Stil

En av de diskussioner i vilken jag haft i särskilt hög grad fel, var en kväll i Berlin på 90-talet, i samtal med Aris Fioretos. Allt medan vår jovialiske värd, Herr Vallgren, såg mer och mer förtvivlad ut, hackade jag och Herr Fioretos loss på varandra. För att reta honom ytterligare lade jag till ett retoriskt “-Och du, du tror väl att litterär stil är en fråga om intelligens!?” På vilket det kom ett surt och färglöst, men som vi skall se förvisso korrekt, “-Ja”.

Jag vet inte längre men jag måste ha föreställt mig “litterär stil” som ett fluidum, oavhängigt eller överlägset den intellektuella ansträngningen. Numera tror jag tvärtom – vi kan kalla det tvärtom – att författar/poet-intelligensen går in som kapacitet där de färre väntar sig att finna den, i formen, i presentationen av stoffet, i stilen. Den som till exempel skriver medioker poesi kan antagas att framförallt ha en konventionell, konceptuellt outvecklad, föreställning om vad poesi är, om vad poesi kan vara. Kort sagt, litterär stil ÄR intelligens, litterär stil är den verkliga intelligensen.

Jag tycks aldrig kunna få nog av berättarstämman i R W Fassbinders teveserie “Berlin Alexanderplatz” (1980). En mix av Alfred Döblins romanförlagas och Fassbinders egen, personliga men tillspetsade, stämma, är den på en gång öm och sarkastisk, medkännande och belärande, rå och mjuk. Den tycks mig närma sig den poetiska rösten som det tidens neutrum Joseph Brodsky drömde om, bara på ett långt mer passionerat sätt. Ja, med stil menar jag visst i hög grad tonfall. Komplexiteten i det personligt stiliserade tonfallet.

W H Auden sade sig endast vara intresserad av att läsa den poet eller författare som har en egen synvinkel på saker och ting, ett individuellt perspektiv. Samtidigt reserverade han sig mot konsten som ett självuttryck. Att läsa någon uttrycka sig själv kan vara fruktansvärt banalt och tråkigt. Bättre då, menade Auden, att diktaren isåfall hellre bara beskriver vad han ser. Men var kan då detta “individuella synsätt” möjligtvis ligga annat än i just stilen. Sin individualitet kan man knappast uttrycka bättre än genom rösten. Du känner omedelbart igen rösten till den som ringer och väcker dig sent. Stil är den stiliserade rösten.

“Stil uppstår när det sköna besegrar det monstruösa”, menade annars Nietzsche. En glidflykt genom det tunga. Eller som han nog tänkte det själv, det gudomliga över det titanska. “Grosser Stil”, kallar tyskarna det, för att så vara tillbaka i Berlin. Just så heter en bok av Karl Heinz Bohrer från 2008. Bohrers uppfattningar liknar i mycket Audens. Formalism behöver inte alls utesluta individualitet, utan motsatt är det där den blir till, stilistiskt sett, heter det. Att finna sitt eget personliga uttryck bör inte som så ofta annars i vår samtid inskränkas till det spontana uttryckets förment autentiska känslor. Bohrer föreslår istället form, vilken växer fram ur medvetande om tradition och kulturell kontext.

Håkan Sandell

Leave a Reply

Your email address will not be published.