Det är möjligt att konsten att komponera och värdera poesi nådde sin globalt sett hittills absolut högsta form vid hovet hos den siste mughalkejsaren, Bahadur Shah Zafar II, i Dehli i mitten av 1800-talet. Än idag anses Mirza Asadullah Khan Ghalib – spelaren, drinkaren, mystikern – som en av subkontinentens absolut främsta diktare. Han var inte likt sin främste rival Zauq poet laureate men duellerna dem emellan ansågs allmänt utgöra höjdpunkten vid hovets poesiuppläsningar.

Tiden har kommit för mig att efter elva månader ta farväl av den här bloggen, tänkt att fungera som ett tittskåp in till osloretromiljön med vänner, där annars de lokala arrangemangen är just lokala (och allt som är värdefullt skall vara en aning svårt att hitta fram till). Till avslutning väljer jag gärna att skriva några rader om den förmodligen främste tyskspråkige 1900-talspoeten Gottfried Benn (1886-1956), för mig mer värd än Trakl och George, Rilke och Celan, Lasker-Schüler och den annars som poet underskattade Hermann Hesse, mer än Sarah Kirsch och Durs Grünbein. Benns rykte har annars för alltid fläckats av hans engagemang för nationalsocialismen de förvirrade månaderna på nyåret 1933. Ett visserligen kortvarigt engagemang, det frågades en smula retoriskt av en debattör för några år sedan om Benn varit nazist i åtta eller tolv månader, och min egen – tryggare – bedömning är att han var det i högst två år, under 33-34, varefter han istället började prata (privat) om den avgrund som väntade Tyskland osv, och cirkulerade kritiska artiklar (privat). Faktiskt verkar det som att det är ingipandet från en efterhand högpositionerad gammal klasskamrat från tiden på militärakademins medicinarutbildning som räddar honom själv från att fjäderplockas av SS-flygeln. Sett från SS-håll är Benn endast en dunkel smutsförfattare, och det på samma sätt som han hade varit det för Sverigedemokraterna, med sedvanlig vanligt-hyggligt-folk-sadism mot främmande, intellektuella och konstnärer. Hos den mest politiska nationalsocialismen, där Alfred Rosenberg var den farligaste fienden, sågs i tillägg Benn som en del av “den judisk-kosmopolitiska dekadensen” och man utnämnde honom – livshotande nog – i sina publikationer till “Gesinnungsjude”, sinnelagsjude.

I en tid när det verkar att ha blivit folksport att skälla på islam så kan det vara passande att påminna om islams andra sida. En varmare och mjukare sida så som den till exempel gestaltas genom verken till den medeltida persiske poeten Rumi. Hans huvudverk, den omfångsrika “Andliga strofer”, kallas ibland för “den persiska Koranen”, och skulle kunna beskrivas som en islams Nya Testamentet, genom sitt insisterande på en Kärlek som står över Lagen.

Det fortelles at det kreves lengre tid for kontinuerlig avspilling av alle westernfilmer som er laget enn hva den historiske epoken de skildrer varte. Visuelt sett er estetikken tilhørende “The Wilde West”, eller “The American West”, sterk og umiskjennelig, men de nødvendige sosiale og geografiske omstendighetene sørget for at den egentlige Ville Vesten begrenser seg til tredveårsperioden mellom den Amerikanske Borgerkrigen og 1890-årene. Lykkejeger, pionerer, og ekspansjonister fikk boltre seg i det utemmede vestre territoriet mens det ennå hersket delvis anarki vest for Mississippi, mens de innfødte fremdeles kjempet for delvis suverenitet, og da utnyttelsen av råvarer i form av bever, bison, og gull ennå virket lukrativ. Langsetter jernbanelinjene slo mer eller mindre levedyktige byer rot; skal vi tro John Steinbeck, etter følgende etableringsformular: pionerer først, prostituerte og bevertningsfolk siden, eiendomsadvokater tilsist. Mulighetene og den lave reguleringen skapte en folkevandring vestover verden ikke hadde sett maken til siden Romerrikets fall. Da omsider de siste indianerkrigene var utkjempet, byene hadde nådd urban størrelse og karakter, myndighetene overtok for den lokale indrejustisen, og kvegdriften var flyttet inn i innhegninger, var epoken materielt sett over – men symbolsk så vidt begynt.

Arkeologi er fortsatt et delvis politisk fag. Ikke fordi utgravningsprosjekter er ideologisk motivert – de er oftest profesjonelt drevet –, men på grunn av den allmenne tolkning av funnene som blir avdekket. Av eksempler kan nevnes jernhånden Egypts vise-kulturminister Zahi Awass holder over publiseringen av egyptiske prosjekter; den greske lettelsen under stridsspørsmålet om det makedonske navn over at Manolis Andronikos tidlig på 1970-tallet fant Fillip II’s grav ved Pella – som, godt innenfor greske grenser, avdekket hellenske mytologiske motiver og greske inskripsjoner; eller analyser av skjelletter fra nordamerikanske urbefolkninger som, til moderne rousseauisters høylydte protester, antyder at voldsutøvelsen i før-agrale stammer var langt større enn i mer utviklede samfunn.

Myter om ett androgynt urtillstånd finns i de flesta kulturer och har genom historien omhuldats inte minst av inom olika ockulta och mystiska traditioner. Mest känd är kanske den något burleska version som Platon låter komediförfattaren Aristofanes återge i sin dialog Gästabudet.

Omar Khayyam var en persisk poet, filosof, matematiker och astronom som levde och verkade på 1000-talet. Genom diktverket Rubaijat har Omar Khayyam dels blivit en av nationalskalderna i Iran dels ett namn i världslitteraturen. Khayyam skrevs nämligen in i västerlandets litteraturhistoria av engelsmannen Edward Fitzgerald vars egensinniga men litterärt högtstående tolkningar gjorde succé i det viktorianska England något som ledde till att

I en försvinnande generation av humanister var Sture Linnér även en av de sista svenska fullblodsklassicisterna. Hans bortgång för några veckor sedan lämnar ett tomrum som kan bli omöjligt att fylla. “Homeros” från 1985 och “Den gyllene lyran” från 1989 har redan blivit klassiker på svenska. Varefter hans litterära verksamher ytterligare intensifierades de senaste decennierna. Den nyutkomna omfångsrika studien över Pindaros´segerdikter blir nu lätt att uppfatta som Linnérs kulturhistoriska testamente.

En välkänd profil från Oslos retrogardistiska, antroposofiska och alternativa miljöer, Henning Næss, har intervjuat mig för norska tidskriften Cogito, och den lades idag ut även på W&W:s hemsida. Samtalet kretsar mest kring religiösa föreställningar; om Blake, Swedenborg och Steiner; om bogomiler, katarer och jesider. Men lämnar även plats för uppväxt, proto-malmöligan-kretsar och för retrogardismen. Jag önskar god läsning, för den som har tid. Intervjun hittar du här.