Något år efter första världskriget promenerade Stefan George (1868-1933) genom en tysk liten stad tillsammans med några ungdomar. Plötsligt utbrister en av dem bedrövat: »Världssjälen har blivit trött!«. George reagerade omedelbart, vände sig uppretad om och fräste: »Inte min!«.

Finns det någon poet som hela sitt liv oförtröttligt stridit för det han såg som världssjälens sak så är det onekligen George. Hans kallelse var ordets kall, och ordet, språket och poesin var för honom de heliga vapen som skulle rädda alltets andliga princip undan modernitetens mördande och avförtrollande krafter. I sin samtids mekanisering, vetenskapliga rationalism och framstegsoptimism skådade George tidigt grunden till kaos och förintelse. Denna pessimism delade han med dekadenterna runt sekelskiftet. George tog alltså tidigt upp kampen mot materialiseringen av språket, och detta om något gör honom minst sagt aktuell än idag. Med detta sagt kan det tyckas vara naturligt att det blev George som introducerade symbolismen på tyskspråkig mark, men den franska symbolismen var enbart fröet till Georges strid mot det han såg som tidens gissel. För att nå fram till Georges fullt utvecklade kamp, en kamp där han försökte ändra själva tiden inifrån, kan det vara behövligt med en kortfattad bakgrund:

Det verkar som att George redan som pojke fann det tyska språket för stramt. Han växte upp i Rhenlandet där franska blev ett naturligt andraspråk för honom och han utmärkte sig dessutom tidigt som ovanligt språkbegåvad. Som sjuåring uppfann han ett eget språk, och han talade alltid franska med sin syster. Tidigt översatte han Tasso och Petrarca från italienska och han lärde sig norska för att kunna översätta Ibsens Catalina. Efter skolåren byggde han även upp ett eget helt fungerande romanskt språk.

Efter omfattande studieresor i Europa anlände George 1889 till Paris där han kom i kontakt med kretsen kring Mallarmé. Impulserna därifrån fick sökaren George att försöka finna alternativa vägar i samtidens naturalistiska kulturklimat. Via den symbolistiska debuten Hymnen (1890) och den efterkommande Pilgerfahrten (1891) kastade han sig till dekadenternas favoritepok: den senromerska kejsarperioden. I Algabal (1892) igenkänner man snabbt den senromerske kejsaren Heliogabalus’ (ca. 203-222) måttlösa gestalt. Den unge och blaserade kejsaren, som bland annat ville genomgå en könsoperation och bli kallad kejsarinna, blev rentav en kultfigur bland symbolisterna på 1800-talet. George gav i diktsamlingens tre delar uttryck för en uppenbart dekadent hållning och en självständig lodning i människosjälens djup; en stig som har tydliga beröringspunkter med Baudelaires demonism. George uttryckte genom Algabal en autonom diktarröst, ett medvetande om det lidande som skulle kunna drabba honom i jakten på skönhet och sanning, samt med det en i hans samtid farlig vink om att han börjat acceptera sin homosexuella dragning. Hans odyssé i antikens världar hade börjat.

Efter Algabal utkom den tredelade diktsamlingen Die Bücher der Hirten und Preisgedichte, der Sägen und Sänge und der hängenden Gärten (1895). I Hirten und Preisgedichte är det antika Grekland i fokus, i Sägen und Sänge medeltidens katolska liv. I hängenden Gärten är orienten inspirationskällan. Det är en fascinerande resa till Europas olika kulturella källsprång, en resa som uppvisar skickliga stil- och formövningar men även en förmåga att under strängt allvar uttrycka både människans schakt och höjder. Tillsammans bildar dessa diktsamlingar en mäktig förutsättning för Georges fortsatta diktning. När jag säger förutsättning menar jag att man redan i dessa tidiga alster kan se Georges brottningsmatch med språket. Det George först och främst ägnade sig åt var att betvinga ordet och beväpna sig för den mission som han såg som oundviklig. Han ville via formen återspegla innehållet i poesin; visa hur språket speglar världen, och världen språket. Men inte nog med det, han ville besvärja språket; ta det i besittning; finna egna namn på tingen, rädda språket undan igendammad förstening.

Runt sin tidskrift Die Blätter für die Kunst samlade han de få likasinnade i en gemensam strävan att rädda den tyska poesin. Tidskriften uttryckte den gemensamma viljan: »Vi vilja ingen uppfinning av historier, utan återgivande av stämningar, ingen betraktelse, utan framställning, ingen underhållning, utan intryck.«
I Das Jahr der Seele (1897) är George redo att säkert driva genom sin konstsyn, en syn på poesin och konsten som beroende av antika källsprång och historia för att uttrycka något väsentligt om samtid och framtid. I diktsamlingen strömmar tiden obevekligt fram i mjuka former. Georges lyckas i välkomponerade strofer och landskapsbilder uttrycka något som faktiskt kan ses som unikt i den tidens poesiklimat. Georges lärjunge Friedrich Gundolf uttrycker detta unika som en jämkning av landskap, människa och skeende, tre dimensioner av ett och samma vara. George tolkar inte, han försöker inte förklara något, hans dikter är »unika existensögonblick av omedelbar natur (fångade) i mänskliga ord av magi« för att tala med Gundolf. Världen som uttrycks i poesin är således innesluten i poesin själv, skapad av George, men utan individuell prestationsprägel. I de följande diktsamlingarna fullföljer George kampen, en kamp som efterhand får prägel av en nästan religiös iver. I Der teppich des Lebens (1899) framträder en ung änglalik frälsargestalt som var tänkt att förändra och rena världen. George väljer att följa ängeln; ett val som leder fram mellan blek och urvattnad kristendom och Mammon; en nyantik stig mot Hellas vilken, skulle det visa sig, betydde att George valde att öppet förklara sig som ledare för en andlig nyantik rörelse, en egen stat i den tyska staten.

De nyantika idéerna var inte unika i samtiden, den är på närmare skandinaviskt håll besläktad med bland annat Verner von Heidenstams togapartyn i Sverige och även densammes Hans Alienus (1892). På tyskt håll fann man dem i de »kosmiska« kretsarna i München. Där hade Alfred Schuler, en excentrisk romartidsidealist, samtidskritiker och glödande antisemit, kontakt med George. George bröt efterhand helt med Schuler, främst eftersom Schulers rasidéer inte var förenliga med Georges krets, där man ville uppnå en andlig adel, inte en rasmässig. I Georges krets fanns även flertalet judar.

Kretsen runt George, kallad George-Kreis, var klart färgad av en antik grundstämning, en manlig krets där homosensuell pargemenskap odlades i platonsk anda. George såg till att de unga poeterna parades ihop för att på bästa sätt alstra en livskraftig andlig avkomma. Vänskapen och kärleken som skulle blomstra var av liknande slag som George såg mellan Schiller och Goethe, livsöden som George höll högt tillsammans med bland andra Dante, Shakespeare, Kant och Nietzsche. Ingen i George-Kreis, förutom George själv och Hugo von Hofmannsthal, som George desperat men förgäves uppvaktat i Wien, lyckades emellertid skapa någon livskraftig poesi. Detta var inte något problem för George, som för sin del hävdade att poesi inte bara behöver poeter, utan självklart även läsare och lyssnare. George var i rollen som centralgestalt den stränge men kärleksfulle ledaren med Platon som ledstjärna.

I den massiva diktsamlingen Der siebente Ring (1907) framträdde George både med ohöljd homoerotik och med Maximin, den tidigare diffusa ängeln nu i konkret mänskliggjord gudagestalt. Gundolf förklarar idéerna: »Endast i blomningens folk och vardandets folk, endast hos greker och tyskar, är ungdomen själv andligt fullkomlig. Endast grekerna känner gudomliga ynglingagestalter som Akilles, Alkibiades, Alexander, endast tyskarna eviga ynglingaöden som Siegfried, Konradin, Hölderlin. […] Endast greker och tyskar känner därför den egentliga ’idealismen’ – den platonska, åskådningen av anden i konkret gestalt, och den hölderlinska, sökandet efter en gestalt för anden.« Här ekar Schillers tankar om att man hos den människa eller det folk »där man finner det uppriktiga och självständiga skenet, […] kan […] sluta sig till ande och smak och varje därmed besläktad förträfflighet – där kommer man att se idealet regera det verkliga livet, se tanken triumfera över njutningen, se drömmen om odödlighet triumfera över existensen«. Schiller var för George en föregångare som genom konst och bildning ville uppnå själsfullkomning. Schillers grandiosa visioner attraherade, men verkade onåbara för George som efterhand sjönk mer och mer i sin pessimism. I sin samtid såg han enbart distanslös kulturell förflackning och förödelse där andra såg fräsch förnyelse.

Den som vände pessimismen var Maximin. I Maximilian Kronberger, en ung gymnasist, såg George sin vision om ängeln gestaltad på jorden. I honom skådade George en gud, vilket innebar en vändning för visionen av en helgad ungdom som den nya tidens medium. Efter en kort tids umgänge med kretsen dog emellertid Kronberger hastigt i hjärnhinneinflammation blott sexton år gammal. Detta resulterade i att han i det närmaste helgonförklarades. Trots, kanske till och med på grund av, gudens bortfall hade visionen om honom blivit verklighet, och George var övertygad om att det fanns en fullkomlig väg att bekämpa den tomhetsdyrkande moderna världen.

Georges lyriska kamp mot materialiseringen av språket, andens och myternas död, ja, mot kvantitetsdyrkande skenkultur i allmänhet ställs på sin spets i Der Stern des Bundes (1914). Blodiga bilder och föraningar om ett oundvikligt krig frammanas, och efter första världskriget finns det inga tvivel längre. Maximins tid på jorden hade öppnat portarna till en ny tid. I Der Krieg (1917) fortsätter George sitt domslut över den moderna tiden. Georges krets såg kriget som heligt, som en renande eld. Kriget skulle rädda Tyskland undan samtidens andliga armod. Men första världskriget var bara en föraning. Det stora kriget låg i framtiden. Med det förstår vi varför vissa av Georges lärjungar senare frestades av nazismens lockrop om en ny tid för det tyska folket. George själv såg emellertid den gryende nazismens anspråk som en vrångbild av hans egen strävan. Han avskydde byråkrater och den världsliga linje som nazisterna hävdade, och de judiska jämte de homosexuella inslagen i Georges krets omöjliggjorde de facto ett samarbete med nazisterna. George kallade dem för »den Wandervögeln«, flyttfåglarna. På ett erbjudande från Goebbels om en plats i Tyska akademin tackade George nej, och han levde sin sista tid i Schweiz där han också är begravd (enligt uppgift ville han absolut inte att hans stoft skulle föras till Tredje riket). Det vore samtidigt befängt att förneka att det finns givna gemensamma nämnare; George var inte demokratiskt sinnad och ledarprincipen var allenarådande i hans diktarstat. Han hyste liknande avsky för »pöbelvälde« som Platon. Amoral-ismen i exempelvis Algabal och kamratskapets eros pekar åt samma håll. I sin strävan efter legitimering hyllade nazisterna George som förelöpare och profet och Georges sista diktsamling heter också passande nog Das neue Reich (1928). Efter Georges död 1933 hedrades George i hela Tyskland, men redan 1938 sågs hans poesi i många läger som urartad, judisk och homosexuell. Georges krets skingrades efter hand. En lärjunge som var trogen Georges ideal långt efter Georges död var Claus von Stauffenberg. Han har kommit att skrivas in i historien som den som 1944 försökte mörda Adolf Hitler genom ett sprängattentat. Stauffenberg såg Hitler som en karikatyr av den ledare han borde vara, och efter att 1942 ha hört rykten om vad som ägde rum i bland annat Auschwitz bestämde han sig för att leda en kupp. Som bekant misslyckades mordförsöket och Stauffenberg avrättades. Hans sista ord var »Länge leve det heliga Tyskland«, det vill säga ett georgeskt Tyskland.

George såg vid tiden för sin död sin mission som fullbordad. Han skrev att det skulle kunna dröja upp till ett halvt årtusende innan världen blir så som han tänkt sig den, men att han gjort sitt för att bädda för den. I ett större perspektiv handlar Georges hela drivkraft om språket, om en torftig värld som behöver räddas, och om att finna heliga källor för att kunna döpa om tingen. För George är världen gudomlig om vi väljer att tro. Poeten är den ende som kan återförtrolla världen och rädda ordet från total materialisering. Det är ingen lättfångad romantik han förespråkar, snarare en sträng högtidlighet inför sanningen, det som gör oss mänskliga: språket. Ordet blir lösenord, inte bara en kostym för begreppet, en beteckning för ting och förhållanden, utan snarare en besvärjelseformel. George ville visa hur vi bör försöka ta tidens och språkets krafter i besittning för att kunna betvinga detta orgelkomplex av gudomliga och demoniska krafter som är mänsklig glöd till underkastelse; rädda det undan vardagens torft. Genom att föryngra språket skänker vi världen en ny själ.

David Almer