Första gången jag tog mig igenom Psykonauterna bodde jag och en vän några nätter i S:t Lars-ruinen i Visby där en annan vän satte upp ett historiskt skådespel av Strindberg. Teatersällskapet hade haft problem med inbrottstjuvar och tyckte att det var en bra idé att ha en kampsportsintruktör boende i den stora dubbelsängen på scenen. Vi var dock inte säkrare på den egna förmågan än att vi sov med lite rekvisita under täcket; ett bredsvärd och en rekorderlig stridsklubba. Några tjuvar såg vi nu aldrig men en natt tog vi med en igelkott hem och höll som husdjur. Idylliskt.
Det var märkligt att gå ut i Visbynatten och in på Gutekällaren efter att ha läst om Jüngers metodiska exkursioner i rusets historia. Stället framstod som ett zoo dit man fraktat djur från huvudstaden och proppat dem fulla med berusningsmedel och alla drifter – våld, parning och frosseri – tilläts grassera fritt och utan tillstymmelse till finess. Kontrasten var total.
Ernst Jünger (1895-1998) tillhör Europas mest särpräglade och produktiva intellektuella. Han rymde hemifrån för att ansluta sig till Främlingslegionen och blev senare officer i tyska armén i både första och andra världskriget men avskedades 1944 för sin inblandning i utkanten av attentatsplanerna mot Hitler. Politiskt korrekt var han dock knappast under hela sitt liv. I Über Nationalismus und Judenfrage (1930) beskriver han judarna som ett problem för Tyskland. Men bilden är sammansatt. Redan 1938 förbjöds han att ge ut sina böcker (bl. a. efter utgivningen av den militaristiskt-syndikalistiska Der Arbeiter (1932) och efter att ha vägrat att leda det nazistiska författarförbundet) och i det ockuperade Paris umgicks han otvunget med exempelvis Picasso och Jean Cocteau.
Det politiska idé som han sammanfattar i anarken och som kanske bäst blivit känt i Sverige tack vare bokförläggaren Bo Cavefors – framställs tydligast i romanen Eumeswil (1977). Huvudpersonen bär cyniska drag av Jüngers egen livshistoria, en intellektuell överlevare som visserligen kan arbeta åt en despot men utan att låta sitt eget känsloliv störas av det omkringliggande samhällets konvulsioner. Anarken blir sin egen herre, monarkens motpol, men utan anarkistens naiva idealism. En sensitiv varelse, ständigt redo att tolka en situations djupare innebörd för att följa sitt eget inre kall genom historiens skeenden.
Och anark, det framstår Jünger sannerligen som i den mycket personligt hållna Annäherungen: Drogen und Rausch (1970, på svenska: Psykonauterna, 1978). Här möter man en mogen ciceron som utan De Quinceys eller Baudelaires storögda fascination och utan Crowleys arkaiskt färgade fasa kan närma sig det komplicerade ämnet om drogernas koppling till upplevelsen av konst. Här talar en röst som genomlevt två världskrig, som gjort det som författare och soldat i en och samma person och som uppenbarligen investerat en stor del av sin tid till att utforska rusets domäner.
Jünger förlorar (nästan) aldrig den klara blicken, själva uppsåtet för sina utflykter i sinnevärldens gränsländer. Hela tiden återkommer detta Närmande till själens innersta rum genom intagandet av olika rusmedel. Det handlar om dosering, situation och kultur. Och att träda ut ur »kulturen« i förståelse »samhället«. Först där väntar visionerna.
Att berusa sig i enskildhet definierar Jünger till och med som ett rån mot samhället, en social avvikelse. Avskildheten är dock ett grundkrav för den seriöse sökaren. »Man är trött på samhället – då lägger man ut från hamnarnas vimmel i en lätt farkost. Snart fyller vinden seglen, och vid ekvatorn behöver man inte längre leta efter några öar; de stiger upp ur djupet när man själv behagar.«
Öl och vin, eter, hasch, kokain, opium, LSD, psilocybin, hallucinogena svampar och meskalin tillhör de rusmedel som avhandlas utförligt – alltid med noggrant skildrade personliga erfarenheter och med utförliga historiska utvikningar. Således skildras exempelvis i ett längre avsnitt vikingarnas religiösa hållning till mjöd och dryckens speciella ställning under blotet.
Men Psykonauterna vore inte så bra om den inte också innehöll skildringen av avtändningen, av misslyckandena och av tragiken i storstädernas sanslösa fylleri. På många sätt är boken – precis som Jüngers liv – ett spann över Europas grymma 1900-tal där rus och feststämning varierat från segereufori till desperat verklighetsflykt i undergångsstämningens virvlar. Samtidigt markerar epoken den ångestdövande psykofarmakans inträde på bred front.
En del av Jüngers egna misslyckanden är det roligt att läsa om. Som när han på utflykt med sin mor under kvällen sväljer en matsked haschkåda och under snedtändningen lyckas skylla sitt tillstånd på den karp han tidigare ätit till lunch. Eller hur han vid sitt enda experiment med kokain under en natt i avskildhet stoppar i sig ett helt gram, i stadigt ökande doser, och tvingas uppleva de motstridiga känsloströmmar av omnipotens och iskyla som följer därpå.
Mindre lustigt är det att följa de vaga beskrivningarna av hans bruk av laudanum – samma medel som fick Coleridge att frambesvärja Kubla Khan. Och just i vagheten anar man att här gick det riktigt snett.
Jüngers droger per préférence hör alla till hallucinogenernas familj: LSD, svamp och meskalin. Flera av utflykterna, ofta tillsammans med andra intellektuella och ibland i sällskap av läkare, skildras med tysk exakthet i små loggböcker. I en anteckning från en session tillsammans med Albert Hofmann i februari 1970 (då Jünger alltså uppnått den aktningsvärda åldern 74 år!) läsa följande:
10.25 Ingen fil att öppna ampullerna med; en sådan måste anskaffas i byn.
LSD – E.J. 150 mikrogram. A.H. 100 mikrogram. Upplösta i ett litet glas vatten,
lätt fluorescens.
»Smakar intet.«
»Intet är en farlig.«
»Lycklig resa!«
…
12.10 Vår båt kränger våldsamt. Även åt den nyktra sidan.
12.45 Var ett ögonblick ensam med mig själv – med honom själv. Därefter till A.H.:
»Nu är det något bättre. Bättre, ja bättre – även om det inte är helt bra ännu.«
För ett ögonblick identitet.
13.00 Örn-imitationer.
A.H.: »Finns inget jämförbart på vårt språk. Det kommer ju från en annan värld.«
Vi kommer nu in i andra sfärer, där det blir fridfullare. Endast den, som känner till krig, vet vad fred vill säga.
A.H.: »Det blåa blir nu transparent.«
E.J.: »Namnet Hofmann också.«
13.15 Totalt välbefinnande. Som om det ymnigt vällde in i sinnenas värld.
13.16 Försöker återigen med örnflykt. Inte bara kanterna – hela duken blir violett.
13.30 E.J.: »Nu behöver jag ingen förstärkning mer.«
A.H.: »Jag tror det räcker.«
13.50 Än en gång örnställning – örnflykt. Tre gånger: luft under vingarna.
Ernst Jünger vill inte definiera sig själv som forskare. De domäner han satt ut att kartlägga vill inte låta sig beskrivas med fasta måttenheter. Snarare är han vägvisare och upptäcktsresande på samma gång. De många stickspåren är inte villovägar men nödvändiga pusselbitar för att förstå Närmandet. I en vacker utläggning stödjer han sig på Nietzsche för att förklara de religiösa paradisens minskade makt, ja, hur Baudelaires artificiella paradis nu tagit steget in i verkligheten och blivit både mer lättfattliga och tillgängliga än någon prästs predikan. Men då kunde Jünger ännu inte föreställa sig att en liten grupp individer med mycket stark tro på den egna förmågan att skapa sitt martyrium skulle komma att bidra till att åter accelerera världens polaritet.
I Psykonauterna rör vi oss i trakter där minsta feldosering, eller en enstaka snedtändning, kan leda till tragiska konsekvenser. Men så är det heller inte snabba kickar eller flykt från verkligheten som är författarens mål. Om boken är en inspiration för ytlighetsspekulanter som vill knarka med stil eller om den har lockat ungdomar in i fördärvet är inte den här textens uppgift att utreda. Tveklöst är all litteratur som tillhandahåller genvägar till själens innersta skrymslen i någon mån farlig. För den allvarligt intresserade är det dock en utmärkt handbok – ja, jag vågar påstå att det är den bästa i genren – där själva markarbetet är utfört. Men följande råd från Jünger bör man nog ha med sig på resan in i det okända: »Man kan endast närma sig det absoluta, inte vistas där.«
not: Jag vill rikta ett särskilt tack till Johan Hammarström som tillhandahållit det digitala originalet till nyutgåvan av Psykonauterna (i översättning av Stig Jonasson). Boken har visat sig svår att få tag i, både på bibliotek och antikvariat. Den nyutgåva som nu kommer på H:ströms förlag är därför mycket välkommen.
Carl Forsberg