Ulrikka Gernes – Ett nät av avsked

Ulrikka Gernes

Ett nät av avsked
Världsdikten

Ett klapper av mah jong-brickor natten igenom,
och skratt, och vildkatters jämmer. Det är den tiden
om året och ingen kan sova. Det är alltid något
i vägen när världsdikten blir skriven.
Prepositioner, som det minsta, och krig långt
borta som väsnas. Du vill inte nämna cikadorna,
de nämner sig själva. Ett blodomlopp. Svettpärlorna
på ditt bröst tränger igenom, som om du vill ut
ur dig själv, som allt levande. En havererad taxi
på Den Svultna Slätten, en svulten stillhet smyger sig
närmare. Då fanns det ett vi och det skedde oss – små,
små ord, men även de kan brista, splittras upp
i oändligt avstånd. Ordet mjölk är mer robust,
det kan sägas på lika många språk som det finns
språk. Ett stickande och stingande i körtlar och gångar.
Bröstens tunga dyningar. Allt beror nu
på månen. Regnen gör sig gällande överallt,
ensamma eller tillsammans, också i sin frånvaro. Solen
är ett axiom, men månen är enbart vår, var för sig.
Den jordfäster oss, förbinder oss med varandra,
slår broar över alla avsked. Tänker du på mig nu?
Durianfrukternas doft i Singapore, en kväljning
av lycka ingen kan uthärda. Smaken, sägs det,
den är värd att dö för, men ingen är redo att dö,
och ingen är heller redo för lyckan. En förvirrad
ström. Förunderliga växter flyter förbi på Nilen.
Du låter blicken följa först den ena, så en annan,
den femte, den sjuttonde, tills du inte längre
räknar men själv är en av många som flyter förbi.
Också din tid är utmätt i en trollskog av visare.
Och du vänder dig i sängen på Hotell X eller Y,
och vägarna har gått dig i blodet, en hemlängtan
utan mål. Och alla de vinklar du sett månen från,
och den är fortfarande den samma, och du, kanske
är du också fortfarande den samme. Eller en annan.
Vem vet? Tänker du på mig nu? Skuggan skvallrar inte,
en rot i gravens mörker. Och spegeln tiger, om du
talar, immar du bilden. Är språket blott en slöja
som skymmer det innersta ansiktet, det
som bara är ditt? Och var ska du börja om inte,
som världen, i mitten och breda dig inåt
och utåt i alla riktningar? Kapillärfina förgreningar,
en rodnad på kinden. Den insnörade foten, metervis
av binda vecklad av. En tandlös mun som mumlar
en smärta som alla språk förstår medan foten
omsider ligger naken i din hand. Blottandet. En
form av dop, är du en annan nu? En flock vadfåglar
lättar från brädden. Du minns inte sjöns namn
men du kan kanske hitta den igen på kartan om du
spårar upp vägarna. De spårar upp dig, i drömmar,
vilda hundar skäller, ruskar fradga i kaskader.
Med ens är du fem år gammal, rusar nedåt vägen
med bilden av en huggorm etsad in på näthinnan.
Om du visste vart du är på väg, skulle där
du varit då göra någon skillnad? Du är här
nu, en trång metropol. Köpenhamn, Valkendorfs-
gade 5, andra våningen till vänster, i köket. Inget
ligger i plan, golven vacklar och snubblar ända
tillbaka till 1731. Korsvirket håller samman en
skröplig värld medan klotet roterar omkring
sin axel. De hemligheter du väljer att avslöja
mister greppet om ditt liv. Plötsligt minns du
en stad du aldrig såg, men sov i någonstans i Kina.
En storm slog ut strömmen och flodbåten avgick
före gryningen. Kanske ska du aldrig kunna hitta den
igen på kartan, gör det då någon skillnad, att den
finns, att den tog emot din sömn? Kanske finns
den bara som dröm. Som du. Som världen. Sipprande
från alla sprickor, var kommer allt vatten ifrån?
Och flodbåten sjönk in i dimbanken med dig
ombord, och i verkligheten var det en helt annan
dikt du ville skriva, en där vi inte hela tiden
skulle mista varandra, stå på kajen och vinka, piska
flaggor av tårar i vinden. Orden viker undan,
vill inte, vill inte säga farväl, skjuter blott ett annat
torftigt fartyg ut på öppen sjö. Språket är obönhörligt.
Även i förstäven, i styv motvind, märker du doften
av lasten: Mango. Skeppet lägget kanske till i Sibolga,
vem vet? Kaptenen kammar sitt hår. Vid spegeln ett
krucifix. Tro, så kanske också hopp, kärlek i sikte?
Mjölken löper till och tanken irrar ut på ännu andra
vattenvägar, villovägar, alltid bort. Floder, och broar
över floder, under floder. Genomströmmade städer.
Vattenflyktighet. Mekong. Hudson. En kyss på taket
av Tvillingtornet lever kvar i ett oupphörligt nu,
medan namn viskas bort över andra läppar, så stilla,
så stilla, sssh … de döda sover. Försvinningsplatserna
gör ont i dig. Du minnas, kan inte rymmas. Också
Irrawaddy flyter förbi i natten, natt efter natt,
ett skinande bälte av ljus. Båten kränger, fångad
i en strömvirvels förargrepp. Bilden fryser:
Passagerarnas blanka ansikten, som fat man
vaskar guld i. En glimt. En till. Alltid på väg. Bort.
Oväntade riktningar korsas i dig, kortsluter
strömförande stigar. Löpmaskor. Din skugga har
efterlämnat ett blått avtryck på muren i Bukhara.
Din flaskpost vaggar på Atlanten. Är denna rastlöshet
bara det, att älska och älskas. Det finns inte någon given
plats. Det kan ske för vem som helst, var som helst,
när som helst. Det är flyktingar överallt, några dör
på vägen. Förlusttalen stiger med åren i varje liv.
Att älska och älskas. Låt oss kränka en gräns, låt oss
följas ett stycke, låt oss bära skuggnamn och viska
framtidsminnen över varandras kroppar, nu, medan
vi ännu lever, medan vi lever vidare, vittnen till
varandras glimt, nu, medan det ännu är möjligt.
Och hönan, som spankulerade runt i dammet för en
stund sedan ligger tillredd med bönor på fatet framför
dig. De, som inget har, ger bort allt. Den lilla
dansflickan klänger sig till dig i barens mörker, hennes
namn är Nog, och det är hennes historia. Kanske är hon
död nu. Språket förblir obönhörligt. Möjligheter,
verkligheter, huller om buller. Tanken flyttar runt
på möblerna i ett gammalt hus, om och om igen. Det
blinkar och skiftar, alltihop. De samma kommoder,
samma knirkande golv, de samma hårspännen
tappade ur tillfälliga möten. De samma sprickor.
En handrörelse. Ett enkelt kast med nacken.
Ett bestämt cigarettmärke ska alltid påminna dig om
en mistad kärlek. Ingenstans går du fri. Det finns bara
rörelsen, vidare. Hit och bort. Lashio, här slutar
vägen vid loppet av en AK47, men världen är också din
och det finns andra vägar. Du rycker tre fält tillbaka
och svänger av i en annan riktning. Du är oss – kan inte
längre urskilja dig – jag älskar dig. Låt orsak
och verkan falla i med varandra, låt kronologin
ligga vid roten av det träd floden flyter förbi, det
träd fåglarna har byggt bo i. Här faller du, och här
reser du dig igen, står stilla ett ögonblick. Världsdikten
blir aldrig färdig innan en ny sätter skott. Det är
alltid dag någonstans, natt. Sydney, den döda kvinnan
i rummet bredvid, kackerlackorna kryper in och
ut under dörren, släpar små besked hit och dit.
Blå och vita drömmar, fåglarna flyger genom dig.
Vancouver, senare, ett flottigt avtryck av ängel i spegeln
och du är ensam, och plötsligt är du inte ensam. Alltid
en telefon som ringer eller inte ringer. Pyongyang.
Ålborg. Kairo. Du drar ut jacket. Världen är ett nät
av avsked och du sprattlar; en liten, silverfjällad fisk.

Tolkning: Carl Forsberg

Leave a Reply

Your email address will not be published.