Klassicismens revolt – en Schillerkommentar

Friedrich Schillers skarpa distinktion mellan en »naiv« (ursprunglig) begåvningstyp och en »sentimental« (idealistisk) är uppenbart en konstruktion. Till Goethe – som den skräddarsytts för – passar den inte riktigt. Samtidigt utgör den en diskussionsackumulator av till synes aldrig tynande kraft, heroisk i sitt försök att inringa grundläggande problemställningar kring den konstnärliga (allmänmänskliga!) drivkraftens natur – och kultur.

I en intressant essä »Erotica Romana – Roma/Amor och Goethes erotiska renässans« skrev häromåret Jan Arnald om den nära kontakten mellan Goethe och Schiller vid tidpunkten för Schillers publicerande av den epokgörande »Über die ästhetische Erziehung des Menschen in einer Reihe von Briefen« i dennes egen tidskrift Die Horen (1795). Efter avslutad Schillerläsning sammanfattar Arnald givande – i vad han hos Schiller ser som representativt för »hela västerlandets historia« – en huvudmotsättning mellan nu-livets sinnlighet och det förnuftsbundna idélivets formvilja. Den fulländade föreningen av dessa två sker – refererar Arnald så Schiller – genom skönheten. Dock är de politiska implikationerna av denna »skönhet« som gällande ett samhällslivets ideal, helt försvunna hos Arnald. Vad det då skapas ett behov av att efterlysa är ingalunda någon skum esteticering av politiken, men däremot ett önskemål om att all den idealitet och det livslevandegörande som går in i konsten inte hänvisas åt ett konstreservat allena men sträcker sig över till samhälliga innebörder.
Jan Arnald själv ser den schillerska skönhetssyntesen i Goethes erotisering av textvärlden i »Römische Elegien« (även den först i Schillers tidskrift Die Horen, samma år, 1795) och bakom det döljer det sig kanske bara alltför mycket av övervintrad kulturradikal önskedröm om sexualfrigöringens samhällsreformerande. Samtidigt är säkert Arnalds analys som sådan riktig, om man bara förstår att det omvälvande i Goethes antik-sinnlighet inte ligger i hans eroticism i sig utan i den intensifiering denna tycks skänka idealiteten i hans längtan efter en nybrytande livs- och naturuppfattning.

Det brukar antagas att Schiller i Über naive und sentimentalische Dichtung (1795-96) genom sin uppdelning av diktarna i två huvudtyper, den naiva och den sentimentala, drivs av att profilera sig själv mot den äldre Goethe. Enligt Schiller kan det hos den naiva-geniala diktartypen i dess mytiska naturtillhörighet inte finnas någon konflikt mellan natur och ideal, medan det hos den modernare sentimentala diktartypen finns en insikt om – eller melankoli över – en tillkommen ohjälplig splittring mellan en idealisk ursprunglighet och diktens strävan att återanknyta till källorna. I sin dialektiska strävan verkar Schiller vilja överdriva Goethes drag som »naiv« till diktartyp. Mer än Schiller just i sin schematiska profilering kan erkänna är även Goethe »sentimental«, till sin diktartyp, i sin längtan – det vill säga strävan – efter antikens »naturliga liv«. Det är fullt antagbart att Goethes frisläppta sinnlighet – hans naturtillhörighet, »naturlighet« om man så vill, är en del av förklaringen till intensiviteten i hans naturdyrkan. (Han kan fastän 30-årig ha varit oskuld före övergivandet av Weimar till förmån för Venedig.) Läser man Goethes Italienische Reise märker man efterhand hur han förbigår den gängse kulturturismens förkärlek för renässansmästerverken och istället föredrar det »ursprungliga« i romerska antikviteter om också mest av lokalt intresse och av obetydligare slag. Samtidigt är det milt talat skrattretande att föreställa sig humanisten och ultrakulturmänniskan Goethe som i omedelbar mening »naiv« (ursprunglig). Vid eftertanke framstår snarare Schillers beteckningar av »naiv« och »sentimental« som (tidiga) psykologiska begrepp, rentav som kompletterande aspekter av ett och samma psyke, en och samma individ.

För det retrogardistiska initativet passar splittringen mellan de schillerska begreppen påfallande dåligt. »Naiv« kan man inte – som en genväg – vara. »Sentimental« vill man inte vara – inte i det egentliga konstutövandet. Vårt är ett initativ som byggt på detta uppenbara: att man inte kan skapa poetisk insikt i det fördolda genom att bryta ner språket. Nej, inte mer än en liten pojke skapar stor musik genom att plocka sönder radion i småbitar. Det finns ingen direktväg till autenticitet och förtrollning, endast en omväg. Den europeiska poesins tvåtusensexhundra-åriga historia är en retorikens tradition, förmedlad från en Horatius via latinskolan till en Shakespeare. Det är en poesi, retorikformlerna till trots, som bär en tro på att utöver dessa skölja med sig det okända, det överraskande, ingivna. Och så är jag själv övertygad om att det förhåller sig så. Åter igen är det den walesiska poesin som gett ett svar. Jag har varit van att innanför vart nytt språkområde alltid inledningsvis studera den allra äldsta poesin, forndiktningen. På det walesiska området överträffas denna tidiga forndiktning (från 500-talet till 1000-talet) av den senare konstdiktningen från 1300-talet. Den är för all del av mindre rituell art, mer påverkad av impulser utifrån och speciellt då från den latinska och den normandiska-franska kulturen, men likafullt tycks den besitta mer av originalitet, poetiskt djup och bildspråklig förtrollning än hos den egna traditionens föregångare. Dess grad av autenticitet är återfunnen eller återskapad Innanför högkulturen. Dess retoriskt anlagda metaforik och poetiska mythos utgör inte en klichéernas lögn utan en väg till fördjupad poetisk sanning. Retoriken blir så att säga ett icke-autentiskt agn på autenticitetens krok. På språkets konstfullt upparbetade vågtopp sköljs fram äkta pärlor. Den poetiska retoriken brukad som ett verktyg hjälper fram det inspirerade oförutsägbara ordet. Och detta har retrogardismen begripit. Eller varför inte med Joseph Brodskys formulering:

Poesien er ikke en tilbakeholdenhetens kunst; den er en veltalenhetens kunst. Hvis en poet ønsker å være tilbakeholdende, kan han like gjerne ta det neste logiske skritt og holde kjeft fullstendig. Poesien er en uforbederlig semantisk kunstart, og vil nødvendigvis være diskursiv selv i de tilfeller hvor bevisstheten er på sitt mest innadvendte… Noe sånt kan man ikke utrette med gnomiske sentenser, som kanskje tilfredstiller opphavsmannen, men som lar hele hans stamme stå forsvarsløs tilbake. Til dette formål må stammens hele og fulle sprog tas i bruk, all dets kraft, presisjon og velklang.

Det slagets bred poetisk blomstring har vi upplevt ett par gånger även i Skandinavien. För tillfället omöjliggörs återkomsten av något liknande genom tidens spontanitetstro (skriv ner några ord på ett papper!) och missförstådda originalitetstro (så blir de geniala!). Innanför retrogardet har vi hållit fast vid ett historietänkande och där funnit motvärden, utifrån insikten om att det historiska rummet – det enas jämförelse med det andra – är en förutsättning för kvalitet och fördjupning. Det är nog också så man bör förstå mitt eget intresse för hur den walesiska poesins höjdpunkt på 1300-talet möjliggjordes genom mötet mellan en stark inhemsk tradition och utländska impulser (i form av provençalsk lyrik och de latinska klassikerna, främst Ovidius). Märk väl: i en klassicism före renässansens 1500-tal – som i Wales istället innebar en poetisk avmattning, diktens övergång från social angelägenhet till adelsnöje.

Därmed kan det vara dags att återvända från det poetologiska till det konstsociologiska – och till Jan Arnalds Goethe-essä. Jan Arnald deltar, fortfarande så många år efter 80-talet, i en postmodernistisk avpolitisering, nu av Goethe, i likhet med den behandling man tidigare brukade reservera för Nietzsche (och det av mer begripliga skäl). Goethes klassicism – i hans poetiska huvudverk under den italienska resan – görs hos Arnald till en uteslutande erotisk affär, helst till ett slags älskog mellan poet och »text«. Det blir inte bara i torraste laget utan innebär även ett märkligt överseende av den klassicistiska längtans politiska implikation. Den frihetslängtan som hos Goethe kanske låg nära det erotiska självförverkligandet (jag motsäger inte Ar-nald i det, men argumenterar heller inte med honom för skojs skull) – gäller oavsett en frihet som senkomna generationer funnit det svårt att – ursäkta uttrycket – knulla sig fram till. (Ack, Marcuse!)

Klassicismen är till sitt ursprung förbunden med demokratins idé (det athenska statsbygget) men också med tanken på en förlorad guldålders rikare och mer helhetliga samhällsliv. Tillsammans med humanismens dröm om den fullständiga – fria och allsidiga – människan, rymmer klassicismen idealet om humanismens förverkligande och synliggörande i samhället. Föreställningar som verkar ha gått helt förlorade i vår politiskt pragmatiska samtid av post-solidarisk, post-internationalistisk nordeuropeisk socialdemokrati. Denna märkliga samtid där direkt över de döende kropparna av idealistisk ungdom – som vi sett det i Göteborg och tidigare i København – dödsskjutande polismän hälsas som nationens hjältar av en statsminister som till sina landsfaderegenskaper framstrålar som ett tragiskt skämt.

Samtidigt bör man vara försiktig med att förväxla uppror med uppror – särskilt om man önskar efterfölja en schillersk anda, kännetecknad av eftertanke och självkontroll. Liksom för Goethe är för Schiller konstmeditationens förädlande av den politiska idén en grundförutsättning för att denna inte töms på sitt humanistiska potential. Eller med andra ord: reell politisk förändring är endast möjlig utifrån mänsklig integritet. Genom klassicismen frigörs antiken från en död kronologisk historieskrivning och ses som en levande kraft i nuet. Gång efter gång, i olika generationer: Under 1800-talet, bland humanistiskt skolade, erbjudande en alternativ värdeskala till den dogmatiska statskristna; och under 1900-talet, i Sovjetuni-onen, en alternativ värdeskala till den statssocialistiska. Likafullt vill jag påstå att klassicismens främsta betydelse, och så hos Schiller, ligger i människans återinförande i en elementarvärld där en homerisk sol passerar i båge över en dag värd att leva, under återskapandet av vårt liv till ett öde. Enligt Schiller lever den moderna människan generellt under ett sanninslöst skräckregemente, där att bjuda motstånd bland annat innebär – i ett poetiskt projekt – att remytologisera och återförtrolla världen. Den som frestas att vilja avskriva det som ett primärt estetiskt program bör raskt påminna sig att hos Schiller skönhet alltid är bärare av samhälliga och personliga etiska krav.

Håkan Sandell

Leave a Reply

Your email address will not be published.