Mitt på arenan, del II – samtal med Catullus

– Gaius Valerius Catullus, det var din självmedvetna förhoppning att bli läst i ett sekel, plus uno maneat perenne saeclo. Att jag själv nu kunnat läsa dig, tjugoen sekel efter din död, kan jag tacka två omständigheter för. Den ena är att kopior av ditt verk övervantrades i Gallien, vilket till platsen nog förvånar dig. Den andra är att du var min latinlärares ensidige favorit. Dina dikter är sig lika. Får jag tro. Men det mellanliggande tidsspannet är enormt. Tiden ger sig främst till känna genom vad den förstör. Du är som den ensamme överlevaren från ett koncentrationsläger (vilket är en slags saltgruva eller en galärroddartillvaro). Av hela din Callimachus-beundrande vänkrets är det bara du kvar.

– Käre läsare, jag förstår inte helt. Du har ej läst Cinna, hans »Zmyrna«, ej läst Licinius… Licinius Calvus? Deras dikter finns inte?

– Ingenting. Och jag kan tillägga… om du först vill sitta ner… att Sapfo är i stort sett borta. Inte en hel dikt av Archilochos finns kvar. Nepus världshistoria försvunnen. Och Cornelius Gallus – han tog sitt liv – ingenting bevarat av den erotiska elegins grundläggare. Medan i stort sett varje rad du själv hann skriva, efter badhuset och före middagen, har bevarats.

– Hade Clodia Metelli vetat detta så vill jag tror att hon hade bedragit mig mindre ofta.

– Du menar dina dikters »Lesbia«. Cicero gav henne ett förfärligt eftermäle, och hängde ut henne i rätten som en incestuös sextokig vandringpokal, ett billigt stycke som giftmördat sin make, varpå han kallar henne »Palatinens Medea«.

– Det tycks mig som om jag redan fått min hämnd på den store retorikern, genom din latinlärares val… Efter tjugoen sekel, eller hur du sade, så är man förnöjd med att ha överlevt som den som älskade Clodia, hellre än som den vilken hatade henne.

Odi et amo. Jag har förresten sedan alltid föreställt mig henne som blondin.

– Hennes hår var nötbrunt, brunt som mogna hasselnötter. Om morgnarna liknade det en höstlig skog. Hon stoppade ner mig i sin säng när jag blev sjuk i feber, vilken läkare hade gjort det? Jag bröt med henne, hon välkomnade mig tillbaka, sådan var Clodia. Hon var tio år äldre än mig, och besatt stora kunskaper, därtill mindre beskäftiga kunskaper än dina, O sentide läsare. Jag vill inte säga mer.

– Mina kunskapers omkrets motsvarar förstås dina kunskapers omkrets, oavsett innehåll. Också jag har älskat Lesbia. Inte din Lesbia, självfallet. Men det är läsarens fördel att få behålla sina hemligheter.

– Poesin är en lära om mått och vikt. Ändå är nog lyckans mått det måttlösa. En måttlöshet som blir till ens enda skydd i dikternas indiskretion. Utlämnad är man oavsett. Hur skyddar sig livet mot döden, jo, genom att hålla dödsdagen fördold. »Tusen kyssar, så hundra,/ så tusen till, hundra till,/ så ytterligare tusen, så hundra«. Har du tappat räkningen? M.M.M.M.M.M.M, många, myriad, sötma av sjö och sälta av hav, vidsträckt horisont, fri andning… Fast helt till sist – men du förstår mig nog inte – har man inga hemligheter.

– Jag har tappat tråden, och går tillbaka till mitt frågeformulär: Du kom från Verona, liksom Romeo Montague. Gjorde din militärtjänst i Mindreasien, vid samma ort där Ovidius senare dog i landsförvisning, och gjorde dig i huvudstaden ett namn på smarta kommentarer i dikt och sällskapsliv, likt en Oscar Wilde. Och som Baudelaire gillade du att chockera. Det kan också sägas att ditt idiom är glasklart och dina dikter omedelbara och nära som hud eller kondens mot en spegel. Vad är… hemligheten bakom din poesi? Ge oss ett råd!

– Mycket av det du säger är konstigt, sentide. Men hemligheten är: lev, lev medan du skriver, läs upp dikterna högt, skriv kortfattat, var noggrann, skit i samhället, älska poesin som du älskar en kvinna (eller en pojke), och framförallt: var inte tråkig.

– Det är svårt att inte känna sig en smula ansträngd. Du är för oss, mer än en romersk poet, du är skaparen av romersk poesi, du och Lucretius. Hälften hade du förstås från grekerna, och olikheten föds väl också delvis ur de två språkens olika diktioner. Men i princip: du är originalet, början.

– Men du misstar dig, i din eftervärld. Har ni ingen humor, våra komediförfattare, Plautus, Terents etc. Ennius, även om jag medger att jag kallade hans verk för dasspapper. Och satiriker, Lucilius etc. Vi hade också en femhundraårig grekisk tradition bakom oss, jag älskade att översätta grekisk poesi. Det du kallar begynnelse var isåfall snarare en Annan cykels vändpunkt.

– Jag vänder och vrider på dina dikter. Du har ett slags cool, sval, perfekt avvägd smak (förstås inte att sammanblanda med den »goda smaken«). Också när du blir grov, grovheterna har sin balans innanför dikterna, epigrammen, de väger jämnt… i sitt sammanhang.

– Tack!, när du smickrar mig blir du mer intressant att lyssna till.

– …En efterföljare, du känner inte honom, Martialis, har inte det där, han slår ofta över, det plumpa förblir endast plumpt, en kejsartidens man. Han är »bara« en god författare. Det är förunderligt, dina dikter är helt genomskinliga, latinet glasklart, raderna avvägda, går in i varandra som korsstygn, bildspråket sparsamt men befriande, förlösande. Det är en ordhållning som gör din dekadenta livshållning mindre dekadent.

– Verkligt dekadent är väl att anpassa sig till samtidens grå dekadens, utan förflutet, utan höjdpunkter, utan drömmarnas och lustens guldålder. Poesin försöker återinföra tingens reella vikt – ädelstenar har sin, blommor sin, skit sin. Dikten blir på så vis jungfrulig, i en rosenfingrad gryning. Poesin, skulle jag önska säga, plockar fram en annan måttstock än ekonomin och juridiken, som den i sina måtthåll likväl kan visa släktskap med. Om det galliska kriget är långt borta eller väldigt nära beror på diktens ämne, och ett närliggande motiv för-nekar inte nödvändigtvis det mer avlägsnas relevans och verklighet, inte heller om detta ej är uttryckligen nämnt.

– Du tycks mig ändå mest ha varit intresserad av kärlek och vänskap, av att leva ditt eget liv. Och det är väl ett klokt val för en man som endast skall komma att bli trettio år gammal. Men man ser likafullt politiken skymta i bakgrunden av ditt landskap: »Nonius med sina vårtor sitter som curul,/ Vatinius svär falskt vid sitt konsulskap:/ Vad är det Catullus? varför vänta med att dö?«. Ja, quid est, Catulle?

– Är det då annorlunda hos dig, du känner ej mutavslöjanden, ej politiker värda sin vikt i lort, du ser ej den högst ovärdige stiga till maktens tinnar?… Ger du innehållet i ditt privatliv de riktiga proportionerna så kommer – efter-följande skalan – de stora händelserna och det politiska livets eventuellt stora män även de att finna sitt rätta mått. En sann konstnär-poet kan inte ljuga, han blir själv som ett träd eller en sten, en del av tingens värld. Och den enes förgrund är den andres bakgrund. Caesar blir liten som en myra – sedd på långt håll.

– Du tålde inte Julius Caesar. Under dina år ännu mest en politiker på väg upp: »Inte alls angelägen, Caesar, att placera mig väl hos dig,/ inte heller att få veta om du är vit eller svart.«

– Ej angelägen. Poeten gör sig till en sten eller ett träd. Läsaren tar med hans bok, sätter sig på en sten, eller under ett träd. Så skall man se att de naturliga proportionerna återvänder. Politikern, för att nå toppen, måste blanda sig med de lägsta för att sedan höja sig genom att rida på deras rygg. Är det då annorlunda hos dig, du som lever?

– Åh, det vet jag inte om jag lever. Men du Catullus, du lever.

Håkan Sandell

Leave a Reply

Your email address will not be published.