Om Oden och skaldekonstens ursprung

I den fornnordiska gudafloran har både Brage och Oden tilldelats ansvar över skaldekonsten. Doldisen Brage, som förvånande nog sällan omnämns ens av skalderna, kan dock förmodas ha tjänstgjort som ett senhedniskt uttryck för de nordiska skaldernas självmedvetande. Lokes verbala attack mot honom under ölgillet i Ägirs hall (i Lokasenna), där han bland annat får veta att han minsann bara är en harig pacifist – stor i orden men i övrigt bäst som bänkprydnad – kan vara en påminnelse om att skalderna möjligen var skickligare på att dikta än att strida.

Annat var det med allfader Oden. I sin funktion som krigs-, döds-, vind- visdoms- och skaldegud etcetera visar han upp en komplexitet som får de många gånger till synes enkla och platta asagudarna att likna pappfigurer. Oden verkar samtidigt vara en splittrad konstruktion. Det kan exempelvis verka underligt att en svekfull döds- och krigsgud – Oden var känd för att svika sina trognaste dyrkare i strider för att på så sätt få med dem till Valhall – samtidigt har funktionen som skaldegud, men krigaren och skalden har flera gemensamma drag (när de inte till och med huserar i samma person, som hos idealexemplen Egil Skallagrimsson och Gunnlaug Ormstunga): Båda rörde sig i den fornnordiska överklassen, runt drotten eller kungen, där en mer komplex och nyansrik gudatro än den mer folkliga odlades. Båda höjer sig över det »normala«, låter sig drabbas av hänryckning, extas och känslosvall; krigaren i sitt dödsförakt och självförglömmande framstormande där man kan påminna om extremfallen: ulfhednarna och bärsärkarna – krigare vigda år Oden som iförda vargskinn eller björnskinn i raseri blir »utom sig«, slutar att känna smärta och får oerhörda krafter; skalden som i poetisk extas och berusning ger sig åt makterna och som i bästa fall profetiskt, uppfylld av inspiration, fungerar som medium för något större än sig själv.

De forngermanska myter som flätats ihop till gudens senare och mer kända nordiska, enögda gestalt – asarnas fader och drott – luckras upp i historiens töcken, men de spår som ändå finns bevarade visar upp en intressant indoeuropeisk mosaik, där skärvorna bland annat består av så skilda ting som nekromanti, lagstiftning, demonism, extatisk schamanism, berusningsiver och skaldeinspiration.

Det är sannolikt att Oden, så som han fungerade i Norden, i stort är en fusion av Tiwaz och Wotan, två forngermanska gudar med till synes skilda funktioner. Den äldre Tiwaz (Tiwaz trängdes i nordisk senhednisk tid tillbaka i kulisserna som Tyr), som etymologiskt har samma grund som fornindiskans Dyaus (himmel), grekiskans Zeus och latinets Jupiter (genitivform Jovis), alltså indoeuropeiskans *dieus, fungerade som den forngermanska strålande seger- och himmelsguden – en gud så viktig att han ägde en egen runa, T, segerrunan. Ordet »tyr« kom också senare att betyda »gud« i fornnordiskan. Tiwaz fungerade som både krigsgud och upprätthållare av lag och ordning, och det var också han som offrade sin ena hand när han lade den i den kaosvarelsen Fenrisulvens gap när denne skulle fjättras (något som pekar på att Oden fick ta del av Tiwaz’ roll är för övrigt att det är just Oden, inte Tyr, som bekämpar och förlorar mot Fenrisulven i den senhedniska versionen av Ragnarök – Tyr dödas däremot av Garm, helveteshunden, förmodligen en version av Fenrisulven). Grymma offer, gärna hängoffer och offer i form av guld och sönderbrutna vapen som sänktes ned i sjöar gavs för att blidka och tacka Tiwaz. Tiwaz hade dock föga att göra med inspiration och poesi, den sidan vetter mot Wotans domäner.

När Tacitus i Germania tar sig an folken hermunduri och chatti nämner han att hermunduri offrade till Mars och Mercurius för att få krigslycka. Sannolikt är att Mars, den italiske krigsguden, hos Tacitus fått stå modell för Tiwaz. Mercurius, som gett namn åt odens dag, onsdagen, (Mercurii dies på latin, mercredi på franska), står sannolikt för Wotan. Wotan (även former som Uuodan och det latiniserade Vodanus förekommer) kan etymologiskt kopplas till gotiskans wôds liksom fornhögtyskans wout och tyskans wut, »rasande«, och kan därmed antas stå i förbindelse med isländskans ódr som i sin tur dessutom förbinds med begrepp som inspiration, sång och diktning (här finns också en trolig länk till myten om kärleksgudinnan Frejas saknad efter sin försvunne älskare Od (Ódr) – Od skulle då i en äldre tradition kunna motsvara Wotan).

Den rasande döds- och skaldeguden Wotan börjar ta form. Mercurius kan visserligen som romersk handelsgud tyckas ha en underlig koppling till den germanske dödsguden, Oden kom visserligen senare att ha tillnamnet Farmantyr, d.v.s. »farmännens (handelsmännens) herre«, och i det fornengelska kvädet Salomo och Saturnus frågas det vem som först skrev bokstäver; svaret blir »jätten Mercurius« – både Wotan och Oden kom för germanerna att vara den som avslöjat kunskapen om runorna. Den mest intressanta kopplingen gudarna emellan är trots allt att Mercurius, precis som sin grekiske modell Hermes, hade funktionen som psykopomp, det vill säga den som ledsagade de avlidna till dödsriket. Och det är i kopplingen till dödsriket som Wotan får sina djupare rötter frilagda.

Wotan har drag som inte bara liknar Merkurius’; dragen känns igen även hos andra indoeuropeiska gudar, inte minst de indiska gudarna Varuna och Rudra. Rudra, troligen en tidig version av Shiva, är exempelvis en enögd döds-, storm- och jaktgud. Namnet har tolkats som »roparen«, »den vilde« och »den förskräcklige«; samtliga namn har förvånansvärt klara beröringspunkter med Oden som också kallades den förskräcklige – Yggr. Ordet finns med i världsträdet Yggdrasil – vars namn tolkats som »Odens häst« – där Oden, på ett sätt som liknar schamanens, stungen av spjut, hänger sig åt sig själv för att genom en symbolisk entré till dödsriket få tillgång till kunskap om runorna och annan visdom. Oden var även långt fram i vår tid huvudperson i folktron som de dödas anförare under stormiga nätter, skakande hus och hem i det som bl.a. kallades »den vilda jakten«, Oens- eller Noens jakt i södra Sverige och i Norge Oskorei (i Tyskland är företeelsen belagd på 1300-talet som daz Wuotes her).

Raseriet och extasen är den tydligaste kopplingen mellan Wotan och Oden, men Oden blev inte allfader Oden, asarnas konung, förrän han assimilerat Tiwaz’ huvudsakliga roll som högsta krigs-, ordnings- och himmelsgud. Som dödsgud och med kopplingen till ordet ódrs inspirationsmässiga sång- och poesidrag är Odens grunddrag tecknade. Det är emellertid hans schamanistiska sidor som knyter ihop raseriet, extasen, besattheten, inspirationen och ruset och som förklarar en del av de myter som finns bevarade, samt även hur Odens historia har troliga beröringspunkter med poesins ursprung.

De schamanistiska dragen hos Oden är omöjliga att bortse från – att han, stungen med spjut, offrar sig själv åt sig själv som hängoffer för att nå kunskap om runorna har redan nämnts och kan associeras med sibirisk schamanism. Föreställningarna kring världsträdet kan kopplas till den schamanistiska axis mundi-principen som återfinns över hela jorden. Odens åttabenade häst Sleipner, som Oden (men även andra gudar) använder för att bland annat rida till dödsriket, är ett klassiskt exempel på ett schamanistiskt hjälpdjur – ofta förekommande i Sibirien. Oden har förmågan att skifta hamn, och när han gör detta faller hans vanliga kropp, enligt Snorre Sturlason, i kataleptisk dvala – något som starkt erinrar om både schamaners och nordiska magikers  tillstånd när de förvandlar sig till djur, vilket för övrigt också pekar mot bärsärkarnas och ulfhednarnas dyrkan av Oden.

Som magiker och nekromantiker är Oden oöverträffbar, han balsamerar jätten Mimers avhuggna huvud och lockar fram stor visdom ur det (än större visdom får han genom att offra sitt ena öga i Mimers brunn), han reser med hjälp av Sleipner (som för övrigt är grå, vilket kan tolkas som att hästen inte tillhör den levande världen) till dödsriket för att samtala med de döda (Orfeusmyten – resan till dödsriket – finns i olika versioner i ett stort antar indoeuropeiska religioner), och han är härförare för de dödas armé, inte minst under den ovan nämnda »vilda jakten«.

Oden behärskar också den schamanistiska seansen, i nordisk tradition kallad sejd, trots att denna traditionellt var förbehållet völvor och gydjor – samtliga kvinnor. Oden lärde sig sejda från Freja, och blir därför smädad av Loke i Lokasenna för att dansa, slå på byttlock (jämför med schamanens trummande och dansande för att falla i trans) och syssla med ovärdiga, kvinnliga ting. Precis som de grekiska pythiorna var det Nordens völvor som vanligtvis fick stå för spådomarna och framtidsvisionerna, och likt pythiorna kunde völvorna låta sina visioner strömma ut i avancerade versmått, vilket är fallet i Voluspá – völvans spådom, traderad och sedermera nedskriven på versmåttet fornyrdislag. Oden talar för övrigt enbart i form av dróttkvætt (ett av de ädlaste fornnordiska versmåtten, rik på kenningar, där strofen förenklat består av åtta sexstaviga versrader där tre stavelser bör vara betonade men som vid behov kan delas upp i två obetonade var. Genom allitteration binds versraderna samman parvis och inrim i form av hel- eller halvassonanser skall finnas med i varje rad beroende på om den är jämn eller ojämn).

Rusdrycker har i fornnordisk myt stark koppling till poetisk inspiration. Oden dricker enligt Grimnismal enbart vin, vilket inte riktigt överensstämmer med den myt då han genom svek, sin vana trogen, stal skaldemjödet från jätten Suttung. Mjödet, som hade sitt ursprung ur den dräpte Kvasers blod, var upptappat i en stor kittel, Odrörer (»extasuppväckaren« – ett ord som också används som synonym till poesi i allmänhet), samt de mindre förvaringskärlen Son och Bodn. Oden drack upp alltihop, skiftade hamn till en örn och flydde med Suttung i örnhamn hack i häl mot Valhall där asarna väntade med kar för att uppfånga mjödet som Oden stötte upp efter jakten. Lite mjöd råkade emellertid i allt tumult fara ut baktill på den uppfyllda Oden, en portion som kunde tas av vem som helst och som traditionellt brukar tillfalla de usla diktarna. Det mjöd som räddades i karen skänkte Oden till asarna och till människor som förstår att dikta. Enligt Runatal i Hávamál – där Oden själv berättar – får vi dock en annan version: Oden fick där först smaka skaldemjödet ur Odrörer efter det schamanistiskt besläktade självoffret och självsvälten i Yggdrasil.

Poesin verkar, som i så många andra fall, även i germanska myter ha sin grund i extas och berusning, och det finns väl få som summerar det bättre än Mircea Eliade som i standardverket Shamanism. Archaic Techniques of Extacy (först publ. 1951) hävdar att det troligtvis är

den förextatiska euforin som skapat en av de universella källorna för poesi. Schamanen förbereder sin trans genom att trumma, frammana sina andliga hjälpare, tala ett ’hemligt språk’ eller ’djurspråk’, imitera djurläten – framförallt fågelljud. Han avslutar genom att vinna ett ’andra tillstånd’ som erbjuder ett kraftigt uppsving för verbalt skapande och poetisk rytm. Poetiskt skapande är fortfarande en handling av fulländad spirituell frihet. Poesi omvandlar och förlänger språket; alla poetiska språk börjar med att vara ett hemligt språk, det vill säga i skapandet av ett personligt universum, en fullständigt stängd värld. Den renaste poetiska handlingen verkar återskapa språket genom en inre upplevelse som, likt extasen eller den religiösa inspirationen hos ’primitiva folk’, avslöjar sakernas innersta väsen. Det är genom sådana språkliga skapelser, möjliggjorda genom förextatisk ’inspiration’, som mystikernas ’hemliga språk’ och de traditionella allegoriska språken senare utkristalliseras från [min övers.].

Skaldekonsten kan därför, när vi nu skisserat Odengestaltens mångförgrenade rotsystem, på många sätt ses som Odens byte, fynd och gåva.

David Almer

Leave a Reply

Your email address will not be published.