Ett välkänt sätt att förklara vad ordkonsten egentligen är för något, och som även säger något om varför poesi ibland kan vara ”svårt”, är de ryska formalisternas idéer om “främmandegöring” och ”desautomatisering”. Teorin presenterades 1917 av Viktor Sjklovskij i en uppsats med namnet ”Konsten som grepp” (Iskusstvo kak priëm), publicerad på svenska i antologin Modern litteraturteori redigerad av Claes Entzenberg och Cecilia Hansson.

Sjklovskij börjar med att slå fast att det konstnärliga (som i uppsatsen används synonymt med det poetiska) ligger i det sätt varpå vi uppfattar ett föremål. Argumentet för detta är att en text mycket väl kan vara ”anlagd prosaisk men uppfattad som poetisk”; eller omvänt: ”anlagd som poetisk men uppfattad som prosaisk”.

Det centrala är alltså vad man skulle kunna kalla den estetiska blicken. Skönheten – eller snarare det estetiska – sitter enligt detta synsätt verkligen i betraktarens öga. Vad som verkligen kommer att uppfattas som poesi är dock i praktiken inte en godtycklig fråga, utan beroende av hur materialet är arrangerat; Sjklovskij talar om “särskilda grepp (priëmy), vilkas uppgift är att få […] saker att uppfattas som konstnärliga”.

Viktigt för Sjklovskij är det han kallar ”lagen om den skapande energins ekonomisering”. Av praktiska skäl strävar människor efter en så effektiv kommunikation som möjligt; vi strävar efter att uttrycka det vi vill ha sagt med så få ord som möjligt (en nutida läsare kommer här kanske att tänka på Grices konversationsmaximer, speciellt den som rör kvantitet).

Enligt Sjklovskij frambringar lagen om energins ekonomisering en sorts automatisering i människans psyke. Man kan säga att vi av praktiska skäl vänjer oss vid vissa sätt att beskriva världen. För att inte totalt absorberas av reflektion förstår vi dessa uttryck på ett snabbt och effektivt vis, utan att närmare se de föremål som språket refererar till. Automatiseringen sker alltså till priset av att vi inte upplever världen med fräscha ögon; Sjklovskij uttrycker det som att tingen ”passerar oss liksom inpackat”. Och det är här de konstnärliga ”greppen” kommer in:

Konstens uppgift är att förmedla en förnimmelse av föremålet, som vision, och inte som igenkännande; konstens tillvägagångssätt, dess grepp (priëmy), är ”främmandegöringen” (priëm ostranenija) av föremålet och den ’medvetet försvårade formen’ (priëmy zatrudnënnnij formy), vilka båda syftar till att stegra varseblivningens svårighet och varaktighet. Ty i konsten är varseblivningsprocessen ett självändamål och måste förlängas; konsten är ett medel att uppleva företeelsernas tillblivelse, vad som redan har blivit har ingen betydelse i konsten.

Redan inledningsvis konstaterar Sjklovskij att bildspråk är vanligt i litteraturen. Av vad som hittills sagts förstås emellertid att de poetiska bilderna måste skilja sig från sådana bilder som endast är ”medel för tänkandet” och som därför tjänar abstraktionen. (Här kan vi påminna oss om att den mera sentida kognitiva semantiken betraktar metaforen som ett genomgående drag i människans begreppsbildning.) Den poetiska bilden, däremot, är inte främst ett verktyg för tänkandet, utan en metod för att, som Sjklovskij skriver, ”förstärka intrycket” eller ”stegra förnimmelsen”.

Ett exempel på ett poetiskt grepp är när en författare på ett fingerat naivt sätt beskriver ett föremål eller en situation som om det vore första gången man såg det, ofta utan att alls nämna föremålets namn. Metoden kan utvecklas genom att man anlägger ett ovanligt perspektiv, exempelvis ett djurs eller en utbölings. Ytterligare en möjlighet är att skifta stilregister – mest radikalt kanske då man klär beskrivningen av heliga ting i en profan eller vardaglig språkdräkt (eller tvärtom). Sjklovskij nämner även gåtan, den oväntade parallellen samt bruket av en ovanlig, arkaiserande eller folklig vokabulär.

Teorin om främmandegöringen ger upphov till ett antal viktiga frågor:

• Vilken är kopplingen mellan Sjklovkijs teori och avantgardismen? Man kan minnas Sjklovskijs nära inblandning med futuristerna, liksom att han inspirerade Brecht till dennes idéer om Verfremdungseffekt inom teaterkonsten. Utan tvivel har teorin överlag varit betydelsefull för 1900-talets ofta radikalt sinnade litteraturteoretiker. Men krävs det alltid av greppen att de skall vara nyaför att hålla förnimmelsen stegrad? Skulle man inte lika gärna kunna hävda att det viktiga är avvikelse från det vardagliga? I så fall borde konsten ha något väsentligt gemensamt med riten. Också riter kan ju betraktas som en metoder för att träda ut ur det praktiskt vardagliga, även om de ofta tenderar att vara ganska fasta i sin form. Konstens tendens att uppträda tillsammans med myten (exempel: det antika dramat, medeltidens och den nyare kraftiga inslag av kristna motiv i exempelvis måleriet, modernismens koppling till myten om framsteget) tycker jag understryker detta förhållande ytterligare.

• Finns det inte en risk att den som alltför mycket fokuserar på anläggandet av vissa ”grepp” blir – vad ska jag säga – alltför ”smart”, men en viss sterilitet som följd? Här skulle jag vilja passa på att anknyta till Therese Bohman, som i ett nyligen publicerat blogginlägg efterlyser en ”ärlig” och ”autentisk” litteratur. Vad jag förstår är hon trött på texter som hon uppfattar som “litterära” på ett poserande vis. Frågan man kan ställa sig är alltså i vilken utsträckning Sjklovkijs konstnärliga ”grepp” står i motsättning till det ärliga och autentiska. Eller om man tvärtom borde se det som att greppen lyfter fram erfarenheten så att denna tydligare kan förnimmas. Här närmar vi oss problemet med litteraturens substans, och dess nära koppling till subjektet. Litteraturen påstås ju ofta ha en unik förmåga att skildra det mänskligt subjektiva. En annan författare som nyligen varit inne på spänningen mellan form/grepp och autenticitet är Håkan Sandell, i en intressant artikel om Erik Lindegren, publicerad i Lyrikvännen 1/10. Sandell skriver:

Jag skulle vilja påstå att den postmoderna insikten om hur genren och formen kan vara en starkare meningsmotor och betydelseackumulator än subjektet lika gärna kan omformuleras kiastiskt till det omvända. Det vill säga att formen är en utbytbar konvention där subjektet under ett mer eller mindre elegant misslyckande kämpar med att göra sig till herre.

• Handlar konsten verkligen endast om att ”stegra förnimmelsen”? Är inte konsten också en kunskapsväg? Sjklovskij kritiserar i sin artikel symbolisterna, vilka ju genom poesin menade sig kunna nå fram till dolda verkligheter. Idén om poesin som kunskapsväg är dock inte beroende av att man gör konsten till ett fönster mot metafysiken. I ett nyligen publicerat blogginlägg argumenterar Lars Gustafsson för att poetiska ”metaforer – inte alla metaforer, men en delmängd av dem, de som [han] har kallat de framgångsrika – faktiskt kan tillföra oss kunskap”. Läs det!

  Jacob Carlson