Avsatta adelsmän, uppkomlingar, dandys

Mode är per definition ett skiftande begrepp. Det påverkas självklart av samtidspolitiska händelser, även om vi på senare tid – de senaste hundra åren – kanske mer uppfattar förändringarna i klädedräktens framkallande av förväntan och åtrå som nycker från en eller annan modeskapare. Vi pratar om trender.

Om vi nu har den distinktionen klar för oss, låt oss ta en titt på hur dräktmodet förändrades åren kring franska revolutionen. Revolutionen orkestrerades ju som bekant i upplysningens anda, därför blir kontrasten slående till utseendet hos de unga människor, les incroyables och les merveilleuses, som är de första att både känslomässigt och intellektuellt inkorporera revolutionens frihetsideal i sina liv.

Revolutionsåren är intressanta därför att så mycket händer på kort tid, i vissa fall en påverkan som stått sig ända in i vår tid. Vill man vara cynisk så kan man faktiskt hävda att revolutionen sparkas igång av en modedispyt. I maj 1789 kallar Louis XVI samman de tre stånden för första gången på nästan 200 år och hans ceremonimästare begår här ett fatalt misstag när han distribuerar inbjudningarna. Han påkallar »passande klädsel«, dvs klädsel passande förra tillfället de tre stånden träffades, nämligen 1614. I korthet betydde det att ens stånd skulle accentueras – guldbroderier, plymhattar och svärd för adeln, klarröda hattar och purpurfärgade ämbetsdräkter för prästerna. Och det tredje ståndet skulle förstås accentuera sin egen obetydlighet, posera som skuggor och klä sig diskret, mörkt och icke uppseendeväckande. De som representerade 95 procent av Frankrikes befolkning skulle inte märkas.

Vi känner igen historien. Sex veckor senare är revolutionen ett faktum. Prålighet blir synonymt med självmord.

Inspiration till det nya modet hämtades förstås från revolutionsledarna själva, Frankrikes nya föredömen. »Min fulhet är min styrka« hävdade exempelvis Mirabeau. Danton var ärrad av smittkoppor och hade i sin barndom haft två närgångna möten med vildsinta tjurar. Marat täcktes av sårskorpor och öppna sår, t o m revolutionens officielle målare David vanställdes av en tumörlik utväxt på sin överläpp. Men Marat var den som mest konsekvent följde fulhetens bud när han vägrade att byta de kläder han burit som flykting i katakomberna och kloakerna. Även hans mest hängivna beundrare ryggade inför stanken. Den ende som egentligen kommenterade sin samtid med en, om än skruvad, elegans var faktiskt Robespierre, den asexuelle fanatikern som bar små giljotiner präglade på sina rockknappar.

Man kan argumentera för att den manliga klädedräkten egentligen aldrig förändrats från denna tid. Samma diskretion, mörka färgskala och trygga snitt präglar fortfarande de flesta män, från kontorsslavar till knegare vid bandet.

Men det fanns en motrörelse. Ett uppror inom upproret. I det bisarra vakuum som uppstod mellan avrättningarna frodades karnevalskänslorna, särskilt hos dem som inte visste om de skulle överleva morgondagen. Aldrig tidigare hade dansen som socialt evenemang varit så populär i Paris. Speciellt populär var Bal à la Victime dit endast släktingar till avrättade hade tillträde. Herrarna klippte håret kort, »hedgehog style«, och kvinnorna bar det i en knut högt på huvudet – liksom i förberedelse för giljotinens bila. Kvinnorna bar dessutom ett tunt rött band runt halsen och båda könen kastade huvudet fram och tillbaka under dansen, som för att markera att det satt löst…

Förmodligen såddes här fröet till modets första verkliga subkultur med egna referenser, gemensamt synsätt och avantgardistiskt klädsnitt: Les incroyables och les merveilleuses.

Les incroyables var de unga sönerna till revolutionens segrare. De var uppkomlingar, men till skillnad från sina föräldrar hade de rojalistiska sympatier. Inspiration hämtades från det engelska modet, direktoarstilen, men man karikerade det och överdrev detaljer för att markera sitt utanförskap och avsky för lågmäldhetens och feghetens diktatur. Kragarna gick så högt att de nästan dolde de guldringade öronen, rockskörtarna blev så långa att de ibland släpade i marken och de extremt tajta byxorna, som effektivt framhävde genitaliernas konturer, gick nästan upp till armhålorna. Slagen på rockarna överdrevs och en typisk accessoar blev knölpåken, som ersatte promenadkäppen. Håret klipptes i »hundöronstil«.

Les marveilleuses klädde sig istället i lager på lager av tunna, genomskinliga chemiseplagg. Ibland slitsades plaggen från midja till ankel för att visa den nya stilens underkläder, också de genomskinliga eller hudfärgade. Hela damklädnaden fick ofta utan besvär plats i en ficka. Denna klädstil blev för kall på vintrarna och därför kombinerades den med enorma hättor, och för stora kjolar. Helt utflippat blev det när kvinnorna struntade i att sy upp klänningar och gick till festen invirade i metervis med sidentyg. Man förstår att detta var revolutionens vinnare eftersom en enorm inflation följde revolutions-åren och ett par skor som 1790 kostade fem livres, kunde man bara fem år senare få punga ut 200 livres för. Men liksom för zoot suiters, teddy boys eller mods fick kläderna kosta och man spenderade otroliga summor för att framhäva sin tillhörighet.

Parisermodets drottning omkring 1795, madame Tallien – »kallad notre dame de Termidor«, älskarinna åt direktorn Barras och sekreterare åt Paris magistrat, stod i centrum för uppmärksamheten, varhelst hon visade sig. Hon ägde alla yttre och inre förutsättningar för att bokstavligen inte behöva dölja något vilket för övrigt inte heller var hennes avsikt. Ett underplagg av silketrikå utgjorde stommen i hennes sparsamma klädsel. På hösten 1795 uppträdde hon på Parisoperans bal i en ärmlös tunika av vit atlas, helt utan underkläder. Själve medborgare Talleyrand värdesatte madame Talliens smak med uttalandet: »Magnifikare kan man inte avtäcka sig.«

*

Jag får extastiska uppringningar i vinterskymningstid från Håkan i Oslo där han sett pudrade peruker på de kvinnliga skyltdockorna i butikerna på Hegdehaugsveien. Och det är ju kul. Men här i arbetarstaden Göteborg där kokainet blir allt billigare tycks 80-talets trashmode aldrig vilja dö ut bland de unga intellektuella, särskilt tjejerna. Håglös och besviken ser jag veritabla divisioner av unga män i korta trenchcoats med stora slag, spetsiga skor och bakåtslickat hår förgäves försöka imitera Stureplans brats – också i valet av intressen; datorspel, söta drinkar och silikonbröst. Finsmakare av radikal kaliber blir de aldrig – och därför heller aldrig dandys.

Men utomlands rör det på sig, och det också hos de stora modehusen. Burberry Prorsum  gick under hösten loss på paisley-mönster i både rockar och byxor i stramt snitt och även hos Paul Smith märks ett nyvaknat intresse för dandyism. Alexander McQueen gick längst och presenterade lösa kostymer där byxorna satt extremt högt i midjan, över naveln, i en slags mix mellan 30-talets gangsterstil och Yves Saint Laurents 60-talskollektioner. En del talar om One True Saxon även om en sann dandy förstås aldrig skulle komma på tanken att bära jeans.

I modehusens intresse ligger dock faran att allting bara slätas ut till en snabbt övergående trend för dem som har råd – medan i själva verket dandyism är en överlevande livsstil som frodas i individualistiska kretsar. Och som ett motto skulle kanske något jag läste i en intervju med en gammal taxichaufför från New York fungera, det korta svaret på frågan om han kunde säga något om sina kunder: »Ju snyggare kläder, desto mer dekadenta vanor.«

Carl Forsberg

Leave a Reply

Your email address will not be published.