En dikt för alla tider och framtid

perseFransk poesi första-plats måste vikas för Victor Hugos dikter, den andra kanske delas mellan Baudelaire och (belgiske) Verhaeren eller vikas för det bästa hos Leconte de Lisle och Verlaine. Men den store nummer tre, och från efterföljande 1900-tal, det är Saint-John Perse. En poet som borde kunna fascinera den yngsta delgenerationen av sci-fi- och fantasy-fantaster, och som i framtidens katakomber alltid kommer att läsas av en liten utvald skara.

Ni kan se, vi är blinda – Nerdrums nya i Oslo, april 2022

BlindaDetta är den första stora Odd Nerdrum-utställningen i Norge sedan slutet av 90-talet, jodå, var där då också. Retrospektivet är kortare denna gång, med målningar ur de senaste tjugo årens produktion. Min omedelbara reaktion i utställningshallen var att jag blivit missledd. Det har under många år inte varit möjligt att se Nerdrums produktion här hemma, och konstkritikers och kollegors nedvärderande omdömen om konstnärens sena utveckling, samt tillgängliga platta tidskriftsreproduktioner, hade inte förberett mig på detta: Nerdrum har aldrig målat bättre!

En försenad nyårshälsning från Tolkien

mordorI tunnelbanan är samtalen borta och alla inpluggade med öronsnäcka i hörselöppningen. Rulltrapporna matar oss upp tre våningsplan till den multinationella kedjekaffebarens déjà vu-upplevelse, har jag inte varit här tidigare, frågar du dig. Det har du helt säkert, i en annan stadsdel eller i en annan världsdel men i ett identiskt caférum. Vi reflekterar ogärna ens över den industrialisering som tränger in också i vår omedelbara urbana omgivning och vanor. Dina barn har du redan lämnat ifrån dig till ett daghem. Det är bra för dem, bra för deras socialiseringsprojekt, det säger du till goda vänner. Polis behöver inte söka dig vid dörren. Din frihet har du gett ifrån dig med svepande arm, likt man matar måsarna. Kanske är det dags att lämna städerna, djupt in i skogarna. Framtiden formas, måhända, istället i Trøndelag, Alaska eller Skottland. Tanken, säkert framprovocerad av pandemin, fick mig att erinra ett yttrande av vår allas JRR Tolkien; “varför skulle man förakta en människa som sitter i fängelse för att hon försöker fly”.

Den äldsta svenska poesin skrevs i Norge

Eufemia_pomorska_sorøSvensk poesi och svensk historia visar sig i denna redogörelse vara tätt sammanvävda vid en tidpunkt då både rimmet och ordet “roman” först kom till Sverige. Men hur kommer det sig att detta till synes ursvenska sammanhang i sin tidigaste etapp utspelades utanför landets gränser och i Oslo? Här följer historien om historien.

Två nya poesiöversättningar till svenska – Sapfo och Jidi Majia

kinaPå mitt bord har jag två diktböcker där översättarna inte utgått från originalet. Det är ovanligt gammeldags, som när man i gamla århundraden lät översätta persisk eller kinesisk poesi via franskan. Bengt Eriksson har översatt Sapfo, med endast små kunskaper i grekiska (Sapfo på nytt, Vaktel förlag), och Freke Räihä har översatt den kinesiske poeten Jidi Majia (Mitt namn är nosu, Smockadoll förlag), med endast punktvis stöd hos kinesiskkunniga kännare (kinesiska är visserligen Maijas andraspråk), översatt via engelska versioner. Ungefär som Bengt Eriksson, med forngrekiskan, och låt oss inleda med dennes Sapfo.

Två återkomna genrer

BeggarsDet utgör ett brott med förväntningar när man återupprättar och fortsätter länge vilande genrer in i en ny tid. Det ena exemplet är hos rysk-svenska Regina Derieva, vars postumt samlade aforismer utgetts i den första nyskrivna aforismsamling som jag sett på många år; “De yttre tingens ordning – Sentenser, sarkasmer, paradoxer”. Det andra exemplet, på med full kraft förnyad genre finner man i Börje Lindströms “På kyrkogården i södra Lappland”. Boken har magert angetts som “Dikter”, men utgör ett diktepos och en kyrkogårdselegi, i efterföljd till Edgar Lee Masters “Spoon River Anthology” för jämnt hundra år sedan. Ett diktepos, får man säga, i ett intrikat flätat körverk.

En svensk kosmopolit – Percival (1931-2020)

percivalDen här sidan fylls allt oftare av nekrologer. Det verkar som att skandinavisk kultur tänkt avresa, man får bara hoppas att den fylls på från andra hållet och på samma nivå. Percival (1931-2020) utgav från slutet av 50-talet först under namnet Percy Backlund några reseskildringar från Afrika och Asien, senare förnekade när författarskapet från mitten av 1960-talet tog en ny vändning mot visionär skönlitteratur och introducerade essäistisk, inriktad på att – förgäves? – försöka rubba det svenska gråmurriga kulturlivet med dess för evigt realistiska socialingenjörs-tradition. Percivals poetiska pånyttfödelse utgick från vad han själv kallade “en urtext”, den starkt Beckett-påverkade Text ur Tomheten (1966), som såldes o delades ut i samband med en utställning och performance på Moderna Museet. Detta är samma år som Lars Norén börjar utvecklar sitt författarskap, och just när en ny dramafylld generation var på väg mot kick-off.

Nymånesällskapet – i kinesisk poesis 1920-tal

02Efter en mångtusenårig kinesiska poesitradition så kom till sist moderniseringsförsöken. Nymånesällskapet tog sitt namn från något så specifikt som en dikt av Indiens moderne store poet Rabindranath Tagore, och stod samman som en västerländskt orienterad men nationalistiskt färgad grupp, där man annars politiskt rörde sig vänsterut under trycket av den japanska expansionen (på kinesiskt territorium). Man hävdade likafullt konstens frihet och självständighet, alltså likväl mer L’art pour l’art än Lenin. Gruppen hade sin tillhörighet knuten till handelsstaden med de internationella vyerna, Shanghai, och utgav även en tidskrift, Nymåne.

En hälsning från Yahya Hassan

hassanYahya Hassans har hunnit bli 24 år, hans debutdiktsamling Digte utkom för 6 år sedan, och har i Danmark där en normal upplaga för poesi ligger på 400 exemplar nu sålt i häpnadsväckande 120.000 exemplar, vilket naturligtvis inte utgör någon kvalitetsgaranti men har gett en knuff åt den unga danska lyriken generellt (för att nämna bara en favorit, Asta Olivia Nordenhof). Denna novemberhelg hyllar konservativa Weekendavisen honom på ledarplats i tidningen, med orden;

“Så reste de alla i ett skepp byggt av natten” – ny diktsamling av Kristian Lundberg

lundberggggKristian Lundberg har placerat sig i vår lyrik ett ställe mellan Karl Vennberg och framtiden. Född 1967, och likafullt kanske den yngste svenske poet där fullödig dikt och karaktäristisk personlighet uppgår i tydlig enhet. Requiem över en förlorad son (Lindelöws bokförlag) utgör Kristian Lundbergs runt 20:e diktsamling – det är inte helt lätt att räkna – sedan debuten med Genom september 1991, vilken också förblivit min favorit om än kanske inte utan ett inslag av ungdomsnostalgi. På samma nivå befinner sig den nyutkomna samlingen även om det hos den mogne poeten tillkommer en förmåga att ta ut kurvorna och tala i fullständiga satser, så som alltid står att lära hos de antika romerska poeterna, eller som här kanske snarare i bibelversernas sjungande halvprosa. Vi närmar oss alltså en fullkomning.