Redaktionellt


Hur länge ska du tiga som en knopp?
Sälj ut din blomning liksom rosen!
Din tunga binds av smärtan som du känner:
Släng bort dig själv på elden som ett strå!
Muhammed Iqbal

Till storms, till stiltje
till seger, till nederlag.
Till seger.
Gunnar Ekelöf

Vad får oss att välja mystik som tema för detta årets andra nummer? I en regerande idéhistorisk tanketradition som övergivit det moderna projektets blinda tilltro till vetenskapens rationalitet och dess stora historier – till förmån för en till synes godtycklig individualism – tycks en religiös ingång än mer hopplöst obsolet. Samtidigt kan man konstatera att intresset för andlighet är stort och stadigt ökande. Det slagets billiga krimskrams som bjuds ut till försäljning bland kristaller och snabbkurser i healing var dock inte riktigt det som föresvävade oss när vi satte samman detta nummer.

Snarare har vi drivits av det samhällsomstörtande, revolutionära elementet i kristen och muslimsk mystik. Mystiken har fungerat som en frigörande kraft gentemot ett konservativt prästerskap men också utmanat samhällets pol-itiska grundvalar. Non serviam. Blif en dåre! Inom den ryska symbolismen talade man om en mystisk anarkism men kanske är all mystik i en mening anarkistisk? En sådan tanke rymmer en humanism byggd på respekt för individen och dennes personliga sökande efter upplysning som går utanför folkhemmens betongkonventioner. Och den hållningen går alldeles utmärkt att inta även idag.

Det är lätt att se hur mystiken ligger som en underström i västerländsk konst och kultur, ända fram i våra dagar. Hur frammanad extas destilleras till inspiration. Hur mystisk insikt blir en utväg ur förtryckande strukturer men också en väg till koncentrerat skapande. En gång i tiden fungerade poesin som besvärjelse och som en kulturs kollektiva minne. En sådan tid kan man drömma sig tillbaka till men för oss har det varit bättre att inspireras av den för att finna en farbar väg in i framtiden.
Man ska heller inte glömma den mänskliga erfarenhetsgrund som mystikens antaganden bygger på. Andlighet och erfarenhet – det omskrivna är också levt. Extasen, transformat-ionen av bly till guld, människa till gud, har verkligen ägt rum. Det är att förringa arvet från sufierna att tro att deras skildringar av fylleri och erotiska utsvävningar enbart är sublima hänvisningar till religiös extas.

Det är också på sin plats att framhålla mystiken som en möjlig försonande kraft mellan kulturer, särskilt i dessa korstågstider. I mystiken finns hos kristna och muslimer, ja för all del även hos andra religioner, betydande överensstämmelser i tanketraditionen. Tänk på Lundashaikhen Eric Hermelin och occindentalisten Muhammad Iqbal. Båda läste såväl Böhme som Rumi. Eller tänk på den indiske gurun Sri Ananda Acharya som 1917 bosatte sig på Tronsvangen i Norge för att där plädera för ett fredsuniversitet på Flattron. Därför samsas i detta nummer William Blake med Fakhr al-din Araqi, Emanuel Swedenborg med Mirza Asadullah Khan Ghalib och syntesen kan väl sägas representeras av Robert Blys amerikanska ghazaler.

Eller ännu bättre: syntesen är Aorta. Mystiken kan ju bara vara en facett i ett retrogardistiskt prisma. Därför blir jag så glad när jag läser Katarina Frostenson i årets första nummer av Lyrikvännen: »Poesin har plats både för klara satser och för invecklade språklekar. Den kan vara hög i tonen, fragmentarisk, hymnisk, hatisk. Renodling är egentligen det enda som är den främmande.« Det är ett credo värt att föra ut i handling.

För till sist är vi nog kättare. Det viktigaste skälet för oss att välja mystiken som ingång till kulturen är trots allt inspirationen vi får från den konst sufier, gnostiker och alkemister givit upphov till. Tron på att mystiken faktiskt ligger mycket nära konsten, att vi har något att lära från mystiken i skapandet av konst, att inträd-andet i ett av mystik beskrivet tillstånd liknar upplevelsen av stor konst. Jünger, artificiellt inspirerad, kallar det i Psykonauterna för överklivning. Skönhetstörstande, trots att vi vet att skönhet i sig sällan bär någon moral – det skiter vi i! – går vi bakvägen in i den förtrollade trädgården.

Carl Forsberg

Leave a Reply

Your email address will not be published.