Omar Khayyam var en persisk poet, filosof, matematiker och astronom som levde och verkade på 1000-talet. Genom diktverket Rubaijat har Omar Khayyam dels blivit en av nationalskalderna i Iran dels ett namn i världslitteraturen. Khayyam skrevs nämligen in i västerlandets litteraturhistoria av engelsmannen Edward Fitzgerald vars egensinniga men litterärt högtstående tolkningar gjorde succé i det viktorianska England något som ledde till att

Rubaijat översattes vidare till andra språk.

Vad är då Rubaijat? Det är ett arabiskt ord och betyder dikter med fyra rader, men Khayyam diktade på persiska och skrev mestadels om vinet, kärleken och skönheten i nuet. Det kanske kan tyckas märkligt i en muslimsk kontext, men faktum är att dikternas motiv var accepterade då och är det även i dagens Iran. Förklaringen ligger i att de rättrogna shiamuslimerna läser dikterna på ett symboliskt vis. För övrigt kan man inte veta säkert om Khayyam diktade om vackra flickor eller gossar eftersom persiskan saknar genusbeteckning i det avseendet att ”han” och ”hon” betecknas med samma ord. Det är ett problem som varje översättare från persiska måste ta ställning till och försöka lösa.

På Ellerströms förlag utkom 1993 Rubaiyat, en nyutgåva av Eric Hermelins berömda översättning, därtill försedd med initierat förord och en engagerande efteskrift av Ulf I Eriksson som lyfter fram den gnostiska, religiöst mystiska, dimensionen hos såväl översättaren som den persiske poeten. Måhända satte Hermelin i allt för hög grad sin egen prägel på Khayyams dikter, men det är likväl tolkningar som äger en förunderlig styrka även om språket kan upplevas som arkaiserande och något svårtillgängligt för en nutida läsare.

Akbar Golrang och Sven Christer Swan gjorde så 1996 ett lyckat försök att ikläda Khayyam en modern språkdräkt som ändå bevarade en trohet mot originalet. För att ge läsaren en så god bild av texterna som möjligt gjorde Akbar Golrang en ren prosaöversättning och Sven Christer Swahn en konstfull tolkning. Dessutom återgavs texten i originalskick.

Numera finns denna Rubaijat i en ny och därtill rikt illustrerad samt något omarbetad upplaga utgiven på Berättarförlaget. Den är dessutom på pedagogiskt vis tematiskt ordnad i nio avdelningar som försetts med rubriker som ”Drick vin!”, ”Vin även efter döden!”, ”Njut nuet!” och så vidare.

Vissa litteraturkännare vill i Khayyam se en sufi, det vill säga muslimsk mystiker, som pläderar för en annan väg till Gud än den sedvanliga, medan somliga betraktar honom som en fritänkare, ja närmast ett slags persisk föregångare till 1700-talets libertiner.

Själv uttryckte Khayyam sig så här: ”För mig är Vin och sång den bästa tron,/ att slippa religion min religion. / – – – /”.

I Sven Christer Swahns insiktsfulla efterord betonas att Khayyam till sin läggning är antimetafysiker, något som dock inte utesluter mystik: ”Vinet för Khayyam, var avgjort jordiskt vin, i första hand, i första bästa krus; men just däri låg dess helighet.” Något att tänka på för den läsare som tar del av dessa uråldriga hyllningar till vinet, ruset och livet, men när nästan tusen år passerat är det förstås fritt fram för allehanda spekulationer och faktum är att det inte heller är säkert att Khayyam verkligen skrivit alla de fyrradingar som tillskrivs honom. De som upptas i den här volymen lär emellertid ganska så säkert ha skrivits av Khayyam. Det var nämligen inte så att Khayyam själv sammanställde en bok i modern mening – i stället samlades hans dikter av andra och utgavs under århundradena i olika sammanställningar som med tiden blev alltmer omfattande.

Sven Christer Swahn avled dess värre för fem år sedan men han hade dessförinnan hunnit med att göra omarbetningarna till den här upplagan av Rubaijat. Därmed är denna vackra bok också en påminnelse om vilken fenomenalt skicklig översättare Sven Christer Swahn var.

Clemens Altgård