En av de tidigaste retrogarde- och Aorta-medarbetarna var Hildi Bragason, men till skillnad från de andra bland våra norska kolleger kom hon aldrig att bokdebutera utanför antologierna, det sker istället nu. Med ett illustrerat praktverk, i samarbete med konstnären Henrik Lunde Sælid. Det rör sig om en foliant i storformat med 22 dikter och bilder växlande. Dikter innanför en symbolmättad tradition med likaså kompletterande målningar.

Det utgör ett brott med förväntningar när man återupprättar och fortsätter länge vilande genrer in i en ny tid. Det ena exemplet är hos rysk-svenska Regina Derieva, vars postumt samlade aforismer utgetts i den första nyskrivna aforismsamling som jag sett på många år; “De yttre tingens ordning – Sentenser, sarkasmer, paradoxer”. Det andra exemplet, på med full kraft förnyad genre finner man i Börje Lindströms “På kyrkogården i södra Lappland”. Boken har magert angetts som “Dikter”, men utgör ett diktepos och en kyrkogårdselegi, i efterföljd till Edgar Lee Masters “Spoon River Anthology” för jämnt hundra år sedan. Ett diktepos, får man säga, i ett intrikat flätat körverk.