Om aztekerna i europeisk renässansreception

Under det loco 80-talet hade jag latinamerikanska vänner som regelbundet brukade försjunka i en kombination av de fyra (som de trodde) maya-handskrifterna i färgbrokig faksimil och en påse Maria Juana. Den patriotiska atmosfären låg tjock, och ibland fientlig, men även hos en enkel gringo överlevde intresset. Mayakulturen var en ursprungskultur, djuprotad och magisk, undflyende och i grunden helt främmande för den moderna människan:

O Wälder Yucatans voll goldener Träume,
Voll ewiger Stille, die im Urwald rauscht,
Wo hoch im Blauen durch die weiten Räume
Ein Wolkenschiff die grossen Segel bauscht.

Så diktade, expressionistiskt, en purung Georg Heym (1911). Jo, i urskogen rusar man sig. Med åren har likafullt mitt intresse hunnit att glida över mot den aztekiska civilisationen, så långt mer vår europeiske like, etniskt sammansatt, i historisk tidsskiftning, pragmatisk (innanför sina tankesystem), urvattnat allegorisk, funktionell. Moctezuma var till sin grad av religiositet en särling bland sina egna. Hans visionära gåva inte bara förutsåg utan förmodligen även inhämtade katastrofen. Men han var inte mer typisk eller representativ för aztekerna än tidigare ärkebiskop K.G. Hammar för svenskarna. Spansk senrenässans mötte en besläktad kultur. Till exempel bollspelen, som tidigare avslutats med människooffring (av spelare), hade sekulariserats, om än de fortsatte att leda till dödsfall då gummibollen var tung och hård. Spanjorerna, däremot, trodde å sin sida vidskepligt att de studsande bollarna bars av demoniska krafter och svartkonst, gummi kände de inte till.

Det första som verkligen imponerar stort på Cortez och de spanska soldaterna efter att de med övertalning tvingat sig in genom huvudstadens portar och fällbroar är marknadsplatsen, det centrala torget, vilket man nådde även med kanot – som i Venedig. Ett torg av de väldiga ytdimensionerna var okänt för dem från Spanien och Europa, »två gånger så stort som hela staden Salamanca« (Cortez), och bredden i utvalet av tjänster och varor överraskade och förbryllade dem. Matmarknad med orm- och hundkött, exotiska kakor och frukter, stora fiskar, och den tofuliknande massan av silade insektsägg från sjön. Djurmarknad med nya arter från det inre av djungeln och från Stilla havs-kusten i väst. Fjädermarknadens triumfer av ett obekant hantverk, amanteca. Men även skråverksamheter de kände hemifrån fanns representerade; garvare, träsnidare, guldsmeder, apotekare, ja, även hårfrisörer (enligt Bernal Diaz). Och allt detta fast man inte ägde en valuta, konstaterade de förbluffade spanjorerna. Ezra Pound hade trivts, aztekerna saknade monetär cirkulation (om man undantar kakaobönor).

Redan tidigare under framträngandet från kusten har spanjorerna fått klarhet i att aztekerna hade en slags skrift, hur de än har uppfattat den. De har mött utsända bildskrivare som tecknat ner allt vad de såg av deras utrustning och vapen, deras riddjur, till och med porträtt av officerarna. Avritningarna var i verkligheten en blandning av fonetiska tecken, symboler och bilder. Snarare ett fundament för en berättelse än berättelsen själv. Ibland fungerade skriften mest som en skissartad minnesgrund för skoltränade aztekiska »barder«. En del av de aztekiska handskrifterna har man förvarat i templen, andra har utfällda hängt likt väggbonader i adelshemmen. Medan en genom-snittlig präst inte har ägt mer än ett par enstaka bemålade fikusbarksark, använda för rådfrågning och divination.

Den aztekiska kulturen var liksom den europeiska grundad i en liten handfull centrala myter, bevarade likt några små värdefulla ting mellan raderna i en poets diktverk. Den enkla symbolen av säv eller vassrugg bär på så vis grundläggelsemyten av hur Mexico och huvudstaden Tenochtitlán grundats av ett föraktat invandrarfolk på en träskartad ö. Och vassrugen skulle även vara nog för att väcka den mentala bilden av månsken över stilla vatten, Metztliapan, Månsjön. Mexico betyder just staden som är i mitten av månens sjö. (Att Mexico City varit vatten ser man ännu rester av i Chinanpas med »de flytande trädgårdarna« där.)

Eller med ett helt annat exempel på kulturens symbolburna associationsväv; ett byxben med utstickande knota var nog för att väcka till liv mycket av mytcykeln kring Tezcatlipuca som fick sin fot avbiten av Jordmonstret.
Jag tecknar:

Det fikusbarkspapper som var i bruk kunde även bindas in, i folderböcker, med solfjädersvikta blad som i japanska skärmar eller rent ut sagt: som vykortskartor, fästade i pärmkanten. Det fanns även varianter där man exempelvis istället använde gessogrundat hjortskinnspergament. Böckerna kunde vara upp till tolv meter i längd, då skulpturer visar rejält tjocka böcker, approximativt en trettio centimeter tjocka. Böckerna är som sagt oftast mångkolorerade, och den svarta färgen finns det skäl att betrakta med en viss bävan, då den tillverkades av en art skorpioner. Dessa plockades av unga skrivarskoleelever, där den som blev stucken – om han överlevde – ansågs oägnad utbildningen, oönskad av gudarna, och sändes hem.

Att de i och för sig nog inte särskilt litteraturintresserade eller ens mångkulturellt vidsynta spanska officerarna likafullt funnit handskrifterna märkvärdiga som artefakter visas av att två stycken fick ingå i redan den första tributgåvan till den spanske regenten, Karl V. Och helt tidigt började handskrifter lämna Mexico som ett slags souvenirer. Vid en direkt fråga svarar mig Jens Rohark, en tysk forskare stationerad i Mexico City, att han »tror att vem som helst kunde ta med sig handskrifterna, soldater, rentav präster«, och alltså inte endast högrankade officerare. Det mesta har försvunnit. Överlevande handskrifter spreds tidigt i Europa – delvis via kapare (!) och delvis via gåvor till Vatikanen – även utanför Spanien. I dag överlever ett par dussin aztekhandskrifter. Det är svårt att räkna precist, dels eftersom kopior utfördes och dels för att en första kreolkulturell generation kom att utföra handskrifter utifrån aztekisk teckningstradition men med latinskt alfabet.

En del facklitteratur hävdar att européerna inte ens uppfattat böckerna som litteratur. Men detta motsägs, tycks det mig, av hur skrifterna regelmässigt placerades i biblioteken, runtom i Europa, och inte i Wunderkammarnas kuriosakabinett. Det visar sig dock svårt, för en amatör som jag, att finna konkreta exempel på hur 1500-talets européer uppfattade aztekhandskrifterna, där i överlaget till conquistadorernas aspektblindheter. Mina blickar riktas först mot just ett kuriosakabinett. Den romerske renässansorientalisten Athanasius Kircher var pionjär som kännare av kinesisk skrift och kultur, så borde man inte kunna finna någonting där? Jag ber naturhistorikern Tore Sørensen gå igenom Kirchers inventarielistor för mig. Men bland de många gåvorna från missionärsvänner, även i spanskamerika: till synes inga aztekhandskrifter. Istället citerar Tore för mig, från Leo Denel, om vad som skedde med det som inte letat sig över till Europa: »i Nya Spanien såldes resterande forna ark ur arkiven som omslagspapper till apotekare, butiksägare och rakettillverkare.«

Den förmodligen högst skattade aztekiska handskriften, Codex Borgia, räddades som genom ett under av kardinal Stefano Borgia, då han under ett besök hos grannfamiljen Giustiniani upptäckte aztekhäftet som en leksak i barnkammaren och det just som ungarna tuttat fyr på det. Det är därefter svartbränt  i kanterna och ett par yttersidor halverade. De olika handskrifterna har gjort äventyrliga vandringar genom Europa och att följa dem blir till en tur via de stora boksamlarna genom barock (Magliabechi!), upplysning (Boturini!) och romantik (von Humboldt!). De försvinner mystiskt. De dyker upp än mer mystiskt.

Ett ytterst tidigt europeiskt vittnesmål om receptionen av aztekhandskrifterna finner jag till sist, och det hos Albrecht Dürer, den främste tyske konstnären i sin tid, som såg den första gåvosändningen som Cortez sänt Karl V. Dürer kunde bese den ingående under en visning i Brüssel, 1520, bara ett år efter att den seglats ut: »Under alla mitt livs dagar har jag aldrig skådat något som gladde mitt hjärta så mycket som dessa ting, ty jag såg ibland dem underbara konstverk och häpnade över den subtila hantverksfärdigheten i fjärran länder. Förvisso, jag kan inte uttrycka vad jag tänkte där i salen…«

Över Cortez’ tribut har jag endast sett en ofullständig förteckning. Kärnan har utgjorts av guld- och silverarbeten. Utifrån vad man kan se genom Dürers samlade verk av vad som vanligtvis lockat Dürers pensel och blick, så är det inte dristigt att förmoda att han har lagt särskilt märke till vad som ingått av  fjäderarbeten i utställningen. Aztekiska yrkesmän var mästare med fjädermosaiker och fjäderflätning. Antagligen inga handskrifter. Men Dürer har sett fjädersköldar och hjälmbuskar.

Under den senare halvan av 1500-talet, när en mexikansk barock redan var på väg att uppstå rymmande aztekiska influenser, så vidarefördes som sagt ytterligare någon generation traditioner kring aztekhandskrifterna. Nu på europeiskt papper, och med latinskt alfabet, kunde ännu tecknare arbeta vidare i aztekiskt manér. Svanesången inleds med den så kallade Codex Florentina, ett handtextat verk i tolv delar redigerat av fransikanerabboten Bernardino de Sahagún (1499-1590). En rikt illustrerad encyklopedi, skriven främst på det aztekiska nahuatl-språket, efter de Sahagúns och hans trespråkiga medarbetares intervjuvarbete med den kvarvarande aztekiska adeln. Ett verk med minutiöst detaljerade bilder av flora och fauna, cermoniella dräkter och som bara ett exempel en historieskildring som med ett levande minne från den tidiga erövringskampanjen visar hur de spanska soldaternas avhuggna huvuden placerats bredvid hästarnas avhuggna huvuden i demokratiska rader.

I slutet av förra året reste jag ner till Florens under de båda dagar då under en forskarkongress de Sahagúns originalvolymer fanns tillgängliga på Mediciernas Laurenziana-bibiliotek. Överbibliotekarie Arduini lät mig till och med, efter lite tjat, hålla i ett av banden. Men innan jag hann bläddra i det så togs det på nytt ur händerna på mig. Kanske såg hon något farligt i min blick. Jag fick endast smekt det torra vita pergamentet med fingertopparna.

Men originalvolymer är kanske inte det riktigaste uttryck om Codex Florentina. Den utgör en under de Sahagúns överseende utförd kopia, med 1800 illustrationer, efter ett första smått apokryfiskt manuskript, vilket brändes av de spanska kolonialmyndigheterna. Det dubbla i förfarandet speglar vad som gärna kan kallas ett genomgående tema i européernas förhållande till maya- och aztekkulturerna, en mefistofeliskt jämlöpande vilja att förstöra OCH att dokumentera.

Håkan Sandell

Leave a Reply

Your email address will not be published.

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>