Ester

Ester, så slank hon är, som dadelpalmen,
Av hennes läppar doftar alla veteax,
Alla festdagar som de i Juda faller.

Om natten vilar hennes hjärta mot en psalm,
Avgudarna tjuvlyssnar i förhallar.

Ett leende är kungen när hon nalkas,
Överalltifrån lyser Herrens ansikte mot Ester.

Unga judiska poeter ristar in i hallens
Pelare, dikter till sin syster inför festen.

(från samlingen Hebräische Balladen, Berlin 1913)

Kvällar

Och än en gång måste jag klinga,
Om skälet vet jag ingenting.
Mot kvällen gråter jag bitterligen.

Det stiger fram ur alla ting
En smärta, som snor runt igen
Och drunknande trycker mig intill.

(från samlingen Mein Blaues Klavier, Jerusalem 1943)

Till mitt barn

Med varje år skall du på nytt
Slitas bort från mig, mitt barn.

När löven väger ingenting
Och grenarna står karga.

Med den rödaste rosen
Fann döden dig en bitter näring.

Inte ett utblommat nerfall
Förskonas det dig.

Däröver gråter jag, för alltid,
I mitt nattsvarta hjärta.

Ännu snyftar jag ur mig en vaggsång
Som skakar dig i din dödssömn,

Mitt ansikte vänder sig inte mer
Mot världen omkring;

Lövsalens grönska värker i ögonen.
– Bara den Evige lever i mig.

Min kärlek till dig är den bild
Man gör sig av Gud.
Jag såg också änglarna gråta,
I vinden, i snöblandat regn.

De svävade. . . . .
I en himmelsstänkt luft.

När månen står i full blom
Liknar den ditt liv, mitt barn.

Och jag får inte blicka dit
Där den ljusspelande fjärilen når den.

Aldrig anade jag att döden
Snokade runt efter dig –

Jag som älskade rummets väggar,
Dessa jag målade med ditt pojkansikte.

Stjärnorna, så många denna månad
Där skimrande de duggar in i livet,
I tunga droppar på mitt hjärta.

(från samlingen Mein Blaues Klavier, Jerusalem 1943)

Tolkningar: Håkan Sandell