Vi har kommit till tredje delen av vår serie återblickar på 2009. Den här gången tittar vi på USA i en betraktelse signerad av den amerikanske poeten Bill Coyle.
Kulturåret 2009 – USA
I veckan som gick öppnade utställningen “Figurasjoner” på Telemarksgalleriet. Utställningen pågår till den 7 mars 2010.
Utställningen bjuder på en stor mängd konstverk från den norska figurativa miljön, bland annat av Trine Folmoe, Christopher Rådlund, Gøril Fuhr Gundersen, Helene Knoop, Marius Moe, Roar Kjærnstad och Johan Patricny.
Resultatet av att låta Opus OEI:s påve Jesper Olsson sammanfatta 00-talets poesi-Sverige (Svenska Dagbladet 2009-12-22) blev lika förutsägbart som att låta Hanna Nordenhök ur den språkmaterialistiska svansen göra det (Aftonbladet 2009-12-21). Dessa neo-neo-neo-avantgardister och andra historielösa navelskådande dekonstruktionsingenjörer kan inte annat än att skrämma bort resterna av den bildade poesipubliken. Andreas Björsten försökte snabbt att teckna ett alternativt poetiskt 00-tal med andra, hos Olsson och Nordenhök förtigna, poeter, men hamnar i sin iver efter alternativ snart i klorna på en pratsjuk vardagsromantisk poesi, ett slags godhjärtad brukspoesi utan överlevnadspotential.
Till Storbritanniens poet laureate har den svenska monarkin ingen motsvarighet. Likafullt har vi under de gångna månaderna getts ett smakprov av den debattsituation som ett införande av en svensk hovskald skulle innebära. Inte för att ämbetet är på väg att återkomma, inte alls, men Poeterna har uppfört sig som om det var.
Vi fortsätter vår internationella återblick på året som gick med ett inlägg från Italien, signerat Giuliano D’Amico.
Italia 2009 – tilbakeblikk på futurismen
Den 20. februar 2009 ble det 100 år siden Manifesto del futurismo kom ut på Le Figaro. Jubileet ble markert med en rekke arrangementer både i Italia og i utlandet. Feiringen av Italias kanskje betydeligste avantgardebevegelse var noe av en begivenhet – men samtidig vekket noen tanker.
Aortas senaste recension i Svenska Dagbladet (2009-12-23) ligger tyvärr inte online, varför jag citerar den nedan:
Tidskriften Aortas senaste dubbelnummer (25 – 26), “Tradition och radikalism”, tar inte helt överraskande avstamp i en av årets mest ihärdiga kulturdebatter: “Figurationsfejden” mellan avantgardismvurmarna och de kulturkonservativa.
Varmt välkommen till det skandinaviska retrogardets digitala enklav. Med den här portalen fullföljer vi äntligen vad vår första hemsida en gång i tiden försökte göra: att samla liknande estetiska strömningar och ge en överblick över det arbete som pågår, inte bara i tidskriften Aorta utan även i litteratur- och konstvärlden i stort.
2009 var ett jubelår för jubileer, Seamus Heaney, Michael Longley, Brendan Kennelly rundade allihop 70, medan John Montague, romanförfattaren Jennifer Johnston och dramatikern Brien Friel fyllde 80. Naturligtvis hölls på irländskt manér en rad födelsedagsfiranden, varav den mest betydelsefulla på IMMA i Royal Hospital (den irländska motsvarigheten till “Les Invalides”) och utgjorde samtidigt släppfest för en box med 15 stycken dvd-skivor där Seamus läser sina samlade dikter. I arrangemanget höll irländsk statstelevisons RTE, och utgjorde ett slående exempel på allt som var fel med våra “Celtic Tiger”-år före kraschen. Först kom ett framträdande där fyra nyskrivna musikstycken baserade på Seamus Heaney-dikter fick sin premiär, men de flesta biljetter hade reserverats för RTE:s höjdare, som inte brydde sig om att dyka upp, samtidigt som vänner till poeten och kompositörerna avvisades i dörren. Följden blev att musikerna spelade för en nästintill tom sal. Det hela var en fullständig cirkus och tarvligast möjliga exempel på Celtic Tiger-vansinne av allt vad jag haft den stora olyckan att bevittna. Så jag gick sedan inte på något av de andra födelsedagsjubileerna, om än jag hade nöjet att lämna in en handskriven ny dikt till en bibliofilutgåva i samband med Michael Longleys födelsedag.
Efter snart fem års tystnad kommer nu det trettonde numret av tidskriften Aorta. Det första man som läsare bör fråga sig är: Vad motiverar utgivningen av ännu ett kulturmagasin på en redan överhettad marknad? Ett typiskt svar från vilken utgivare som helst torde vara att just deras redaktionella profil tillför samtiden ovärderliga nyanser och ett helt eget perspektiv som ingen annan kan erbjuda. Det svaret är förstås också giltigt för Aorta. En kort historik kan fungera klargörande:
Friedrich Schillers skarpa distinktion mellan en »naiv« (ursprunglig) begåvningstyp och en »sentimental« (idealistisk) är uppenbart en konstruktion. Till Goethe – som den skräddarsytts för – passar den inte riktigt. Samtidigt utgör den en diskussionsackumulator av till synes aldrig tynande kraft, heroisk i sitt försök att inringa grundläggande problemställningar kring den konstnärliga (allmänmänskliga!) drivkraftens natur – och kultur.