När den norska klassiska figurationen började bryta sig loss från Odd Nerdrum under 1990-talets sista år, och fann nygamla influenser i allt från Tizian till den sene Manet, förutsåg poeten Gunnar Harding – i ett brev från honom som dåvarande redaktör på Svenska Akademins tidskrift Artes, att man under ett sådant lösnande av den klassiska formens stränghet efterhand “skulle komma att återuppfinna modernismen en gång på nytt”. Riktigt så blev det inte. Den vanligaste utvecklingslinjen gick mot en postmodern bildförståelse och motivorientering. (Man behöll den klassiska formen fast inte den klassiska ideologin.) Men i åtminstone ett fall var Gunnar Hardings profetia bestickande.

När det danska riksrådet, den stenrike skånske adelsmannen Steen Rosensparre (1523-1565), sköts till döds efter att ha förföljt de svenska förlorarna vid slaget vid Axtorna i Halland den 20 oktober 1565, fick den djupt sörjande hustrun Mette Rosencrantz (1533-1588) uppföra sin makes och sin egen gemensamma grav i Skarhults kyrka. Som en av de rikaste kvinnorna i Danmark passade hon samtidigt på att bekosta en allmän upprustning av kyrkan mitt under det brinnande Nordiska sjuårskriget. Skarhults slott, som ligger ett stenkast från kyrkan, hade hon och maken redan byggt ut ordentligt mellan 1554 och 1562. Mette gifte två år senare om sig med rikshovmästaren och riksrådet Peder Oxe, varför hon själv så småningom faktiskt inte hamnade under den gravsten i Skarhult som hon förberett för sig själv. Mette begravdes i Vor Frue Kirke i Köpenhamn 1588.

Her kommer frøet. Frøets

trompet har spilt igjen.

Det har spilt Jerikos murer i stykker

bare ved å vokse.