Redaktionellt

Under nyårsnatten i Oslo stod det klart – en högtidsklädd Carl Forsberg meddelade mig och det samlade retrogardet att han efter 10 år som aortasnickare måste lägga sin mantel och vandra på stadens gator som en vanlig man. Jag tackade i samma veva glad och stolt ja till att ta över chefredaktörskapet med Forsberg som ansvarig utgivare.

Min förhoppning och mitt mål är att fortsätta den stegring av kvalitén som jag (och glädjande nog även kritiken) tycker har präglat Aorta sedan nystarten 2006. För att kvartalsutgivningen inte skall haka upp sig på grund av förra årets utgivning kommer 2008 att bjuda på sex planerade nummer – det blir helt enkelt ett aortiskt fullspäckat år (dessutom med inplanerad exklusiv present för prenumeranter). En liten renässans för Aorta, således – den stora renässansen upplevde vi 2006 – och som omslaget skvallrar om är det också renässans som detta nummer tar sig an. Men vilken renässans?

Termen renässans är på intet sätt oproblematisk; som epok ses den till exempel som en självklar slutpunkt för medeltiden, en antik återhämtning och pånyttfödelse av konstideal, vetenskap och litteratur när den likväl kan ses som döden för mycket av den tradition som medeltiden bar med sig – inte minst den religiösa. Vi gör det nog för enkelt för oss om vi bara ser våra efterhandskonstruerade epoker som länkar i ett självklart linjärt framåtskridande, där varje länk förebådar nästa. Som Aorta gjort förr, med teman som dekadens och språkmaterialism etcetera, kommer temat i detta nummer därför belysas både som traditionell epok och som vidare begrepp.

Som exempel på detta bjuder vi i detta nummer bland annat på en reflektion av Jelena Selin över Petrarcas »Bestigningen av Mont Ventoux«, en text som kallats en av de första moderna skildringarna av naturen. Vi får via Håkan Sandell följa hur renässansens människor tog sig an aztekernas kultur och möta Giordano Bruno via Percival. Vi bjuder även på nytolkningar av ett antal renässanspoeter.

För att inte fastna i förra årtusendets fem första sekler presenterar vi även Claes Ahlunds tankar kring Heidenstams och Strindbergs renässansgräl, Carl-Michael Edenborg om C-A Ehrensvärd, Alexander Z. Ibsen om Don Juan som renässans av den antika teaterns idé, Bill Coyle om versmåttens renässans i USA på 1980-talet och framåt, målningar av den skotska konstnären Jennifer Anderson samt nytolkningar av Sapfo, Pasolini, Elena Schwarz m.fl. Och som vanligt finns det ändå mycket, mycket mer än så. Trevlig läsning!

David Almer

Leave a Reply

Your email address will not be published.