Mötet med den franska symbolismen var i estetiskt avseende avgörande för Stefan George och bidrog till att han väl hemkommen till Tyskland kom att stå litterärt isolerad. Samtidigt skulle tidsandan snart vändas till hans favör. I arbetet med den självutgivna tidskriften Die Blätter für die Kunst samlade George vänner och sympatisörer, bland dem Hugo von Hoffmansthal, och introducerade för en större publik ett estetiskt och spirituellt program, i släktskap med andra konstnärliga sammanslutningar i Europa vid tiden, (Wienersecessionen för att nämna en), den rörelse vi konsthistorisk brukar omtala som »symbolism«.
Symbolismen innebar ett brott med det klassiska arvet i form av den etablerade »akademismen« och kännetecknas estetiskt mot en dragning mot växtlighetens naturliga formrikedom, det dynamiskt organiska och ornamentala. Ett slags nytt »romantiskt uppror« inspirerat av naturen riktat mot förutsägbara och stelnade uppfattningar och, som man uppfattade, ofruktbara förebilder och ideal. Men också, vad gäller naturidentifikationen, ett formidabelt brott med romantiken som sådan. Georges traditionsmedvetna beroende såväl som avståndstagande i förhållande till ungromantikens diktare, med Goethe i främsta rummet är ett intressant fokus. Om vi ser närmare på naturidentifikation kan man konstatera att Goethes mästerliga dikt »Über alle Gipfeln ist Ruh« ger tillkänna en naturuppfattning George, i varje fall i diktande mening, inte delade. I den inledande och programmatiskt glödande dikten »Komm in den totgesagten Park und Schau« ur Das Jahr der Seele (1897) tillkännager George sin skaldande natur:
Kom i min dödsinvigda park och se:
det fjärran skimret mellan trädens stammar!
Oväntad azurs rena skyar le
mot stigars brokighet och dunkla dammar.Tag detta guld, tag detta mjuka grå
av björk och buxbom! Veka vindar gå.
Än flamma rosor med förenad glans.
Välj länge, kyss dem, fläta dig en krans!Och dessa sista astrar ej förgät,
ej vilda rankors purpur och av livet,
det sommargröna, vad som överblivet
förbrinner slocknande i höstens fjät!(tolkn. Bertil Malmberg)
I Das Jahr der Seele finner vi knappt någon av de mäktiga naturscenerier eller landmassornas blånande horisonter som vi känner igen från romantikens »symfoniker« som Hölderlin, Beethoven eller Caspar David Friedrich. George finner sin »natur« i den »dödsinvigda« parken. Stroferna verkar diktade under vandringar längs övergivna stigar, bakom överväxta murar under trädkronornas dunkel. Så målas årets och själens skiftingar upp i diktsamlingen. Parken blir platsen för det själsliga mötet, mellan älskande, diktarjag och ruvande naturkrafter.
Flera av dikterna i Das Jahr der Seele sägs ha tillkommit i mötet med den unga Ida Coblentz. I diktsamlingens första del »Efter kornskörden« framstår föreningen av själshänryckelse och naturbilderna i samma andetag som diktarens naturavstånd. Å ena sidan den esteticerat hämmade könsdriften, å andra sidan den esteticerat döende trädgården; en sorgstämd ambivalens inför vad som håller på att gå förlorat. Vidare i verket dväljer diktaren vid dessa eligiska stämningar men allteftersom vandringen och reflektionerna fortskrider svarar denne med helande visdom. George står fram som den överkänslige främlingen och utvalde enslingen. Ur parklandskapets ruiner och naturens helighet urvinnes läkande krafter, i kraft av sin enastånde förbindelse med dessa krafter träder diktaren in i rollen som siarskald. Poesin återvinner sin orakliska energi. Stefan George framstår dock i sin tidiga diktning, trots sitt ständigt närvarande främlingskap, alltför intimt förbunden med sina närmaste och valde omgivningar för att höja sina ord till profetska sfärer, vilket vi blir vittne till i hans senare mäktigt visionära diktning. Hans konstfärdiga och formmässigt fulländade poesi ger klara associationer till en »symbolistisk natur-representation« hos bildkonstnärer som de brittiska prerafaeliterna, inte minst den belgiske Ferdinand Knophf. Naturelementen är naturalistiskt iakttagna men presenterade i en starkt reducerad form, så att motivets koncentration frambärs och understryks. Myten framställs realistisk, verkligheten gestaltas drömsk. Hos George och Knophf finner vi andra likheter, som i förhållandet till och dragningen mot det androgyna och den nästintill mytiskt fördolda erotiken. Knophf hade en dragning till sin egen syster som väldokumenterat figurerar i merparten av dennes produktion. George å sin sida omgav sig gärna med vackra ynglingar, vilka även figurerar yppigt i dennes »Olympen«. En av dem, den unge och poetiskt talangfulle Maximilian Kronberger, blev efter sin tragiska död till och med, under det talande »smeknamnet« Maximin, upphöjd till gudomlig status. Både Knophf och George verkar dock kyskt hållit sig till en dyrkan av rent estetisk och andlig natur.
Över hela Europa förenades sekelskiftets avantgarde av beundran inför föregångsmannen och allkonstnären William Morris och den brittiska arts and craftsrörelsen – nära befryndad med de målande prerafaeliterna. Idealet var den konsthantverksutförda och unika produkten, vilken förenade de olika konstdisciplinerna i ett »Gesammtkunstwerk«. I Morris anda tog man också avstånd från industriell produktion och reproduktion. I nära samarbete med målaren, illustratören och bokkonstnären Melchior Lechter kunde George ge sina diktsamlingar en sådant enligt idealen värdig utformning. Allt det som diktaren och bokkonstnären hade längtat efter, förefaller här ha förverkligats; högstämd ornamentik, med uttrycksfullt stiliserade former från växtvärlden och återklanger från medeltidens bokmåleri, en välbalanserad kombination av text och bild på bokomslagen och en av George själv framtagen typografi. Det är inte för inte att tankarna leds mot klosterlivets och orientens välarrangerade och prunkande trädgårdar, men också minnesvårder och gravplatser; alltså det intima parklandskap George beträder i Das Jahr der Seele.
Trots Georges familjebakgrund och förankring i katolicismen, finner man i hans diktning ingen metafysik. Detta är ett medvetet brott med västerländsk filosofisk tradition och den av kristendomen annekterade platonismen. Här föregriper han, i gemenskap med exempelvis Rainer Maria Rilke, den kommande existensfilosofin hos filosofer som den franske Henri Bergson och den tyske Martin Heidegger. George idealiserar inte naturen, ingen gudomligt given idealvärld gömmer sig platonskt bakom fenomenen. Han ger oss naturen själv, naturen som den växer och förvandlas inför våra blickar och inom oss. »George tolkar inte ett individuellt öde. Han är den stumma natursmärtans personliga mun: ständigt återkommande ofrånkomlig förgängelse och obotlig ensamhet« skriver Georges lärjunge Fried-rich Gundolf. Härav verkar Georges existentialism verka och uppstå; sorgen över vad som håller på att gå förlorat, gå oss människor ur händerna och därav diktarens omsorg över och förmedlande av en sannare verklighet som ett andligt kall och en konstnärlig förpliktelse. Detta tillkännager ett etiskt upplyst medvetande jämförbart med Heideggers begrepp »Sorge«.
»Naturen rymmer utommänskliga innehåll. Skaldens uppgift är att ’förmänskliga’ denna natur, sådan blir den öde och själ.« (Gundolf). I den metriska formen finner diktaren grundlaget för en skapande ström som »tidsligt« kan bära fram motiven och synliggöra rörelsen runt en existentiell kärna. Detta kan leda tankarna mot den Bergsonska livsströmmen – »elan vital«.
Trots Stefan Georges ofta förekommande tillrättalägganden och fördömanden, rymmer Das Jahr der Seele ord av förtröstan och hopp som spirar i naturens förvandlande krafter och vänskapens band – eller snarare i förbindelsen mellan dessa danande beroendeförhållanden – i kärlekens kraftfält:
Ja, takk for den velsignelse du brakte!
Din uro fikk meg nesten til å briste,Men stilnet mens jeg ventet deg – så sakte –
I denne høst som blusser på sitt siste.Du kom. Da falt vi i hverandres armer.
Og milde lovord lærer jeg så gjerne
For deg, som om du var den Ene Fjerne,
Mens vi går rundt og kjenner solen varmer.(i norsk tolkning av Ellinor Lervik)
Das Jahr der Seele avslutas av elegiskt stämd sång över det som förklarats dött men som återfunnits:
Og se! De dagene som brant som sår
I våre liv, er mest som ingenting …
Mens alt vi minnes som en vakker vår,
Nå samles ved det døde kildespring.
Christopher Rådlund