Om latinen drepte lille Marius, så var Alexander Kielland med på å drepe latinen i Norge – og dermed nesten også Horats. For Horats forsvant til en viss grad med latinen ut av den allmenndannede norske bevissthet. Men Kiellands motto om »nyttepoesien« kan føres tilbake til Horats’ ord om å forene det nyttige med det behagelige. Og hadde Kielland skrevet en så elegant, ledig og klassisk avbalansert prosa dersom han ikke hadde fått Horats inn med skolemelken?

Mötet med den franska symbolismen var i estetiskt avseende avgörande för Stefan George och bidrog till att han väl hemkommen till Tyskland kom att stå litterärt isolerad. Samtidigt skulle tidsandan snart vändas till hans favör. I arbetet med den självutgivna tidskriften Die Blätter für die Kunst samlade George vänner och sympatisörer, bland dem Hugo von Hoffmansthal, och introducerade för en större publik ett estetiskt och spirituellt program, i släktskap med andra konstnärliga sammanslutningar i Europa vid tiden, (Wienersecessionen för att nämna en), den rörelse vi konsthistorisk brukar omtala som »symbolism«.

Den persiska litteratur som skapades efter arabernas erövring av det sassanidiska riket på 600-talet växte fram i mötet mellan det persiska språket och den islamiska religionen. Den nya persiskan hade sina anor i den förislamiska kulturen, men var djupt influerad av Koranens arabiska och använde en modifierad arabisk skrift. Den litterära pånyttfödelsen tog form i de samanidiska kulturstäderna Samarkand och Bukhara och spreds därifrån bland de muslimska folken längs Sidenvägen. Till en början skapades profan berättande dikt, hyllningsdikter och naturlyrik på persiska och det var nationalpoeten Abu al-Qasim Firdausi som i sitt hjälteepos Shahnama (Konungaboken) knöt äktenskapsbandet mellan det persiska folkets öden och islams läror. Religiös litteratur skrevs bara på arabiska under islams första århundraden men persiskan skulle snart fungera som ett intellektuellt verktyg för de muslimska folken i Iran, Centralasien och Indien på samma sätt som grekiskan och latinet tjänat kristendomen. I samförstånd med de religiösa lärde lät samaniderna i denna anda översätta al-Tabaris tolkning av Koranen till persiska, något som bidrog till att islam blev en universalkultur i ordets verkliga mening.

Det er allment kjent at renessansen innebar en gjenoppvekking av antikkens vitenskap og kultur. Helt siden Jacob Burckhardt ga ut sitt klassiske verk Kulturen i renessansens Italia i 1869, har det vært vanlig å be-trakte renessansen som selve inngangsportalen til den moderne verden. Det er imidlertid ikke så kjent at renessansen ikke bare innebar en økende grad av vitenskapeliggjøring i forhold kulturen, der et nytt syn på mennesket og naturen ble introdusert, men at det løper flere tradisjoner parallelt med denne, tradisjoner som har sine opphav i kristen og jødisk mystikk. Jeg tenker her spesielt på gnostisisme, som til dels er en videreføring av kristen dualistisk tenkning, men også på platonsk holistisk tenkning, på jødisk kaballa, og ikke minst på den tradisjonen som denne artikkelen skal handle om: Den hermetiske tradisjonen.

I Sverige gavs Gabriele d’Annunzios roman Elden (övers. Agne Hamrin) ut 1946, i en dubbelutgåva med J.-K. Huysmans Mot strömmen. Det är en kombination som inte kunde ha varit mer perfekt: Båda romanerna är berättelser om världsfrånvända hyperesteter. I Mot strömmen tillbringar Huysmans huvudperson Des Esseintes all sin tid med att omforma sin omvärld tills den blir precis som han vill ha den – han infattar sina husdjur i ädelstenar för att få dem vackrare än naturen någonsin kunnat, han inreder ett rum i sitt hus som en skeppskajuta för att slippa det vulgära tilltaget att faktiskt lämna sitt artificiella paradis och sätta foten på en båt. d’Annunzios hjälte – megalomanisk diktarfurste och kvinnokarl, med otvivelaktiga drag av författaren själv – behöver däremot inte anstränga sig. Hans paradis finns redan, det är beläget i nordvästra Italien och heter Venedig.

Diktarkonsten är en gåva från Oden, det tas för givet. Men det finns tydliga tecken på att det i en äldre tradition kan ha varit en kvinnlig gudom som delgav skalderna inspiration och skaldegåva. Så var det hos greker och kelter. Att det var så även hos oss i Norden skulle kunna spåras i de tydliga likheterna mellan den walesiska gudinnan Cerridwen och den nordiska Freja.