John F. Deane
Främling

Så har också jag trätt ner i min underjord,
på spåret av min far, så som han gick ner;

vi framhärdar i en tro på den sköna möjligheten
att få avtäcka den rika kunskap som sluten

likt bärnstenens liv bevarar vår föreställning
om att återvända, säkra på vårt innehåll. Denna

drömmens yttersta gräns, träskland, miasmer,
svävande ovanför, blickstilla småfåglar klamrar

sig till vasstråna likt skräckslagna själar. Du måste
på din resa korsa breda floder övervälvda av

storslagna konstruktioner, du måste även korsa
Aquitaine´s mjukböljande kullar och de sobra

byarna i Picardie, långtradare dånande förbi dig
dit det inte angår dig; körsbärsträd längs vägkanten

med sin blodfrukt, lämna de bakom dig, vinslotten, lantgårdar,
krigens tynande viskningar, ja, lämna solrosfälten,

deras förbluffade barnsliga ansikten som lyfts
i andaktssamling. På långt håll framträder nu

grovt vitrappade höga berg, frampå kvällen
stänkta med spädbarnsrosa; folkkonst innuti de medeltida

vallfartskapellen begråten av oskuldens tårar, varpå
mer sentida kyrkor barockt teatraliska skall

framvisa demoniska helgons skelettrester grinande ur
glaskistor likt uppstoppade fåglar, evigt tigande

men tillfreds där de sträcker ut sig. Du kommer ut,
skakad, ännu släpande på bördan av dig själv, allt

tyngre, kanske önskar du söka tröst i ord när
världen brinner efter det djupaste mörkrets kungörelse,

men orden står åh så bleka, blaserade, undanstucket
skylda på skumma platser likt de mest hemlighetsfulla

av nattdjur. Du överlever nog, vet du, men bara
så länge du håller dig till stigen, mumlande din faders

namn som vore det en amulett, frågande dig själv om
en gång dina egna barn skall nedstiga, i dina spår.

Tolkning: Håkan Sandell