Redaktionellt

I Symposion slår Eryximakos ironisk fast at han et sted har lest en lovsang over saltet, men aldri noe om Eros. Og fordi Eros ikke er et anerkjent samtaleemne, bestemmer det lille selskapet i Symposion seg for å ta det opp som tema for sine rundebordstaler: Det er som om en gruppe intellektuelle idag skulle bestemme seg for å gå mot strømmen og nettopp diskutere Kjærlighet og ikke Politikk, Begjær (i Kjærligheten) og ikke Behov (i samfunnet).
Roland Barthes

Vi ska krossa de förnuftiga upproren!
Arthur Rimbaud

Orfeus, ärkepoeten, son till flodguden Oiagros och musan Kalliope, vänder sig om – vad jag förstår helt nära grottans öppning – och kliver därefter rakt in i litteraturhistorien som världens mest kände mytologiska lyriker. Låt oss leka med tanken att han istället ståndaktigt marscherat ut med Eurydike i släptåg, slagit sig ned i Trakien och framlevt sina dagar exempelvis som bombastisk eposdiktare utifrån det rika stoff äventyren med argonauterna givit honom. Eurydike hade levt vid hans sida, helt säkert fullt fertil och frambärande många välskapta barn. Inga svartsjuka backanter hade sönderslitit hans kropp. Hans huvud hade aldrig sjungande flutit nedför floden Hebrus för att stranda på Lesbos och där ge upphov till den orfiska kulten.

Men Orfeus vänder sig om. Förklaringarna går redan i de tidigaste källorna isär. Faidros skyller det i Platons Symposion på feghet, att Orfeus inte likt Admetos dygdiga maka Alkestis vågat gå i döden för att återförenas med sin älskade. Hans misslyckande anses fastslaget redan innan företaget påbörjats. Hos Ovidius skylls omvändelsen snarare på oro eller ivrighet – ett entydigt skäl ges inte. Och i Vergilius Georgica heter det att Orfeus grips »av en vanvettig längtan« just som paret skådar dagens ljus.
Långt senare kommer tolkningar av myten – bl.a. i Göran Printz-Påhlsons inledning till När jag var prins utav Arkadien (via C. Segal och R.A. Buxton) – som antyder att Orfeus varken är feg eller särskilt förälskad. Snarare är det lockelsen att ta ett steg upp i hierarkin från poet till profet som till slut får honom att vända sig om: »han frestas av den profetiska avgrundens hybris«. Precis som i alla mytologier är svaren mångbottnade och existerar samtidigt bredvid varandra. De ryms redan i den ursprungliga berättelsen. Orfeus vänder sig om därför att han måste. Annars hade vi aldrig hört talas om historien. Ett solskimrande lyckligt slut på de trakiska kullarna är otänkbart.

Men vi vet att Orfeus inte var den förste kärleksdiktaren eller Eurydike kärlekens första offer. Eryximachos klagan i Symposion (när han citerar Faidros) över hur försummad kärleken är bland diktarna, framstår för en sentida läsare, med dennes välfyllda bibliotek, som kverulant och dåligt påläst. Helt nära i tiden ligger förstås Sapfo som för det manligt homoerotiska sällskapet möjligen framstått som svårbehandlad. Okänd var hon dock knappast. Om det snarare är hyllningar till kärleksgudinnan än sånger om den jordiska passionen Platon söker finns även där i tid närliggande exempel, exempelvis i de Homeriska hymnerna där en av de längsta texterna behandlar Afrodites nattliga eskapad med den trojanske prinsen Anchises, komplett med sedvanligt hyllningstal som nämner henne som »av de dödliga sedd som den främsta av alla gudinnor«. Hymnerna har för övrigt nyligen (2004) givits svensk språkdräkt av Ingvar Björkeson i en förnämlig tolkning med ett initierat förord av Sture Linnér. På tal om Homeros så bottnar ju faktiskt hela det trojan-ska kriget i ett svartsjukedrama.

Men kärleken följer som en verkligt hjärteblodsröd tråd genom litteraturens världshistoria. I Gilgamesheposet skildras vänkärleken mellan fursten Gilgamesh och Enkidu. Bibeln har sin »Höga visa« och förstås »Moseböckerna« med sina handfasta skildringar av kärlek inom hushållet.

För en skandinav ligger kanske den nordiska mytologin närmare. Vem minns inte hur jättekvinnan Skade står och väljer mellan asarnas fötter bakom planket i hopp om att gifta sig med Frej för att till slut ta fel och välja Njords fötter som tagit dagliga fotbad vid strandbrinken? Men också de mest välkända isländska sagorna har kärlek som centralt tema. Hallgerd vägrar av stolthet Gunnar på Lidarände sitt hår som han behöver för att tvinna en ny bågsträng och han dör. Gunnlaug Ormstunga möter döden i en holmgång för sin Helga.

Och det fortsätter. Otaliga är förstås fantasierna kring profeten Muhammeds många hustrur varav Satansverserna bara innehåller de senaste variationerna. Inom islams kultursfär använder sufierna kärleken – ishq – som ett begrepp som förenar världslig erotik med kärleken till Allah. Av de klassiska verken kan nämnas sagan om Layla och Majnun som förevigats av Nezami Ganjavi eller ur en mer sentida tradition Heer Ranja – en sentida Romeo och Julia på nordindisk mark – av Waris Shah. Men greppet känns igen också från exempelvis den heliga Birgittas extatiska visioner. Eller de medeltida vinjetterna över Maria bebådelse där den närmast playboyaktige ängeln Gabriel förför Maria medan Josef ovetande sitter i rummet bredvid.

Den provencalska trubadurlyriken är ett annat värdigt stopp på resan. Den stora genren var canso, kärlekssången. Mer specifik är genren alba, gryningssången, som ofta gestaltar varningsropet väpnaren ger till sin herre då gryningen nalkas och rivalen – tillika nattsällskapets make – med beväpnat följe närmar sig från fjärran. Lika specifik är den från arabisk grund deriverade ghazal-traditionen som traditionellt varierar ett och samma tema: den manlige diktarens föremål för åtrå har övergivit honom för en annan och han framför sin hjärtskärande klagan. I Pakistan är traditionen än idag i högsta grad levande, ja, på urdu utgör den mest populära formen av diktande – även om den redan på 17- och 1800-talet anses ha nått en höjdpunkt med Mir Taqi Mir och Mirza Asadullah Ghalib. På senare tid har formen dock förtjänstfullt förnyats av bland andra Ishrat Aafreen som vänt på begreppen och inom den mycket stränga formen lyckats presentera ett feministiskt budskap – ett i sanning radikalt företag inom denna kultursfär där kända feministiska diktare som Fehmida Riaz och Kishwar Naheed upprepade gånger hotats till livet och till och med under hot om dödsstraff tvingats i landsflykt. En föregångare har de i den framstående kinesiska kärlekslyrikern Huang O:s erotiska dikter, som numret också presenterar.

Inte långt efter Ming-diktaren träder kärleksbarden framför dem alla in på scenen – Bill Shakespeare. Är det inte egentligen här vår moderna västerländska kärleksuppfattning finner sin grund? Vilken tonåring har inte känt igen sig hos Romeo eller Julia? Vem har inte sörjt Ofelia och förbannat Hamlet? Vem har inte ryst vid igenkännandet av åtminstone ett sting av svartsjukan hos Othello?

Det står klart att här inte kan ges plats för mer än en mycket bristfällig uppteckning över kärlekens ändlösa variationer inom vår kulturhistoria. De ovanstående exemplen får istället tjäna som bevis för kärlekens oomtvistliga betydelse för diktkonstens utveckling. Precis på samma sätt måste detta nummers innehåll betraktas som blott ett nedslag i några av alla de möjliga ingångar som funnits tillgängliga. Ändå vill jag hävda relevansen av att presentera ett kärleksnummer just nu, i just det kulturklimat som tycks råda. Min förhoppning är nämligen att den samlade tyngden av bidragen i detta nummer kan tjäna som en vitaliserande injektion i vår skandinaviska samtid – en samtid vars litteraturkritik, för att travestera Ezra Pound, tycks ha glömt att poesi inte bara skrivs med ord, utan också med känslor.

För visst skrivs det utmärkt kärlekslyrik – denna den svåraste av genrer – även i vår tid. Som bevis presenteras nyskrivna och tidigare opublicerade dikter av Pia Tafdrup, Gunnar Harding, Anni Sumari, Ronny Spaans och Bo Gustavsson, därtill nyöversatta dikter av sam-tida poeter som Yehuda Amichai och Nizar Qabbani. Och i vårt benhårda sökande efter historiska förebilder går vi förstås så långt bak det är möjligt för att finna världens troligen äldsta nedtecknade kärleksdikt, här översatt till nynorsk direkt från sumeriska.

Men vi ger i detta utökade nummer även plats för mer översiktliga tankar om kärlekens väsen inom poesin. Joakim Grönesjö skissar konturerna av skillnaderna mellan västerländsk och östasiatisk kärleksuppfattning. Asbjørn Aarnes beskriver utifrån Levinas filosofi kärleken som caritas. Håkan Sandell diskuterar i sin artikel om Wildenvey även de övergripande villkor som tycks gälla alla kärleksdiktare och Ulrik Farestad får i sin artikel om Robert Graves anledning att delvis dekonstruera den klassiska motsättningen mellan det apolliniska och det dionysiska – två begrepp som via Nietzsche fått en närmast evig beständighet i en västerländsk kulturkanon. Och Magnus Halldin ger oss frustratens ingång till en möjlig framtida antologi.

Vi har dock inte kunnat motstå frestelsen att även erbjuda några av litteraturhistoriens verkliga giganter: Vergilius i en tidigare opublicerad tolkning till norska av den berömda »Tionde eklogen«, Petrarca och Poliziano i nygjorda tolkningar till danska och ett resonemang av Eirik Lodén kring Shakespeares erotiska längtan i sonetterna. Detta balanserar vi genom att erbjuda tidigare otryckta dikter av Emil Kléen, nyöversatta fragment av Hipponax och en artikel av Feroz Shah om den på våra breddgrader tämligen okända Parveen Shakir. Och detta nummer hade aldrig känts komplett utan lite svulstig renässanserotik à la Pietro Aretino. Och ändå ryms här mer.

Mystik och Kärlek var de två teman jag som redaktör krävde som först ut efter Aortas nystart. Efter det har redaktionen gemensamt beslutat om de kommande temanumren. Eftersom det kommande året blir Aortas 10-årsjubileum väljer vi dock att hålla dem hemliga till årsskiftet för att inleda 2007 med ett verkligt grandiost fyrverkeri. Nästa nummer kan vi dock redan nu avslöja. Dekadens. Och vi lovar högtidligt, med sirliga bugningar, att där omintetgöra vartenda stoftkorn av uppbygglig moral detta nummer möjligen kunnat förmedla.

Carl Forsberg

2 thoughts on “Redaktionellt

Leave a Reply to Carl Forsberg Cancel reply

Your email address will not be published.