Den läsare som säger sig förstå allt i Ezra Pounds “Cantos” får nog sägas ha förtjänat ens misstro. Pounds huvudverk är alltid suggestivt men även så pass dunkelt att när det sker att man anser sig ha begripit ett helt avsnitt så infinner sig en känsla av belöning. Robert Graves, mytens och de irrationella krafternas besjungare, ansåg den surrealistiskt påverkade Dylan Thomas för humbug; “his poems doesn´t Mean anything”, beklagade han sig. Stephen Spender uttryckte kritiken mer precist; “it is just poetic stuff, with no beginning or end, shape or intelligent and intelligible control”.

Själv finner jag ingen anledning att överdriva skillnaderna mellan Pound, Graves och Thomas. De refererar allihop ständigt till övergripande västerländsk myt, historia och esoterik, men visst är Pound och Graves mer referentiella. “Sivs hår” skaldade Snorre, och om man inte förstår den kenningen så utgör den likväl inte en oöverstiglighet, avhängig ens bakkunskap med den norröna mytologin. Grunden är den kulturella överenskommelsen (som är en föränderlig tradition, inte ett kontrakt) om vad en poet  vågar referera till innanför publikens begreppsvärld.

W. H. Auden lät i sina essäer göra flera listor över vad poeten själv borde bilda sig innanför, i en av dem kan det heta; “matematik, naturhistoria, geologi, meterologi, arkeologi, mytologi, lingvistik, kokkonst..”. Det är en annorlunda lista jämfört med den svenske Gunnarsson/Greider gav vid ett sista (?) försök att återinföra socialistisk realism i svensk poesi, på det glada 80-talet (den bestod mest av samhällsvetenskap), Audens lista är onyttigare, kulturarvet kan inte ämnesdefinieras. (En annan sak är det förmodligen att jag sedan ett par år finner det mer intellektuellt utvecklande att läsa skandinaviska tidningars ekonomi- och börsnyttsbilagor än deras kulturbilagor.)

För att fortsätta med Auden så är han förvisso ibland direkt refertentiell, som i en versrad som “Will Ferdinand be as fond of a Miranda”, en ren korsordsuppgift kan man tycka. Viktigare tycks mig att en bildsspråklighet av Auden som “Observant like a beggar” eller till och med “Here war is like a monument” eller en annan s.k. simile “Incapable of evil like a star”, allihop är svåra att förstå på ett annat sätt än t ex en bildspråklighet av den svenske avantgardisten Jørgen Gassilweski är svår att förstå; “likt en fräknig gran genom brevinkastet”. (Med reservationer för att jag citerar ur minnet.) Bloggens läsare får själva värdera saken.

De svenska poesi-språkmaterialisterna har förklarat de referentiella banden för hierarkiska och uteslutande. Det är en synnerligen radikal ståndpunkt, den bryter med runt tvåtusenfemhundra års poesitradition. Resultaten är likväl sällan mer lättillgängliga. Bruset av tillfälliga ordsammanställnigar, återbruk av eftersträvat “icke-poetiska” ordkategorier, lexikalia, affärs- och reklamspråk, som sedan avnjutes av sin publik (en smal publik, dvs också smalare än den gamla elitpubliken) utifrån associations- och känsloupplevelser. En läsart även många poesirecensenter har hunnit vänja sig vid. Jag kommer att tänka på Oscar Wildes formulering om “sfinxen utan hemlighet”.

En Pound eller en Auden kan vara svår att förstå, det rör dig om språk på en mycket hög nivå. Men det är inte en obegriplighet som behöver väcka resignation. På annat vis förhåller det sig med stora delar av den unga svenska, och norska,”lyriken”. Dess svårighet döljer endast föga. Dikterna är lätta, i den betydelsen att de inte behöver förstås; inga dolda anspelningar, inga mytiska korrespondenser etc. Men finner man en av dessa dikter obegriplig är det inte osannolikt att den är för alltid obegriplig. Gamla svåra elitpoeter som Pound förblir – paradoxalt kan man tycka – poeter innanför samhället (Audens “The Poet & the City”-resonemang), medan de nya avhierarkiserade folkpoeterna genom att ställa sig utanför den humanistiskt och kulturellt refertentiella ekokammaren även ställer sig utanför samhället i klassisk beydelse, de överger “civitas”, och det ger ett annat “svårt”.

Håkan Sandell