Sapfo, Hipponax

Det tycks mig väsentligt att när man i ett traditionsorienterat konstnärsläger gärna talar om »det klassiska« att begreppet inte endast förstås som summan av ett arv i idealistisk anda, utan även tillåts inbegripa ett direkt samtal med den grekiska och romerska antiken. Gunnar Ekelöf tröttnade aldrig på att påpeka hur antikens klassiska konst knappast uteslutande var upphöjd. På den punkten befann han sig i dialektisk polemik med sin gamla latingymnasiumbakgrund och en åldrande generation humanister. Frågan är dock om det idag inte vore ett större konvenansbrott att understryka det helhetliga i den antika världens konstsyn. I Grekland – och i Rom, men också i en sfär som omfattar både det grekiska och det romerska. Och då i alltifrån anatomins avgörande betydelse för skulpturkonsten och över till de mönsterskapande stilideal innanför poesin som senare återkommer med renässansen.

Så närsynta den samtidsbundna fragmentestetikens apologeter har varit! Självfallet har de det, tänker jag när jag tar del av det nya Sapfo-fyndet från 2004. Av de tre papyrusfragmenten har ett gått att pussla samman med ett fragment känt sedan 1922. Resultatet är en nästintill komplett 6-strofig dikt på i allt 12 versrader. »Soundet« i dikten skiljer sig kraftigt från de tidstypiska fragmentöversättningar man varit van vid, med deras luckor i syntax och berättarstruktur, och i hur dessa – ofta av nödtvång – hållit fri meter. Tolkningar som skapat en allmänn bild av en välanpassad ?modernistisk respektive postmodernistisk Sapfo. Vår tid är ju skicklig på ett slags omvänd historieskrivning, där vi själva är alla tidspokers gyllene mål. Men det nytillkomna diktfyndet visar tvärtom på ett alltigenom klassiskt »sound« hos Sapfo, och vad annars, egentligen? Tydligare än den hitintillsvarande enda kompletta Sapfodikten, Afroditehymnen, visar nytillskottet fram mot senare retoriska grepp hos en Catullus eller en Ovidius. Man skulle kunna formulera det som att Sapfo visar sig vara mindre av det »fenomen« som vår tid hyllat henne som och mer av en yrkesskicklig hantverkare.

När det nya Sapfofyndet först når mig, presenterat av Martin West i Times Litterary Supplement, känns det verkligen som att få se den forngrekiska lyriken i ett nytt ljus. Fragmentiseringen på svårlästa papyrusremsor har fått de grekiska poeterna att bara alltför väl passa till det 1800-talspräglade ruinromantiska och det det 1900-talsfäigt modernistiskt primitivistiska. I verklighet har de äldsta grekiska poeterna – och det är den insikten som slår mig med en sådan omtumlande kraft – låtit mer som sina romerska efterapare. Mer retoriskt anlagda, mer raffinerat genomarbetade och mindre »naturliga« och spontana än vad man tidigare önskat utläsa. I ett för mig själv märkligt sammanträffande har jag någon vecka tidigare gjort en besläktad reflektion vid läsningen av just samme Martin Wests sammanställning av Archilochos’ fragment i en komponerad ordningsföljd som ger en effekt – en fiktion för all del – av mer kompletta dikter. För första gången kändes det som att jag fått en begriplig skymt av grunden till varför antiken faktiskt placerade Archilochos bredvid Sapfo och Homerus i en treenighet på parnassens topp.

Formellt har jag fått se Archilochos och Sapfo närma sig varandra, till språkton och känsloläge förblir de olikartade. Vid en genomgång av de samlade fragmenten av Archilochos (ingen komplett dikt har överlevt) framstår denne likafullt som en poet med ett brett register, och inte endast som som den satiriker litteraturhistorien vanligtvis beskriver honom som. Huvudsakligen satiriker är däremot, till synes, den ett sekel yngre likaså »jambiske« poeten Hipponax (ca. 540 f. kr.). Efter att först ha hört om honom genom Pentti Saarikoskis beryktade översättning till helsingforsslang, läser jag honom i Douglas E. Gebers kompletta urval. Hipponax utmärker sig för bruk av påfallande lågspråk, fyllt av jargong och obsceniteter. Till skillnad från Archilochos utgör han en egentlig motsats till Sapfo. Där diktarinnan är sublim och förfinad är Hipponax som regel rå och aggressiv. Trots det bör man nog inte glömma att den råheten lika mycket den är ett raffinerat konstspråk innnanför en nedärvd tradition och med rot i symposier och festivaler, satirens bakgrundsmiljö. Även om forskningen fortfarande träter om huruvida den satiriska jambdiktningen (som inte alltid är skriven på jamber) primärt haft en underhållande eller en rituell karaktär. Klart står att satiren lika mycket som elegin eller euologin haft en oratorisk genomföring, efter – som sagt – mönsterskapande stilideal.

Med tacksamt mottagen hjälp av den framstående unge hellenisten Olof Heilo har jag nu sammanställt och tolkat tre Hipponaxfragment (som de övervantrats hos Tzertzes), till att komplettera Jan Henrik Swahns och Ann-Margret Mellbergs nygjorda Sapfotolkning. Den har beställts in av Aorta-redaktionen efter en långtgående diskussion kring Jan Stolpes och Gunnar D Hanssons kvalitetsfulla men i mitt tycke delvis ahistoriska tolkning, presenterad av Dagens Nyheter i somras. Jag kommer att återvända till Hipponax, i Aorta.

Hipponax’ diktning är retoriskt underbyggd – men också mycket mer än retorisk. Och det samma kunde sägas om Sapfo. Hennes poesi är inget underbarnsfenomen, som vår tids romantiskt och modernistiskt grundade poesisyn vill ha det till, utan är – självfallet – diktad innanför en tradition med höga krav. Formella mästare är de båda. Hipponax’ egensinniga utbytande av versenheternas sista jamb mot spondé – ett grepp jag inte efterföljt – anses av folk med känsla för gammalgrekisk intonation förläna hans verser något slängigt och rentav hånfullt, kanske ungefär som hos vår tids rappare från Bronx, innanför en annan muntlighet.

Håkan Sandell


[Bön till Hermes]

Kyllenske Hermes, käre Hermes, Maias grabb,
jag ber till dig, du ser ju hur jag fryser illa,
hur mina tänder skallrar, [hela käften klapprar].
Skänk Hipponax en mantel bara, livrocken
att gå med den, ett par små sandaler – endast,
och vinterskor som fodrats inuti med päls
och – bara – 60 guldmynt från min grannes rum.
För aldrig gav du mig en yllelurvig mantel
att mildra vinterns köld och aldrig fick min fot
en luden vinterskos beskydd av pälsfoder
på det att inte mina frostbölder ska brista.
Och inte heller Plutus – blind på bägge ögon!,
fann vägen till min huskrok eller ropande
klev in med orden: »Hipponax, dig skänker jag
runt 30 silvermynt och mycket mer därtill«.
Nej, till sin läggning står han fast: en futtig fan.

Tolkning: Olof Heilo och Håkan Sandell

Leave a Reply

Your email address will not be published.