Roar Kjærnstads måleri har utvecklats i en mer realistisk riktning det senaste året. Detta går fram till och med den 28 juli att ta del av på Galleri Røed på Jeløya utanför Moss, söder om Oslo. I “Kulissene” (olja/tempera), som blir visningsbild här på sidan, leker konstnären med osäkra plan av inomhus/utomhus, inre/yttre, med tredubbla speglingar i ett postindustriellt landskap eller stadsmotiv, kännetecknat av en utsökt färgbehandling i de rika vattenreflexerna. Förgrundsmotivet är en coming-of-age-bild, där den unga kvinnan ser ut/in mot sina framtidsprospekt, från en interiör/exteriör tömd på mening men klar att fyllas av betraktaren, i sin melankoliskt drömmande infattning och bearbetningsprocess.

Li Li, återkommen till Sverige, förmedlar med “Elegi & hågkomst” (2023) till oss den kinesiske poeten Yan Zhi, född 1972. I svensk språkdräkt tillsammans med Kristian Carlsson, för den 150-sidiga episka långdikt som sägs stå central i Yan Zhis produktion. Med sin tidigaste version från 1996 är den hämtad från den då tilltagande kinesiska industrialiserings- och moderniseringsprocessens första kulmen. Som så många andra kineser hade Yan Zhi sin bakgrund i den strävsamma landsbygden och betraktar storstaden som ett fallet Babylon; febrilt, hjärtlöst, fyllt av prostituerade som i något Dickens-kapitel. Jag har sett motiven hos andra kinesiska samtidspoeter – storleksskalan blir en helt annan hos de – flykten till storstaden, anonymiteten, skörlevnaden, och tänker då särskilt på Zhai Yongming (i engelsk översättning, “The Treekeeper´s Tale, 2008).

Den som på riktigt åstadkommit något möter alltid kritik. Om Pia Tafdrup har det bland annat hetat att hon låter högtidlig. Inte en särskilt fångande kritik av en poet med en översjö av starkt realistiska element i sin diktning. Men jag kom att tänka på saken redan vid första dikten i hennes nu färdigställda lyriska storverk över de fem sinnena. Fem diktsamlingar som nu samlats i jättevolymen Sinneskvintetten (Smockadoll förlag, 2023), i svensk översättning av Jan Henrik Swahn. Det är den andra boken av Tafdrup på Malmö-förlaget, efter att tidigare diktsamlingar av henne utkommit på Ellerströms i Lund. Vilket är den vanliga ordningen för presentationen av dansk poesi i Sverige alltsedan 1800-talets slut, först mottags den av det skånska slättlandets varma famn, för att så efterhand irra sig norr upp över granitberget.

Vår tid glömmer. Den fruktar egentligen allting utanför nuet. En författares verk glöms när författaren inte längre kan värna det med sin fysiska närvaro; böckerna börjar lukta illa, av det nuets stora fest mest fruktar, sitt eget slut. Men detta är ett missförstånd, i verket ligger ett frö, som när det finner sin jord kan börja leva på nytt. Jag hoppas att detta skall få gälla även Kristian Lundbergs tidiga ungdomsdiktning, som jag alltid tyckt visar på flera utvecklingsvägar, varav poeten sedan endast kan välja en. Det är som mest synligt i Kristians debutdiktsamling (Genom september, 1991), men denna har naturligt nog en förhistoria.

Här följer två recensioner, det gäller Lasse Söderbergs långdikt “Tornet i Babil” (Edition Tegnér, 2023), och Harald Voetmanns färska översättning av Catullus poesi, i “Catul” (Gyldendal, 2023). /red.

Johannes Gjerdåker (1936-2020) mötte jag endast vid ett par enstaka trevliga tillfällen. Men denne var en klassiskt spränglärd poet. Som översättare gjorde han sina starkaste saker från latinet, med höjdpunkt i Horatius “carmina” som han hanterar med musikaliskt öra och stor språklig spänst, på den mest klingande men också hårdmejslade nynorska. Det är förstås Sapfo som Horatius här åkallar eller rättare sagt alluderar på, som så ofta, han har ju lånat hennes versmått;

Poetparet Sylvia Plath och Ted Hughes förblir för alltid sammanknutna i en delad myt, genom den enes bråda död för egen hand, och denna myt formad redan i den senares livstid. Detta påminns vi om i Michael Economous snarast sökande dubbelbiografi Ted och Sylvia – Ett förståelseförsök (i bokserien Lumen, på h:ström, 315 s.) Det är en personligt hållen genomgång av primärt deras år tillsammans. Boktitelns “förståelseförsök” verka peka på en underliggande drivkraft att här genom sina två huvudpersoner försöka förstå sig på kärleksrelationers dynamik generellt.

Seamus Heaney – nobelpris 1995 (medan jag bodde på Irland, det var en jäkla uppståndelse) – tackade för en del år sedan ja till att besöka Oslo-retrogardets poesiscen, så kallade Frie Kunsters Internasjonale litteraturprogram, men hjärtattacken kom i vägen. Heaneys svarsbrev har av någon anledning fått ligga kvar på mitt kylskåp, som om det kom igår och han snart stod i dörren. Till denna uppläsningsserie producerades oftast små tryckta utgåvor, och jag hade redan valt ut de tio dikter som jag ansåg var Seamus Heaneys bästa, samlat sett. Ingen av dessa är med i Tommy Olofssons nya tolkningsvolym Hundra dikter (Natur & Kultur, 2022).