Det är egentligen oförlåtligt att istället för att ägna studietimmar åt en “vis” kejsarfilosof som Marcus Aurelius så ägna dem åt den “tokige” kejsar Nero. Inte ett ideal för men väl kanske en like åt eller igenkänningspunkt för vår tid, ger Nero rikt med tillfällen åt studier av maktens, och kejsarmaktens, mekanismer. För dem som låtit sig nöja med Hollywoods eller Robert Graves Nero-gestalt skall genast nämnas att Neros tillsynelåtande irrationalitet inte sällan har rationella förklaringar. Han var inte kliniskt sinnessjuk så som det framställs i roman- och teveserien “I Claudius”. Att Neros kulturella intressen varit långt mer omfattande än våra egna politiska ledares har inte varit något omgivningen hållit emot honom. Historiker brukade tidigare mena att inte heller hans eget konstutövande utgjorde ett politiskt problem utan däremot dess offentliga framförande. Men även det senare tycks vara en sanning med modifikation.