Aleister Crowley – Morphia

Aleister Crowley

Morphia

Törst!
Men inte halsens törst,
Även om den är vildast och värst
Av fysiska sting – som hemsökt
Ensamt in i Kristi hjärta
Framtvingande det vilda skriet
»Jag törstar!« från Hans plåga,
Medan soldaterna drack och dobblade:
Inte den välvilliga törsten
Som kallar arbetaren till vinet;
Inte den kroppsliga törsten
(Även om den är förbannat raseri)
När munnen är full av sand,
Och ögonen ihopklistrade, och öronen
Lurar själen tills den hör
Vatten, vatten till hands,
När en man gräver sina naglar
I sitt bröst, och dricker blodet
Som redan klumpar och stelnar
Där hans tunga kan vända floden,
När solen är en levande djävul
Utspyende tunnor av ondska
Och månen och natten bara retar
Stackaren på sin öde klippa,
Och himlens högvälvda kupol
Liksom hans mun är förtorkad och sträv
Och hans utspända hjärtas grottrum
Är kvävt av alkalisk sand!

Inte detta! men en outforskad törst
Kropp och själ på samma vis
Förrädare som blivit svarthjärtade
Sökande ett ställe att slå an
I ett redan tillvant offer
Ett enormt ackord av skada;
Varenda enskilt ben
Kallt, ett inkarnerat stön
Destillerat från en frusen spermie
Från Helvetets obevekliga orm;
Varje droppe från floden
Av blod flammande och skälvande
Av gift, hemligt och surt –
Med ett plötsligt ryck till slut
Som med vissa sågtandade dolkar
(Med blodsprängda, mattglänsande ögon
Stapplar den vrålande Malajen
Vettskrämd genom sin by).
Så vrider blodet sin smärta
Sardoniskt genom hjärna och hjärta.
Varje enskild nervtråd
Vaken och alert, på en kurva
Vars asymptots namn är ’aldrig’
I ett hyperboliskt ’för alltid’!
En biten och brinnande orm
Som sprider sitt gift inom sig,
Som om det skulle tjäna till att släcka
Smärtan för en tiondels minut.
Vaken, för alltid vaken!
Vaken som man aldrig är
När sömnen är ett möjligt slut,
Vaken i tomma intet, avgrunden
Vars törst är ett eko av detta
Som martyrer, värld utan slut,
(Värld utan slut, amen!)
Människan som tvekar och ger upp
För ordspråkets ’timme och en sekund’
Till det snöstjärniga fältet
Där opiumvallmon blommar.

Bara sticket från en nål
Laddad väl av en trollkarl!
Är nog för att locka
En själ från himmel till helvete?
Blev människans själ vand av
Från rädslan för spöken och gudar
För att krypa vid fötterna av en djävul?
Är det så fruktansvärda odds –
Arvingen till undrens tidsålder
Skapelsens krona i en timme,
Herren över tidvatten och åska
Mot saften från en blomma?
Ay! i vrålet och skramlet
Från alla syndens arméer,
Detta är det enda slag
Man visste att han inte skulle vinna

Slav för törsten – inte törst
Som det här klent är skrivet,
Inte törst i den mörkstungna hjärnan
I själen högst allvarligt drabbad!
Man vågar inte tänka det värsta!
Bortom raseriet och yrandet
Helvete till fysiska åtrå
Lögner, i den bortdomnade hjärnan
Vid slutet av tid och rum,
En avgrund, omätbar, outgrundlig –
Hemsökelsen av ett ansikte!

Hon är det, hon, som fann mig
I morphias smekmånad;
Med silke och stål band hon mig
I sin giftiga mjölk dränkte hon mig,
Till och med nu är hennes armar runt mig,
Kväver mig till medvetslöshet
Som ännu – men åh, så sällan! –
Kommer vid stöten från en nål,
Stirrar stadigt och fyrkantigt,
Behöver heller inte kela och locka
Hennes slav flämtande efter en kyss,
Hennes vars skräck är hans
Som känner huggormens sköte
Spräcklig och tecknad i svart
På sina rostiga bärnstensfjäll,
Är hans grav –
En spänd och gnällande sträckbänk
På vilken han ylar – han ylar!
Hennes kraniums kupol är välvd,
Hennes galna mongoliska ögon
Är sneda av extaser
Av okänsliga ting, exalterade
Långt bortom stjärnor och himlar,
Snitt av bärnsten och gagat
Hennes nos har fångat bytet,
Köttigt och tungt och fett,
Bestialiskt, bruten itu,
Och under den en mun som droppar
Blod från sina läppar
Som gömmer en orms huggtänder,
Droppar på giftfyllda juver
Berglika länder som gnider,
Och själen som hulkar och skakar
Vid antydan om värre saker ändå.

Olya! det gyllene betet
Med hullingar av ändlös smärta,
Fatala, fanatiska maka
Till en förgiftad kropp och hjärna!
Olya! det förslagna namnet
Dess igellängtan och bedrägeri,
Viskningar i förryckta öron
Den hemliga besvärjelsen i hennes slaveri.

Verkligt intensiv fasa,
Och förförelse ännu intensivare,
Svingande sinnenas rök
Från rökelsekarets pyrande skål!
Bakom mig, bakom och över,
Står hon, denna kärlekens spegel.
Hennes fingrar flexibelt ledade;
Hennes naglar polerade och spetsiga,
Som toppas av gyllene sporrar:
Med dem eggar hon hjärnan.
Hennes lust är kritisk, kall;
Och hennes kinesiska kinder bleka
När hon kräset slickar, vanvördigt
Med sina bläckfiskläppar, och tänderna
Är naggade och svarta under,
Märg och blod från en nagel.

Ett snabbt sting var nog
Förr i tiden för att åkalla henne:
Hon var kärlek inkarnerad
De timmar då jag först väckte henne.
Lite i taget märkte jag
Sanningen om henne, helt avklädd,
Bitter bortom alla gränser,
Spetälsk bortom all avsky.
Svart, pesten från avgrunden,
Hennes varblåsor vätskar synligt,
Cancerogena kyssar som biter
Medan aspen omfamnar henne.

Drake av försåt och fasa,
Tiger av raseri och lust,
Rycket i de dödas kedjor,
Det levande slemmet i dammet,
Vanvördig skam som en flamma,
En orgie av havande förorening
Med hat bortom riktning eller namn –
Orgasm, död, upplösning!
Vet du nu varför hennes ögon
Stelnar så skrämmande, beskådande
Terror och skändligheter
Likt smutsiga blommor slår ut?
Skrattet en änka efter lugn,
Ångesten skild från sorgen,
Död, med friden bortbesegrad,
Är hon inte galenskap?

Hon väntar på mig, slött hånleende
När måne börjar mörda måne;
Hennes triumfs måne närmar sig;
Hon kommer ha mig hel och hållen snart.

. . . . . .
Och ni, ni puritanska andra,
Som har missat beroendet av morphia,
Säg ifrån om jag kallar er bröder,
Snörp på munnen åt mitt galna gormande,
Dårar, sju gånger bedragna,
Ni har inte känt henne? Nå!
Det fanns aldrig ett smil hon drog
För att plåga er i helvetet!

Morphia är bara en
Gnista av dess profana eld.
Hon är den enda solen –
Ting för allas åtrå!
Allt man kan önska, är du –
Och det är beroendets krona.
Ni är slavar under den maskätna stjärnan.
Analyserat, är förnuftet galenskap.
Känslor, undersökta, är smärta.
Vilken himmel att hoppas på ett tvivel!
Livet är våndor och dårskap;
Och döden är – inte vägen ur det!

Tolkning: Carl Forsberg

3 thoughts on “Aleister Crowley – Morphia

  1. Nja, nu har jag ju bara sett ett utdrag ur den boken, men Crowleys stiliserade beskrivning av sitt eget drogberoende vill jag nog ändå påstå har en helt annan karaktär än Tistedts – hur ska jag säga? – gropiga prosa lyckas förmedla.

Leave a Reply

Your email address will not be published.