I ett brev till Albert Sahlin den 17/1 1887 definierar studenten Emil Kléen (1868-1898) sin diktning: »Hela min diktning hvilar ju ytterst på den uppfattning, åt hvilken jag så att säga sökt i namnet ’Venus Anadyomene’ gifva ett slags program, d.v.s. […] en naturalistisk evolutionär fysiologisk, sexuell psykologi…«. Han sammanfattar sitt fokus: »[…] ty allt hvad jag hädanefter kommer att skrifva blir det der Venusartade ovilkorligen grundtonen, som ger sin klangfärg åt hvar minsta detalj.« Och visst blev det så. Kvinnan, kärleks- och sexualitetsproblematiken överskuggar det mesta Kléen skrivit, vilket även den samtida Anna Branting lade märke till om man ser till hennes porträtt av Kléen i Staden (1901), där huvudpersonen Eva ställer en fråga till Mårdberg, en karaktär som lånat Kléens drag: »Men finns det då intet annat att tänka på, att skrifva om, än ungt vin och kvinnoarmar och… och Venus med alla möjliga binamn?…«

I Kléens tidiga litterära försök på 1880-talet figurerar kvinnan som modell i en predikan om fri sexualitet och naturens lockelser. Fokus läggs dock snart, runt 1888, på en enkelspårig prostitutionsproblematik, och kvinnan förvandlas till en skrämmande varelse som lockar mannen i fördärvet. Denna inställning härrör från Kléens första möte med den moderna franska litteraturen och Ola Hanssons författarskap. Han erövrar en uttalat avantgardistisk hållning gentemot »skomakarrealismen« och det konservativa svenska litterära klimatet, men slutar dock inte att hävda njutningen som det viktigaste i livet. Men när mannens överhöghet hotas av den initiativtagande kvinnan demoniseras hon och blir en sexuellt frossande och lastbar varelse. Kléen gjorde senare kvinnan mer komplex i sina verk, och hon blir en skrämmande och samtidigt lockande varelse. Hon fixeras i en upphöjd position och liknas bland annat vid en höstens drottning. Drottningen får en funktion som både tudelad kvinnogestalt i form av sköka och oskuld samt symbol för livet och det döende. Kvinnan håller ständigt i den upphöjdas gestalt svaret på den livsgåta som figurerar i Kléens dikter, och det blir tydligare ju längre fram i Kléens produktion man kommer. Kvinnan, skymningens drottning, lockar med en möjlig förlikning med döden, en pånyttfödelse i förintelsen, en räddning i det pessimistiska sekelslutet. Hon är tradition men även förnyelse: modernitetens problematik personifierad.

Folke Isaksson skrev en gång en klarsynt essä om Kléen i Gnistor under himlavalet (1983). Isaksson bjuder där på en av Kléens ungdomssonetter som har blivit ganska berömd – Lasse Söderberg publicerade den för första gången 1980 i Tärningskastet nr. 6 – och som behandlar ett ångestfyllt möte med prostitution och syfilis. Isaksson avslutar sin essä med orden: »Emil Kléen skriver om en kärlek som är ljuvlig och djävulsk, som kan frigöra och förgöra«. Det gäller såväl Emil Kléens tidiga ungdomsdiktning och hans sista diktning i slutet av 1898, och är minst lika aktuellt idag. Aorta publicerar här syfilisdikten, samt ytterligare en, i faksimil och dessutom ett antal andra tidigare otryckta dikter som förhoppningsvis belyser detta.

David Almer