Kanske var det för att jag fick ett klassiskt migränanfall med den välbekanta känslan av att ett metallband spänns in över halva ansiktet, för att så skriva om konst i den subjektiva stil som var på modet för några år sedan, men jag har aldrig tidigare blivit så nedstämd av en Sverre Malling-utställning. Kanske var det istället på grund av utställningens huvudverk, den magnifika “Snowblind”, en tecknad helfigur av en död stoner, vinkelrak längs ett staket med ett utsträckt finger styvnat in i likstelheten till avskedhälsning och ansiktet förvridet i ett extatiskt grin, några gröna (antar man i konturen av kolkritan) löv stickande ut genom metallmaskorna. Naturen aldrig någonsin ensidigt vänligt inställd i Mallings bildvärld, tvärtom, en hänsynslös natur, som Tennyson skaldade en “nature red in mouth and claw”. “Snowblind” är en parafras på Holbein den yngres “Död Kristus” som jag sett någonstans, på Basels konstmuseum tror jag, och i den stad där Dostojevskij i sin tid satt framför målningen några timmar, länge nog för att mista tron på en Kristus som även förmår återuppstå. Hos Sverre Malling ligger obehaget istället i hur den natur som i vår önskevärld skall ge frid och försoning här alltid även visar fram även sin andra sida den förstörande. Den förlorade tron gäller möjligen naturens och naturkrafternas läkande funktion.

Under december 1960 och januari 1961 reste de italienska diktarna Pier Paolo Pasolini och Alberto Moravia tillsammans omkring i Indien. För bådas del resulterade äventyret i en bok, Moravia skrev resekildringen “Un idea dell´India” (1962, på svenska som “Indisk resa”, 1963) och Pasolini sammanställde sina anteckningar o researtiklar i “L´odore dell´India” (1962, ej översatt). Jag har tidigare kort nämnt resan, i A o r t a, och lovade att återkomma till saken. Vad som väcker mitt intresse är de båda författarnas olikhet, deras väsenartat olika upplevelser av Indien. Inför den överväldigande fattigdom som mötte dem så ställde Moravia, vänsterliberalt orienterad, sitt hopp till moderniseringsförsöken i vilka han såg ett frigörelseprojekt och en väg till bättre levnadsomständigheter. Emedan Pasolini å sin sida, med viss dialektik uppställt, som varande en kulturkonservativ marxist fruktade att den frambrytande moderniseringen skulle komma att förstöra allt av årtusendegamla folkkulturella traditioner.

Den særegne konstellasjonen av sosiale grupper i Italia under renessansen, sammen med motsetningsfulle intellektuelle strømninger, ga grobunn for et unikt symbolrepertoar i den visuelle kunsten. Kirkens kamp mot verdslige akademiske studier og gjenoppdagelsen av antikk mytologi på den ene siden, voksende handels- og bankfamilier i opposisjon mot den gamle aristokratiske stand på den annen, omdannet markedsvilkårene for maleryrket radikalt. Fra geistlig oppdrag til verdslig bestilling. Maleryrket formedes løst etter laugsmønsteret i andre håndverksfag der elever gikk i lære hos mestere, og hvor klienter stipulerte detaljerte kontraktskrav – for kunstkjøp av og til med pedantisk nøyaktige provisjoner om at en et gitt antall timer malerarbeid skulle utføres av mesteren selv, eller eventuelt erstattes med en tilsvarende verdsatt mengde gull i fargene hvis disse skulle påføres av lærlinger. Med andre ord oppstod anerkjennelsen av kunsterens håndverk, privateie av malerier, og markedets verdsettelse samtidig i denne perioden. Motivene ble også mer ledig behandlet siden kunsterne stod friere til  eklektisk å samle symbolikk fra et antikt og kristent substratum. (Denne symbolikken er ikke like tilgjengelig for moderne betraktere som helst må studere kunsthistorie for å forstå motivene og de kunstneriske intensjonene i verker fra den italienske quattrocento.) Mening ble investert i alle avbildingens detaljer; budskap kunne tolkes ut av botanikken i bakgrunnen, hovedskikkelsers positurer, og fargespråk – nærmest som en visuell mytologisk rebus.

Den av sina böcker som beatniklegenden Jack Kerouac själv satte högst var barndomsskildringen “Doctor Sax“, skriven 1952 och utgiven 1959. Redan när boken var färdigkomponerad var Kerouac övertygad om att han aldrig skulle kunna överträffa den. Med ett på samma gång ordlekande och måleriskt driv är Doctor Sax fylld av bruset från Merrimack-floden, övergivna fabriker, religiösa monument som grotto och korsstationer, halvslummen i Pawtucketville och regniga nätter befolkade av en livlig fantasi. Att hänvända sig till ordens och satsbyggenas musikaliska egenskaper hade Keroauc, som ofta påtalas, lärt av Joyce, men troligen lika mycket från Dylan Thomas prosa. Medan de prosadiktsliknande sidornas måleriska uttryck kan vara ett resultat av Kerouacs ihärdiga haschrökning, något jag tänkt återkomma till.

Från S:t Petersburg når mig nyheten att Elena Schwartz avled igår, den 11:e mars. Hon hann bli 61 år.

Schwartz var, tillsammans med Olga Sedakova, den man frestades att benämna Rysslands främsta kvinnliga poet, djupt rotad i den ryska poesitraditionen när hon gärna byggde ut sina dikter i långa sviter i Marina Tsvetajevas och Velimir Chlebnikovs efterföljd. Sina motiv fann hon ofta innanför ortodoxi, esoterica och konsthistoria.

Så länge jag vet om har jag förbundit februari månad med den tyska expressionismen. Jag har ingen förklaring. Men det passar fint in i bilden att man kan fira födelsedagen till Else Lasker-Schüler (1869-1945) nu torsdag den 11 februari. Gottfried Benn kallade henne 1932 när hon mottog Georg-Büchner-Preis för “Tysklands främste lyriker”. Det är ett omdöme som står sig bra om man lägger tyngdpunkten på ordet lyriker. Hon var i tilägg helt sedan hon i början av seklet dykt upp i Berlins expressionistkretsar en notervärt duktig tecknare, inte minst när hon lade till färg. Kontakten med målaren Franz Marc under 10-talet hjälpte till att utveckla henne som konstnär. Marc blev även teckningslärare för sonen Paul.