Sture Linnérs Pindaros-bok

I en försvinnande generation av humanister var Sture Linnér även en av de sista svenska fullblodsklassicisterna. Hans bortgång för några veckor sedan lämnar ett tomrum som kan bli omöjligt att fylla. “Homeros” från 1985 och “Den gyllene lyran” från 1989 har redan blivit klassiker på svenska. Varefter hans litterära verksamher ytterligare intensifierades de senaste decennierna. Den nyutkomna omfångsrika studien över Pindaros´segerdikter blir nu lätt att uppfatta som Linnérs kulturhistoriska testamente.

Pindaros (ca 518-438 f Kr)  har efter historiens vindar efterlämnat ett ihopkrympt verk helt bestående av dikter kring idrott. Det rör sig om ett omfattande antal “oden”, mycket olika Horatius mer vardagsnära oden, skrivna som beställningsverk för de (i överklassen) som finansierade idrottsarrangemangen, om än på ett mindre entydigt vis än vad som var fallet under senare romersk tid. Dikter vars komprimerade metaforik – inte olik den fornnordiska skaldediktningens s.k. “kenningar” – Sture Linnér här utifrån ett smärre urval kommit att göra en djuplodande närläsning av. Men först är halva boken ett omsorgsfullt försök att placera dikterna i dess historiska sammanhang.

Idrott betydde kvalitativt, om inte kvantitativt, mer för de gamla grekerna än för en modern publik klistrade framför teverutorna under olympiadsomrar. Man såg den gången ett både religöst och andligt innehåll i sportprestationerna. Linnér kretsar kring tematiken återkommande gånger men förmår inte riktigt formulera saken som förblir vilande i antydningar. Med ett burdusare gemyt skulle man kanske kunna kort säga att de fysiska prestationernas förträfflighet sågs som uttryck för en snarast själslig godhet och skönhet. Men detta var i en tid före kristendomens antagonistiska splittring mellan själ och kropp.

På arenorna tävlade man barfota och nakna. Löpning var en grundläggande sport, man sprang de tidigaste tävlingarna (700-talet f.kr.) en kortdistans på runt 185 meter. Långdistans tillkom, så gjorde även diskuskastning, ett inlån från fenicierna. Viktiga grenar var likaså boxning, brottning och kampsport (pankration), samt femkamp. Segraren tillkom en ära som kanske rentav övergår vår egen tid. I segerögonblicket kändes idrottsmannen närma sig det gudomliga, och samtliga tävlande och inte minst publiken har även de smakat av den berusningen, segerruset som man säger, ett ögonblick utanför tiden.

Mer ovan tycks oss kopplingen mellan idrott och poesi. Men vi hade inte behövt se det så, under vårt lokala kulturarvs Vikingatid benämndes båda delar som “lekar”. Och Pindaros uppgift var alltså att författa ett slags komplicerade segerhymner efter tävlingarna och, lika mycket, inför nya evangemang. Hymner vilka publik och beställare till varierande storleksgrad har begripit. Vad man på alla bildningsnivåer haft gemensamt, då som nu, är en samling referenspunkter för dikternas bildspråk att ta sin utgångspunkt i. Myterna, brukar vi kalla det, eller bättre sagt: de berättelser som vi delar.

Jag kan tycka att Sture Linnér blir lite för retorisk i utläggningar som; “Skalden talar icke endast om den idrottsliga triumfens ögonblick. Han hyllar vinnaren inte enbart som lyckosam kämpe – hela mannen lovsjunger han, ätten han tillhör, staden som stolt får kalla honom sin, han tackar guden som skänker segern…”. Lika snabb är Linnér att motsatt avfärda reduktionistiska marxistiska perspektiv, men marxistisk litteraturteori kan ju likväl ha detta enda goda med sig att den intresserar sig för det sociala sammanhangets detaljer. Under bokens anstormning av sublim själslighet kommer jag på mig själv med att undra över hur mycket Pindaros helt enkelt fick betalt.

Men det är en viktig fråga Linnér reser, vad skall eller kan vi egentligen ha till gemensam berättelse? Kanske inte helst “klasskampen” som i det gamla Sovjet, och kanske inte heller bäst samtidens struntaktiga “konst”, utan möjligen hellre sådant som demokrati, individualism, och andra element från det gamla klassiska Grekland. Dess filosofer är en del av det arvet, självfallet, och det är skulle man kunna tillägga även poesin. Frågan är väl bara om inte Pindaros är att börja i den knepigaste änden. En naturligare bas för oss att stå på, utöver de homeriska eposen, vore kanske den lättillgängligare forngrekiska jambiska diktningen, ofta underhållande, och inte minst dramerna.

De tyngsta delen av sin bok ägnar Sture Linnér åt en nära nog filologisk analys av tio av Pindaros dikter. Dikter bestående av långa sviter av strofer, vilka växlar motiv mellan själva idrottstävlingen, segraren, etiska råd och mytiska scener. Allt detta efter traderade mönster som kan påminna om de muslimska kulturernas arab-ode, en så kallad qasida. En fråga som inte riktigt ges något svar är hur pass lättillgängliga dessa dikter egentligen var, om än de förmodligen sjöngs, som hos Bob Dylan, och hur man egentligen bör föreställa sig att publiken var sammansatt. Men nu är det för sent att fråga Sture Linnér. Hur pass intresserade våra folkvalda politiker är av vår kulturs grekiska och romerska arv kan man ju däremot fråga sig själv.

Håkan Sandell

3 thoughts on “Sture Linnérs Pindaros-bok

  1. Har inte hunnit läsa Linnérs bok ännu, men tar han där upp det ode Björkeson översatt och som vi publicerade i Aorta nr 17? Nu är ju Björkesons noter fullt tillräckliga som nyckel till dikten men det hade varit intressant att jämföra med Linnérs synpunkter.

Leave a Reply to Tweets that mention Sture Linnérs Pindaros-bok -- Topsy.com Cancel reply

Your email address will not be published.