Herman Wildenvey – poesi och kärlek

En ung Herman WildenveyKärleksdikten, den till synes enklaste mest lättvunna sorteringen av dikt, är i själva verket den svåraste. Dess utövare utgör en art av specialbegåvning, inte helt lätt att definiera. Möjligen skall en god dos naivitet till för att skapa en riktig kärlekslyriker. Nog även en del undertryckt sensualitet. Kärleksdikter tycks ju skrivna särskilt i de stunder då ingen kärlek ges. Och en droppe demonism associerar jag också med det slags poetisk karaktärstyp som skall till. Finns det inte någonting smått vampyraktigt redan hos Sapfo, och även så i hennes allra ömmaste lockelsetoner? Den älskade skall hålla kärleksdiktaren med stoff och bränsle. Den manlige poetens kärleksdikt har rentav visat en tendens att bli till slakteributik; Dina ögon är som…/Dina bröst är som…/Dina höfter… etc. Inte ens Frankrikes store moderne kärlekspoet, surrealisten Paul Eluard kan gå fri från anklagelsen, även om det hos honom var själva liknelserna och inte de uppramsade kroppsdelarna som stod i centrum. När även Wildenvey, artikelns ämne, bygger en dikt med den utgångspunkten – och inte som modernistpoet men likväl som modernitetspoet – så är det kvinnans öronsnibbar(!) han besjunger. Här ur diktsamlingen Prismer från 1911:

Skulde jeg nogengang skrive om dig,
så blev det om ørendobbene dine,
de lange, forstenede bloddryp fra dine øren!
Unge røde hjærter kan sikkert være så
kolde og fine.

Mycket gammal är kärleksdikten, rentav den äldsta formen av poesi. På sumeriska lertavlor finner man två hymnpräglade kärleksdikter (jag har sett orginalen i Istanbul – kråkfötter i torrt keramikbeigt), från fornegyptiskan betydligt mer. Själv har jag lätt för att uppfatta kärleksdikten som något mer än en intim utgjutelse och som varande något av en civilisationens garantisedel. Det bekymrar mig att till exempel den samtida svenska poesin blivit så fattig på kärlekslyrik. Jag fruktar att det är ett tecken på hur en teknologiserad tidsålder till sist format en mer teknologisk människotyp, omfattande också poeterna.

Det var ur en sådan synvinkel en lättnad att efter några år i Norge upptäcka att landets mest populära poet i modern tid i första hand varit just kärlekslyriker. Jag talar då om Herman Wildenvey (1886-1959). Att kärleken varit en viktigt del av poetens popularitet och berömm-else står tydligt, man kan säga att poetens kärlekshistorier var en del av hans folkliga »image«. Men det finns också andra förklaringar till hans bästsäljande popularitet. Den andrageneration norska bohemer och internationalister i vilken Wildenvey och Olaf Bull var de stora namnen under tiden fram till och efter 1:a världskriget, kom aldrig att överge den bunda formen i sin diktning. Man kände förvisso utmärkt till de modernistiska framstötarna. Wildenvey mötte, diskuterade med – och blev oense med, Gertrud Stein, redan i Berlin 1910, och Olaf Bull rapporterade entusiastiskt hem till sin norska tidning om Picasso (»hvad man kaller kubist«) redan 1911, vilket var fyrtio år innan konstnären slog igenom på allvar… i Norge. Men den norska poesin behöll helt enkelt en form av abab-rimmade fyraradiga strofer till sin poetiska myntfot och det helt fram till 1960-talet. Där modernisterna i Sverige, ledda av Karl Vennberg, kom att segra under 40-talets litteraturstrid så vann i Norge istället traditionalisterna motsvarande strid, åtminstone för ytterligare ett decennium.

Jag har ingen tro på att en metriskt bunden rimmad poesi nödvändigtvis skulle vara en så mycket »folkligare« typ av poesi. Den som hävdade det måste ha en ganska grund historieuppfattning. Man kan för all del absolut argumentera för att rimmen underlättare memorering eller sångbarhet, och – väsentligare – skapar en repetativ puls att vila i under uppläsningar eller på ett åskådligt sätt organiserar textstoffet på boksidan, men den avgörande poängen är en annan. Poesin kunde – i Norge – fortsätta att vara en de breda lagrens angelägenhet genom att publik och poet fullt ut delade en poesiförståelse. Den poetiska form poeterna present-erade sina dikter i var välbekant, identifierbar, ja, hemtam för läsarna (inte sällan, verkar det, genom läsarens egna försök innanför samma form). Ett mått innanför vilket kvalitet kan bedömas – och utvecklas. Kommunikation underlättas förstås av att poet och publik delar en gemensam referensram, och det oavsett hur den ser ut. På motsvarande sätt kan man argumentera för att en något förenklad och halvt berättande tillämpning av en högmodernistisk stil numera har omfamnats av den breda publikens mittfåra, med Tranströmer i Sverige och Stein Mehren i Norge som de mest lästa poeterna.

Förklaringen till just Wildenveys folkkärhet (detta begrepp som nästan inte alls förbinds med poesi längre) är nog likafullt hans egenskap som kärlekslyriker. Hans diktsamlingars upplagor gick ofta upp i en 10.000 exemplar och längre fram till 15.000, numera nästan otänkbara siffror i Norge. Uppläsningsturnéerna gick över hela landet och hans årliga uppläsning i Oslo blev till en årstidsbunden ritual: Nu är hösten här igen, och Wildenvey läser upp sommarens diktskörd i universitetets aula med Munch-frisen! Men dröjer man vid den unge Wildenvey så finner man därtill ett radikalt och avantgarde-samtidigt inslag. Redan i omdebuten med Nyinger 1907 (Wildenvey hade redan 1902 bara 16 år gammal sänt ut en diktsamling under familjenamnet Portaas) finner man en annan funktion för poetens dikter. Boken blev en omedelbar succé. Det blir förståligt utifrån hur han fortsatte nyromantikens grundlagda diktstil med goda resultat, men samtidigt ut-manade publiken med något nytt och annorlunda. Det nyas rysning tycks ha legat i hur Wildenvey tar upp ett modernt »icke-poetiskt« ordförråd och ett direkt tilltal i dikterna, i enlighet med vid tidpunkten sensymbolistisk/modernistisk poetisk praktik runtom i Europa, på ett sätt som fick särskilt en ung publik att känna igen sig. Med så kallade friare umgängesvanor, modernitetens nöjen i form av danshallar och nattklubbar hade publiken förändrats.

Det nya i kulturen låg nog inte minst i ett något mer avspänt förhållande till erotiken. Tjugo år hade gått sedan Hans Jæger tvingats i landsflykt för att i romanen Syk kjærlihet ha slickat Oda Krogh mellan benen och blivit kallad svin av Ibsen för den sakens skull. I enlighet med en annan ung nationalstat, Irland, så har den offentliga moralen krävt sitt i Norge. Till exempel var Oshimas erotiska filmmästerverk Ai no corrida (»Sansernes rige«) från 1976, förbjuden för visning i Norge helt fram till slutet av 1990-talet. Och ännu vid Oslo cinemateks premiärvisning omringades biografen av kristna grupper i osalig förening med feministiska fraktioner. Kort sagt, Wildenvey var tvungen att vara försiktig. För den som ville ungå tukthus, detta hans debutår 1907, krävde erotiska skildringar antydningens konst, men poeten trigg-ade gärna gränserna. I Nyinger finner man bland många andra sinnliga ingredienser dikten »Ballets dronning«. Dikten ännu i mer än halvdansk norsk gammalstavning inleds »Du red på min nakke da du liden pige var./ Dine lange, røde silkesstrømper kildred mig om halsen!«. Denna lilla flicka vars silkesstrumpor kittlat poeten runt halsen har nu blivit stor. Han möter henne i dansens virvlar, och tilltalar henne i dikten helt fräckt »Får jeg låne et par silkesstrømper lidt,/ skal jeg skyndsomt la dem kildre mig så desperat om halsen…« Säkert en nödvändig säkerhetsåtgärd att, lätt absurt, skriva »ett par silkesstrumpor« och inte »ditt par silkesstrumpor«. Än mer av försiktighet lyser igenom i diktens slutrader där han förklarar sig nöja sig med tanken att få låna strumporna bara för att så galant låta henne dansa vidare bland unga friare: »Og så svinger du dig videre i valsen«.

En äkta upprorsman som Hans Jæger var inte Wildenvey men han gick gärna helt till kanten av vad han trodde sig kunna komma undan med. Publiken har uppfattat honom som både kvick och vågad, vid en tidpunkt när explicita erotiska skildringar var otänkbara i den offentliga kulturen. Wildenveys antydningar har haft om inte samma så väl motsvarande innebörd som, låt säga, Elvis Presleys höftvickn-ingar i det tidiga 50-talet. Det har verkat befriande, inte bara kittlat utan också gjort luften lättare att andas.

Myterna kring Wildenvey har även de varit med till att skapa honom som en offentlig person. Hans kärlekshistorier förefaller rikliga, och det har förtjust skvallrats och diskuterats kring en poet med rader som »Det er henne, som jeg elsker, / det er Selma, denne gang«. En majoritet av hans publik var kvinnlig, vid en tidpunkt då ytterst få kvinnliga poeter framträtt. Flera av dikterna bär motiv av att poeten mottagit ett beundrarinnebrev, varför man gott kan tala om en självmedveten pose. Detta verkar på oss nu – bättrevetande eftervärld – som både pinsamt och gammalmodigt. Inte desto mindre tycks mig kvinnorna i dikterna ofta välfångade som individer i skarpt tecknade porträtt, snarare än att representera typologier i mer konventionell kärleksdikt. Att poeten gärna målar in sig själv i dikterna i en lätt självironisk framställning har förstås inte gjort honom mindre älskvärd. Med sin uppläsningsstämma bröt han med äldre tids (och samtids kvarlevande) mer teatraliskt dek-lamerande framföringssätt och läste sina dikter lätt sjungande med ett mer rättframt kontant tilltal.

Vad som utöver ordmusiken och de fiffiga rimmen gör Wildenvey till en påfallande norsk poet är hur kärleksmotiven tar färg av de ljusa sömnlösa sommarnätterna, eller omvänt av Oslos och østlandets ibland mycket hårda vintrar. Man brukade kalla Wildenvey för en »sommarens poet« men det gäller då en sommarnätternas kärleksoro – ännu i ett högteknologiskt tidevarv ett aktuellt Oslofenomen. Där Wilden-vey är Oslodiktare är det nog mest för Oslo Vest, en den burgna västkantens poet. Den bitske danske kritikern Otto Gelsted beskrev under Wildenveys senare decennier hans dikt som en »villahave av Poesi«, en villaträdgård av poesi. En mer beundrande, och mer besläktad Tom Kristensen, uttalade en oro för att Wildenvey i framtiden (det är oss han menar) skulle komma att låta som ekot av en trädgårdsfest för länge sedan. Kanske det, likväl är det knappast en idylldiktning utan sommarnattsstämningar genomsyrade av Angst och Eros. Den mest näraliggande litterära referensen jag kan komma att tänka på är Scott Fitzgerald. Aven de idylliska miljöerna står under trycket av ett analkande yttre hot som väl förresten är ett inre hot. »Jeg skal gaa. En klokke slaar / i dit skjønne hvite hus… / Alle veie bort fra dig / fører bort i natten«. Så mjukt, så mjukt, och ändå oroande för den som ännu är mottaglig för det slagets nyanser. Wildenvey är på gott och ont en genomsentimental poet, nostalgin kan ligga så tjockt över dikterna att den måste sköljas ner med sprit.

Herman Wildenvey kan jag inte kalla en poet jag älskar, därtill är han för banal, men jag upphör inte att fascineras. När man läser igen-om orginaldiktsamlingarna, i en enorm produktion, finner man emellanåt pärlor senare decenniers antologiutgåvor helt glömt. Dikter av långt mångstydigare komplikation än vad som vanligtvis förbinds med poetens namn. I diktsamlingen Hemmeligheter från 1919 finner jag ett poem, »Pagen«, som jag bedömer har skrivits till poetens hustru, Jonette Pauline Andreassen, längre fram själv författare under namnet Gisken Wildenvey. De hade träffats och gift sig inom ett par månader, då han var 25 och hon 19 år eller enligt andra uppgifter endast 16 år gammal. Förhållandet höll i femtio år fram till Herman Wildenveys död 1960, men makarna kom att leva isär stora delar av tiden. I sin underhållande skildring Wildenvey – et dikterliv (1993) ger levnadstecknaren Tom Lotherington bilden av att Gisken Wildenvey såg stort på sin mans otroskap. Han var ju framförallt kärlekslyriker, och något skulle de ju leva av, affärer är affärer. Mig påminner hon då om den beryktade Gala Dalí, en mondän klädfixerad kvinna med stora ambitioner å sin mans vägnar. Inte heller Herman Wildenvey finner jag i första hand sympatisk, eller kanske bara alltför »sympatisk« – om det skulle ha med dikterna att göra. Vad som fångar mig är hur han som i just »Pagen« verkar kunna tappa all Don Juansk självmedvetenhet, och så öppet röjer sin känsla av valhänthet och förvirrning inför den mer än jämnstarka kvinnan. Dikten tycks mig ha bubblat upp från de omedvetna skikt där de bästa dikterna formulerar sig själv. Versform och rimschema så internaliserade att han skulle ha kunnat dikta i dem om så väckt upp mitt i natten. I »Pagen« blottar sig Wildenvey, han vet om det och det är ju även en del av ett objektivt sett exhibitioniskt yrke, men jag tror att han blottar sig en del mer än han faktiskt vet om. Dikten står öppen för flera möjliga läsningar och tolkningar, inte minst av psykoanalytisk natur. Oavsett vad, finner man här den lilla darrning av osäker mark som ligger bortom poetens kontroll. Läsaren uppfattar det, berörs och förförs – som under all ljudande häxkonst – men denna gång av en poet som själv blivit till grunden förförd.

Du hvisket idag et forunderlig ord:
Du var ikke længer prinsesse!
Og du vilde kalde din page din bror
og søsterlig elske ham stedse?

Min unge prinsesse, min søster? javel !
Saa er jeg din broder og tjener.
Men hør mig, og lov mig et møte ikveld
ved en av plantagens plæner.

Saa drømmer jeg om dig og venter til da
herute i slottets plantage.
Og mindes og tænker paa alt hvad du sa
om os – om prinsesse og page.

Jeg drømmer jeg gaar og holder din
haand,
en lykke, jeg slett ikke fatter.
Jeg kysser dit knæ og du taper et baand
og ber mig at binde det atter.

Min søster, prinsesse, min dronning, min
mor!
Hvad vet jeg om dig – og om kvinder?
Jeg binder dit baand, men jeg vet ikke hvor
og vet ikke hvordan jeg binder.

Håkan Sandell

Leave a Reply

Your email address will not be published.