Det var först då som jag verkligen var poet.

När man är sjutton år – vilket också Arthur Rimbaud påpekat –

har man inget annat än poesi och kärlek i huvudet… Det var en sådan där kvävande kväll,
lindarna doftade som ett öl från München. Och den dåsiga vinden
slickade i sig fjärilarnas skum kring nattens gatlyktor… Och de ärevördiga schweizarnas villor
klättrade likt en yster flock av rosa får ner mot vattenhålet.

Och som en vettvilling klättrade jag nerför stupröret från femte våningen;
Det var den dagen jag rymde från min faders hus…

Jag ville tränga in i poesins liv
och därför måste jag hoppa huvudstupa ner i livets poesi.
Jag såg mig som den flygande holländaren, epoker och öden gled fram under mig
och hansaflottornas molnflockar ilade efter mig
och jag lockade dem med mig österut
där Novgorod väntade på oss – ett kungarike av stinkande guld, av pälsverk,
som bågskyttar med mongoliska anletsdrag fört med sig till oss från polen,
från sina brädskjul och kojor, och de krävde vodka i utbyte.

Slätterna lyste som hermelinskinn i solnedgången,
med korpar i den nyfallna snön… Jag betraktade snön och jag såg
en procession av svarta munkar dra genom drömmen
på väg mot sin tålmodiga Gud.
I en väldig bok som luktade vax läste jag om honom.
Jag var den munken som snörvlade, lutad över boken
som med sina gulnade nedhängande vingar
flugit fram över seklernas och rikenas väldiga vidder
för att visa för alla att allt det som lever med oss
ständigt dyker upp och försvinner igen… Men livet förblir oföränderligt!
Jag raspade med pennan och febern steg under min naiva jakt
på äran; och jag såg mig själv mellan gyllene pärmar,
likt en präst i den ortodoxa kyrkans dunkel.
Och orden jag lät falla var mynt
som jag borde ha betalat till köpmännen för deras varor
innan jag strödde ut dem över världen.

Med mina händer smekte jag de ljuvligaste skönheters mjuka halsar,
med mina händer vred jag om halsarna på tusentals svettiga och inbilska köpmän
– och själv var jag också en jäkel till köpman som ömt snuddade vid de ting
jag köpt… Ändå hade jag ännu inte ens hunnit vidröra
en kropp, väldoftande och öm och varm
som snön… eller klyftan, också den varm, öm och fjunig
mot vilken mitt upphetsade lilla djur trängde.

I Norr där himlen liknar ett uppochnervänt tråg
och allting är indränkt i mjölk, och Vintergatan
kommer knappast att sina, och där glider månen fram, en färsk smörklimp ­–
detta Norr, har jag verkligen varit där? Ah dessa vita nätter i Sankt Petersburg
som ett skimmer av vita fält i mitt minne.

Vid midnatt öppnades broarna igen – likt stenportar som leder till himlen
eller bort från helvetet…
Men vem som gick in och vem som gick ut kunde jag då inte urskilja
och mitt minne är sedan dess som den vita natten
ty min Helena har rövats bort
och Troja har redan förvandlats till aska…

Vid den här tiden var jag en ung man på sjutton år
och Novgorod mötte mig med en hoper träkåkar
genom vilka mina fiender störtade in i
min ointagliga kärleks fäste
och efter sig lämnade de blott aska, aska, aska.

I vems hjärna spirade den löjliga tanken att skönheten är odödlig?
Kan man roffa åt sig odödligheten? Om kvällarna
när klockklangen svängde fram och tillbaka över staden
som djävlar upphängda i det himmelska trädet,
såg jag framtida eldsvådor och bakom dem närmade sig
det röda ryska väldets hermeliner, aska, som kallnade till frost
med sina svarta bränder… Och jag såg mig själv bli till aska
sedan hopp och känslor förbränts. Denna eviga eldsvåda
fläktad av den bevingade porten till Rostovbanken
där jag arbetade i en iskall sal och ständigt skämdes
när jag slängde en kopparslant i en tiggares skål och förvandlades till en miljonär
på väg ut från Hotel Angleterre i Sankt Petersburg
där zigenarorkestern med sina balalajkor
sopar ens förnuft rent, och plötsligt dyker Rogozjin upp
för att kasta buntar med brev i famnen på sin älskade.

I morgon kommer min Jeanne och jag att ta Transsibiriska järnvägen
och bortom Ural när våra tillgångar är uttömda
kommer Rogovin, min välgörare, också han ombord på tåget, att förvåna oss
med att skyffla in briketter av rubler i lokomotivets röda gap,
för att föra oss allt längre, allt längre bort, för att undfly det
som väntar oss alla – såväl rika som fattiga –
vid jordevandringens slut…

Ah dessa ryska pälsverk – hur många av dem har inte passerat mellan schweizarens händer,
varje schweizare skulle avundas mig… Men poeten är också
en schweizergardist vid de tunga portarna mellan paradiset
och helvetet – för att det goda inte ska förvandlas till ont… och för att det onda
evigt ska hållas stängt. Runtomkring – mörker,
som i en muzjiks själ. Därutanför
glimmar den fuktkalla himlen med alla sina pliggar
som om någon rymt från livets orenhet
och allt som syns är hans skosula som glittrade i natten.

Längs trätrottoaren gick jag, förbi magasin, bodar och krogar
som på en Via Appia belagd med likkistor.
Genom denna månlösa natt var jag nära att falla, och jag tror att det var din grav som öppnade sig.
Ja, visst var det din grav, vidöppen, O Herre, det kan ju knappast vara gnistorna från människornas ögon som så strötts ut i mörkret.

Liksom jag arbetade också du hos den välkände judiske juveleraren Leiba,
Dina sår blödde, likt rubiner, inför besökarnas blickar,
och många var de vilkas öron och fingrar du behängde med dyrbara stenar, O Jesus,
och du smyckade de blottade barmarna på så många av nattens Magdalenor,
du som fördrev månglarna ur templet med svidande piskrapp.

Nej, jag vill inte ägna mitt liv åt att köpa och sälja,
jag vill leva som äventyrare, som vagabond, på krämarnas bekostnad,
jag vill att verkligheten blir en dröm och jag vill leva i en värld av syner.

Det här året arkebuserade man träddungen vid vägen, likt Gapons strejkande arbetare.

I morgon när vi flyr med Transsibirien-expressen, den lilla Jeanne och jag,
mot Port Arthur, mot Harbin,
mot Amurs blyvågor
där de gula kadavren, likt timmerstockar, ständigt stiger till ytan,
ska vi till slut finna den väg som leder till oss själva och till kärleken
utan att veta att denna kärlek svämmar över av döda känslor.

Ty det finns ingen mark mer okänd, ingen plats mer tilldragande
än människosjälen… Jag är rädd för att brista i ändlös gråt.

Ovanför mig hänger vagnens lampa, lika nerklibbad av de efterhängsna flugornas spyor
som den arme resenärens näsa av snor.

Medan timmarna går ser jag ut genom det nattliga fönstret av brinnande svett.
En ensam cypress, helt täckt av fränt stickande stoft,
betraktar de tillslutna fönstren på min faders hus,
likt en munk som gått till fots efter mig längs vägen och färdats många lieu
för att evigt vara vid min sida, och evigt läsa för mig ett fragment av legenden
om den skimrande Nya Staden,
en legend som jag kanske berättar en dag.

Över Nordens kalla himmel rullar den fridfulla solen,
slavernas väldiga sol: hjul med ekrar av trä
som evigt ska förbli det femte hjulet
på folkens kaross.

Min dröm likt en insaktande sömndrucken kadens:

långa band av oändliga slätter i ett fallet Ryssland
och plötsligt närmar sig ett föl, närmar sig mer och mer – nytt blod
över snöviddernas gasbinda.

Tolkning från franska och ryska av Gunnar Harding och Lars Erik Blomqvist