Nyligen läste jag en ytterst humoristisk text, på David Nessles blogg, om Théophile Gautier och dennes lätt överspända formuleringar angående Mona Lisa. Gautiers kvinnosyn kan måhända te sig förlegad, men hans betydelse för poesins utveckling bör inte underskattas.

Enligt ett vedertaget synsätt startar den lyriska modernismen med den franske poeten Charles Baudelaire. Baudelaire hade redan i sin konstkritik på 1840-talet formulerat utgångspunkterna för ett skapande ägnat att gestalta en ny tid och därmed en ny skönhet. När hans Ondskans blommor utkom 1857 fick läsarna ta del av en diktsamling som innehöll chockerande bilder av moderniteten i storstaden Paris. Han dedicerade sitt mästerverk till ”den ojämförlige mästaren” Théophile Gautier, en äldre kollega i den krets som hade avgörande betydelse för Baudelaires utveckling. Medan Gautier odlade ett slags skönhetsdyrkande materialism och pläderade för konst för konstens egen skull var Baudelaire besatt av de sociala förändringarna och de nya tidsstämningarna. Även om Baudelaire vidmakthöll den klassiska versens traditioner fyllde han dikterna med ett nytt innehåll, men adderade också en metafysisk dimension, något som för övrigt understryker dualismen i hans personlighet. Med tiden har naturligtvis Baudelaire kommit att framstå som den store mästaren medan Gautiers diktning torde vara obekant för det stora flertalet.

Den som vill stifta bekantskap med Gautier och hans betydelse för Baudelaire kan börja med att läsa ”Haschklubben. Essäer från det dekadenta Paris” (Ellerströms förlag).  Det är en bok med texter av både Gautier och Baudelaire i smidig översättning av Lars Nyberg som också skrivit initierade kommentarer och ett inspirerat efterord.

Bokens titel till trots handlar essäerna egentligen mer om estetik och sökandet efter ett fulländat uttryck än om droger och njutningsmedel. Dock kan man konstatera att beskrivningarna av haschets verkningar är nog så relevanta. Varken Baudelaire eller Gautier kom att bli haschmissbrukare. De deltog av ren nyfikenhet i några av de drogsessioner som anordnades för speciellt utvalda i Paris och om haschet hade någon speciell betydelse för deras skrivande är mycket svårt att avgöra. Det fanns ju andra rusmedel och som Lars Nyberg påpekar var bruket av opium vanligt på 1800-talet då det användes i smärtstillande syfte, ungefär som våra dagars huvudvärkstabletter. Utan överdrift kan man säga att opium var den stora drogen i Europa på 1800-talet, vid sidan om den alltid lika populära alkoholen. För den som vill veta mer om hur bruket av opium influerade 1800-talets poeter finns det anledning att läsa Opium and the Romantic Imagination av Alethea Hayter. Haschet var en mera udda företeelse och det skulle dröja drygt hundra år tills cannabis blev en kulturell faktor att räkna med. Man bör dessutom hålla i minnet att det hasch som konsumerades när den exklusiva kretsen samlades på hôtel Pimodan inte inhalerades utan åts på nordafrikanskt vis i form av konfekt. Det var med andra ord kraftiga doser som dessa pionjärer utsatte sig för och det förklarar också den extremt hallucinatoriska upplevelse som Gautier skildrar.

”Haschklubben Essäer från det dekadenta Paris” är ett både levande och stilistiskt briljant tidsdokument som dessutom ger perspektiv på likheter och skillnader när det gäller Gautier och Baudelaire.

Clemens Altgård