Som 17-åring började jag läsa Ezra Pound  och jag har fortfarande inte på allvar plöjt igenom hans Cantos. Introduktör var förstås Gunnar Harding och hans fantastiska bok Vortex. Den väldiga virveln i London. Ezra Pound och hans epok 1908-1922. Det var redan då de tidiga dikterna, särskilt samlingen Cathay med sina från kinesiska förlagor inspirerade kortdikter som fångade mig.

Kan vi tenke oss en dikter som i mange år har søkt det fullkomne, men som så resignert, men lykkelig, erkjenner at det å gi avkall på denne verden er å oppgi kjærligheten? Det kan synes slik. Dikteren vender seg ikke mot sanseverdenen med et “sanseløst begjær” (merk uttrykket!) men med en stor kjærligheten til detaljene i hverdagsvirkeligheten; slik makter dikteren å løfte hverdagen og gi den betydning, han ser det skjønne i det ufullkomne, i det som snart skal forsvinne – men det skjer ikke for begjærets egen skyld, men for å kunne nå sjelen gjennom kroppen, den eneste farbare veien.