Du kan börja här

Idag är det första recensionsdag för det sista numret av tidskriften Aorta. En snabb googling ger vid handen att hittills en skribent, som händelsevis också medverkar i numret, givit en fyllig presentation av innehållet och dessutom placerat temat i en större esoterisk/estetisk tradition. Vi har över åren fått väldigt mycket skrivet om tidskriften Aorta. Vi är bortskämda på det sättet, som väldigt få andra tidskrifter i den nordiska kultursfären. Man kunde förledas att tro att det beror på det relativt unika innehållet och den höga kvaliteten, men det är förstås inte hela sanningen. I ett tämligen homogent litterärt landskap sticker Aorta ut, mycket medvetet. Därför kan vi också mycket självsäkert räkna med fler skriverier.

Ett svar från Stefan George

Vi lever i det underliga tidsavsnitt där de gamla 1800-talsideologierna rustas upp och rostas av samtidigt som det bildningsunderlag som höll de uppe inte längre är mer än öar i ett hav av konsumistisk likgiltighet och banalitet. Medan vänstern ropar på en socialt engagerad konst och litteratur, och högern ser sig om efter en avpolitiserad litteratur och en konst av “skönhetsvärden”, så söker sig tankarna till den mer mångtydiga syn på motsatsförhållandet som står att finna bland Stefan Georges “Tidsdikter” (ur Der Siebente Ring, 1907). Om jag kan få lov att utgå från en tolkning av Bertil Malmbergs så som den lätt putsad och till verbformerna moderniserad av David Almer stod på pränt i Aorta nr 13 2006 (tema: Schiller-Jubileum). Den inleds så här;

En fotnot om William Morris

Om William Morris skrev jag redan i Aorta nr 3-4 1998, under rubriken “En föregångare”, efter att Carl Forsberg inlett artikelserien med att skriva om Sten Selander i det föregånde numret, och lite mer om Morris´ utopiska socialism finner man här på sajten. Kanske är riksdagsvalet för några veckor sedan den utlösande faktor som fått mig att återvända till Morris igen, eller möjligen istället ett mer generellt intresse för det pre-blairitska engelska Labour-partiets historia. William Morris var en politisk poet, vilket kan vara mindre omedelbart urskiljbart då han oftast skrev innanför fiktiva ramberättelser av saga och legend. Med viss möda letar jag guldkorn bland de över femhundra sidorna ibland något monoton episk poesi (fast monotoni har sina fördelar). De sammanställs på annat och eget håll, men jag plockar här gärna fram några strofer ur en längre svit vilken ingick i “Poems on the way” som exempel på övergångar mellan Morris konstverksamhet och hans sociala engagemang;

Nollornas decennium?

När Lyrikvännens Clara Svensson ger sig i kast med att försöka sammanfatta 00-talets poesi gör hon redan i det redaktionella förordet klart för läsaren att hon förstår att hon tagit sig vatten över huvudet. Kanske hade det varit bra om hon hade stannat vid den tanken? För när man läser numret slås man av den fullständiga konsensus som präglar numrets skribenter. Men är det konstigt? På så sätt sällar man sig ju till den stora kritikerhyllning språkmaterialisterna och den nykonceptuella poesin fick under förra decenniet.

“…cultured freaks like you and me”


Et spørsmål som ofte opptar meg er hvordan man intellektuelt kan forsvare retrogardistisk kulturforståelse – eller en hvilken som helst kulturforståelse, for den del – og hos hvilke tenkere og teoretiske tradisjoner en slik begrunnelse kan finne klangbunn. En enkel gjennomlesning av den nylig publiserte enquete i Aorta 25/26, med tittelen “retrogardisme reloaded” burde illustrere hvordan det er umulig å finne et ensartet svar på spørsmålet, selv blant medsammensvorne retrogardister. I samme nummer utforsket jeg selv muligheten i min behandling av George Steiner, en talsmann jeg anser som fruktbar for retrogardismen, og uunnværlig for enhver opplyst kulturdiskusjon uansett ståsted og tema. Hvem andre melder seg som intellektuell mesén? Maleren Christopher Rådlund satte meg nylig på sporet av den høykonservative engelskmannen Roger Scruton. – Filosof, vinkritiker, revejaktforsvarer, tobakksinvestor (og -røyker), operakomponist, og “poster boy” for overvintrede Burke-tilhengere i Storbritannia. Så omfattende og mangfoldig er hans produksjon at jeg skulle ville etablert neologismen scrutonize for målrettede akademiske undersøkelser over et vidt spekter, om bare engelsk var vårt språk her i bloggen. (Jeg vil, en passent, opplyse om at det ikke er meg bekjent til hvilken grad Christopher Rådlund deler Scrutons kunst og kulturbetraktninger – han var dog behjelpelig nok til å henvise meg til den særdeles interessante BBC dokumentaren med tema ‘skjønnhet’, hvor revejegeren hensynsløst braser med sin intellektuelle jaktlisens).

Klassisk figuration in i alltiden

Ett överraskande starkt exempel på livskraften i det norska klassiskt-figurativa projektet, bortom alla politiskt tillrättalagda presentationer hemma hos storebror, är Christer Karlstads aktuella utställning på Kunstnersforbundet i Oslo. Vad som framförallt övertygat mig om att Karlstad nått sitt genombrott är hur han lärt sig komponera, rumslösningarna är originella och övertygande. Det går att spåra inte bara de nerdrumska cirkellösningarna utan även avancerade korsformer (som i “Outlying Realms”) och otidsenliga horisontled.

Den klassiska figurationen och borgerligheten

Efter mina egna första introducerande presentationer av den norska klassiska nyfigurationen (bl a i Artes nr 4-1998) så är det ett långt stycke till det senaste årets svenska presentation, där den paketerade varan av norsk retrofiguration efterhand mest blivit till en kritik av det konceptuella kuratorväldet, av intoleranta PK-hållningar inom konstlivet och till ett pläderande för kl-figurativa utbildningslinjer i Sverige (så att trevlig ungdom kan teckna av vaser). Det är en ledsam banalisering, därför att i sitt hemland utgör sedan många år den klassiska-figurationen en hel motkultur med starkt romantiska drag.

Imaginationer

Till Storbritanniens poet laureate har den svenska monarkin ingen motsvarighet. Likafullt har vi under de gångna månaderna getts ett smakprov av den debattsituation som ett införande av en svensk hovskald skulle innebära. Inte för att ämbetet är på väg att återkomma, inte alls, men Poeterna har uppfört sig som om det var.