I Brodsky-land

I Sovjetunionen figurerade olika undergroundkulturella subkulturer, ofta västligt influerade som av jazz-, rockmusik och klädmode, men just poesin utgjorde sedan gammalt ett alternativ. Ett från statens håll nätt och jämt tolererat alternativ, där poesin kunde antyda en förbjuden systemkritik. Men inte bara baskern utan också huvudet satt löst, och Brodsky hamnade ganska omedelbart i tråkigheter. Precis som vi hört i historierna från gamla DDR och Stasi så vimlade det också här av agenter och angivare. Jangfeldt snarare underdriver än överdriver den motiverade paranoia Brodsky kom att känna. Men annars finns alla de kända ingredienserna med, som den person som opresenterat hör av sig och erbjuder att visst kan kanske Brodskys dikter kunna få komma ut i bokform, skulle han å sin sida kunna bistå med vissa…informationer osv. Brodsky avböjer, och trubbel väntar runt hörnet.

Det här bladet har tidigare sett mig recensera Jangfeldts föregående och Augustprisvinnande Majakovskij-biografi. En mycket positiv recension som likväl visade sig vara den mest kritiska den boken fick, då undertecknad inte tyckte om hymlandet med de mer tvivelaktiga sidorna av Majakovskijs politiska kontakter. Inte heller denna gången finns därför lusten där att låta Jangfeldt komma undan med någotslags “bullshit”. Men uttänkta invändningar försvinner under läsningens gång. Det är visserligen sant att Jangfeldt inte fullt ut återger plågorna kring Brodskys kontakt med den sovjetiska psykiatriska “vården” som han likt andra politiska opponenter råkade ut för (de medicinförgiftade honom), men biografin går ändå längre på väg med att få med detta än man tidigare sett i svenska referat, så min invändning faller samman eller blir småaktigt akademisk.

Även i bokens litteraturvetenskapliga och poesianalytiska avdelning så bortfaller mina tänkta invändningar. Det enorma inflytandet från W. H. Audens essäistik och poetiska teknik, vilka jag trott att Jangfeldt skulle komma att undvika ställer han tvärtom i fokus. Och det tvivelaktiga i Brodskys språkteori som jag väntat mig att Jangfeldt försiktigt och okritiskt skulle låta passera vågar han sig tvärtom på att ta full uppgörelse med.

I korthet kan det återges med att Brodsky – helt riktigt – menar att individen är underkastad språket, samtidigt som Brodsky kommer farligt nära den banala franska litteraturvetardiskursen att det är närmast språket självt som skriver dikterna. Bland annat med hjälp av den ryska Brodsky-kännaren Lev Loseff tar Jangfeldt avstånd från idéen. Utan att för den skull anse att Brodskys betydelse som poet och essäist minskar. (En följd av Brodskys resonemang hade varit att poesin är totalt och intimt beroende av sitt modersmål och i princip oöversättbar. Vilket inte är sant.)

Håkan Sandell

Fotnot: Vi avser att undvika att fylla retrobloggen med för mycket av våra recensioner ur dagspressen. Detta är ett kort utdrag ur dagens Kristianstadsbladet (7 april). Hela recensionen finner man här.

Foto: Brodskys grav i Venedig. Enligt Beng Jangfeldt, i aktuella “Språket är Gud – anteckningar om Jospeh Brodsky” (W&W 2010) – så var Brodsky nära att hamna bredvid den av honom avskydde Ezra Pounds grav på San Michele-kyrkogården, men räddades i sista stund av benfynd.

3 thoughts on “I Brodsky-land

  1. Håkan, jag kan inte låta bli att undra lite över hur Jangfeldts “hymlande[t] med de mer tvivelaktiga sidorna av Majakovskijs politiska kontakter” tog sig ut. Går det kanske att skapa en länk till den recensionen?

  2. Tack Bodil.
    Vi skall se om det kommer en länk under dagen. Läser man “Med livet som insats – Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets”, 590 s, W&W 2007, så ser man att Jangfeldt våldsamt idealiserar Majakovskij och att han låtit sig charmeras av Lili Brik (som fick ett långt liv).
    Bakgrunden är som du kanske minns att Majakovskij, Lili brik och Osip Brik levde tillsammans i ett socialistiskt kollektiv, ett sådant vi hade så många av i Sverige på 1970-talet. Om detta samboskap så har vi i decennier fått höra om hur man drack mycket té med sylt där.

    Osip Brik jobbade för Tjekan, säkerhetstjänsten, mördarna i stövlar. Det gjorde, menar j, även Lili Brik.
    Majakovskij- och Brodsky-biografierna hör samman på så vis att det kom att bli just Brodsky som vidareförde Anna Achmatovas uppgifter – dock inte i Jangfeldts biografier – om att det var så väldigt praktiskt med det Brikska hemmet, för om det var ngt som man önskade, den gången, att Tjekan absolut SKULLE känna till, så gick man bara hem till Brik´s och babblade.

  3. Jag inväntar länken (och letar lite på egen hand efter en sådan). Tills vidare tackar jag för dina påpekanden. Jag har inte de här förloppen eller förvecklingarna så där alldeles klara för mig.

Leave a Reply

Your email address will not be published.