Det är egentligen oförlåtligt att istället för att ägna studietimmar åt en “vis” kejsarfilosof som Marcus Aurelius så ägna dem åt den “tokige” kejsar Nero. Inte ett ideal för men väl kanske en like åt eller igenkänningspunkt för vår tid, ger Nero rikt med tillfällen åt studier av maktens, och kejsarmaktens, mekanismer. För dem som låtit sig nöja med Hollywoods eller Robert Graves Nero-gestalt skall genast nämnas att Neros tillsynelåtande irrationalitet inte sällan har rationella förklaringar. Han var inte kliniskt sinnessjuk så som det framställs i roman- och teveserien “I Claudius”. Att Neros kulturella intressen varit långt mer omfattande än våra egna politiska ledares har inte varit något omgivningen hållit emot honom. Historiker brukade tidigare mena att inte heller hans eget konstutövande utgjorde ett politiskt problem utan däremot dess offentliga framförande. Men även det senare tycks vara en sanning med modifikation.

Regentperiodens silver- och guldmynt med motiv av Nero hanterande lyra har inte uppfattats som löjligt, alls inte som ett nypräglat mynt med Carl XVI Gustaf med gitarr hade gjort. I Neros tid har det utgjort en bild av honom som idealregent i en lysande era. Och att som statsöverhuvud identifiera sig med Apollo, något vi med viss rätt uppfattar som vansinne, var snarast på väg att bli en konvention efter Augustus tid. Kejsar Augustus själv hade skrivit poesi (förmodligen fruktansvärt tråkig), förvånande nog så även Tiberius (efter vad man vet i dekadent “alexandrinsk” stil).

Motsatt populära föreställningar rörde det sig i Neros konstutövande inte om nyckfulla infall utan om mångårig träning. Den största förkärleken hade Nero för lyraspel, han skrev sina egna lyriska sångtexter. Man vet att en av dessa avhandlade Attis och backanterna, ett för all del passande orgiastiskt ämne. Den för övrigt till Neros vandel kritiske Suetonius kunde förtälja efter att ha tagit del av de till hans tid bevarade dikterna, i Neros egen handstil, med överstrykningar och allt, att Nero skrev poesi med stor lätthet, utan synlig ansträngning. Många av dessa dikter överlevde århundradet ut och mer.

Helt fram till vår egen tid är nästan inget bevarat. En episk dikt av Nero, “Troica”, är försvunnen (utöver några rader) – men kanske inte saknad. Ämnet har haft politisk färgning och alluderat på Neros förmenta släktrötter, som en del i en maktlegitimering, alltså inte så tokigt ändå. Några decennier efteråt gör sig Juvenalis rolig över Neros poesi och vågar sig rentav på att kritisera hans militärdiktatur, om jag förstått textavsnittet riktigt. Däremot förefaller Neros dikter ha haft gemensamma nämnare med tonen hos den samtide Petronius, en smak för det pittoreska och färgstarka, det sensationella. (Petronius har en dikt i Satyricon framförd av Eumolpus som kan vara en pastisch inte bara på Senecas tragedier utan också på Neros Troica.)

Det litterära värdet av Neros dikter är det svårt att få något grepp om. Martialis (i och för sig alltid en fursteslickare) verkar mena att Nero “kunde hantverket”, medan Tacitus är avvisande och anser dikterna ihoptotade under middagssällskap. Suetonius verkar mest av allt överraskad över att Nero faktiskt skrev dem själv, och inte plagierat dem som Tacitus antyder. Jag vill ogärna ta Neros parti, men det är lätt att antaga att Tacitus utifrån sin egen robust realistiska stil knappast skulle kunna gilla den barocka svulstighet som kännetecknar “roman”-fragmentet Satyricon och de där insprängda dikterna, den neronska hovsmaken. Det vore som att begära att Ivar-Lo Johansson skulle ha varit en stor Paul Andersson-beundrare.

Om Neros iscensättningar av sig själv som apollonisk poet bar maktstrategiska implikationer och stärkte hans ställning (ungefär motsvarande att iscensätta sig själv som socialistisk poet i det samtida Sverige eller Norge), så märks inget direkt politiskt innehåll i vad vi kan föreställa oss var hans poesi. Utöver den nämnda “Troica”, som besjöng Trojas fall (och är den dikt som ryktena påstod att Nero deklamerade vid Roms brand), så komponerades dikterna i den förlorade samlingen “Liber Dominicus”, vilken som sagt cirkulerade länge, med lyrisk inriktning. Uppgifterna varierar något, men inte mer än runt tio versrader av Nero har överlevt, fem ur Troica vilka jag har sett, och ytterligare följande vilka refereras: En besjunger Poppaeas bärnstensfärgade hår, en andra tackar gudarna för att inga liv gick förlorade när teatern i Neapel störtade samman under ett jordskalv, en tredje beskriver en duvas fjäderdräkt tillrufsad av vinden, en fjärde beskriver floden Tigris lopp och en femte är även den topografisk och har överlevt citerad i ett geografiskt sammahang. Kleinkunst, kan det verka, det rör sig som sagt om isolerade versrader med sammanhanget förlorat.

Efter att “Troica” färdigställts ingavs Nero idéen att skriva ett större historiskt verk. Smickrare vid hovet föreslog att 400 kapitels längd inte var för mycket. Till vilket den närvarande filosofen/akademikern Annaeus Cornutus invände att ett verk av det omfånget endast vore värt att läsa om det skrevs i idealistisk anda med framställandet av till levernet exemplariska karaktärer. Den tillrättavisande kommentaren gjorde Cornutus berömd över hela Rom. Den fick honom också landsförvisad.

Håkan Sandell

(Fotnot; utöver de romerska historikerna är källorna bl a “Nero – the End of a Dynasty”, Miriam T. Griffin, 1984; “Nero”, Michael Grant, 1998 och “Nero”, Edward Champlin, 2003.)