i förbigående sagdt oftast blott fångat en ton i den oändliga konserten, ett skri, i hvilket han tycker sig återfinna sitt eget hjärtas. Han är i själfva verket längre bort från det centrala i tidsstämningen än den, som går afsides och blott lyssnar till det själens sorl, som left i alla släkten.
(SvD den 26/7 1904)

Tvärtom än vad många verkar tro är retrogardismen är inte fientligt inställd till modernismen i sig. Däremot menar vi att det är sunt att reagera mot förstelningen och institutionaliseringen av en modernistisk avantgardetradition – ett paradoxalt fenomen i sig. Modernismens tradition är ett intressant fenomen, om än schablonmässigt missuppfattat samt omdebatterat – vilket exempelvis Peter Luthersson i flera böcker uppmärksammat.

Å andra sidan: Varför skulle vi bry oss så värst mycket den här gången en avtrubbad kritiker gör en slarvig läsning för att ta en billig kulturpolitisk poäng? Herregud, vi har sett det i över tio år nu! Det leder förstås till att man börjar fundera över om man varit dålig på att kommunicera, om det verkligen är så oerhört svårt att förstå vad retrogardismen handlar om. Och ytterst – herregud! – tänk om vi har fel! Att vi, precis som Sjösvärd verkar mena, i själva verket är ute på ett destruktivt sidospår, att vi är en självmotsägande anakronism, ett L’Ancien Régimes sista dödsryckning?

Men med eftertanken kommer också insikten: Vi har gått i svaromål i otaliga debatter, lämnat ifrån oss allt från fullödiga estetiska essäer till poetiska fragment och presentationer av mängder av konstnärs- och författarskap. Vi har arrangerat utställningar, uppläsningar och festivaler, givit ut tidskrifter, böcker och häften. Vårt internationella kontaktnät av samtalspartners och medarbetare spänner över flera kontinenter och inbegriper såväl unga debutanter som akademiledamöter och etablerade forskare, konstnärer och skribenter.

Om Thomas Sjösvärd hade tagit sig tid att läsa lite mer än tidskriften Aortas ledare hade han kanske upptäckt att dikterna som presenteras i de två apostroferade tidskrifterna skiljer sig åt? Kanske hade han upptäckt att det handlade om två fundamentalt olika sätt tänka kring värdet av bildspråk, epik och respekten för mytologiska förklaringsmodeller? Kanske hade han upptäckt två fundamentalt olika sätt att förhålla sig till varelsen människan?

Men den slutsatsen ville han inte dra. Det är slående hur han anstränger sig för att visa likheter mellan Aorta och den där andra tidskriften. Varför? Två mer skilda uttryck finns inte. Sjösvärd har lärt sig det moderna mediesamhällets viktigaste hemläxa: Det är viktigare att chockera än att ha något substantiellt att säga och denna gång råkade det röra två till synes oförenliga motsatser.

Men vi vänder gärna på myntet, om inte annat för att få den konformistiske kritikern att sätta morgonkaffet i vrångstrupen, och citerar modernismens store nestor Ezra Pound: »Det första steget i en renässans eller uppvaknande är att man importerar modeller i måleri, skulptur eller dikt« (Poetry, Chicago 1914).

Vi har ännu inte sett retrogardets slut eller upplevt dess fulla värde.

David Almer och Carl Forsberg

Leave a Reply

Your email address will not be published.