Under december 1960 och januari 1961 reste de italienska diktarna Pier Paolo Pasolini och Alberto Moravia tillsammans omkring i Indien. För bådas del resulterade äventyret i en bok, Moravia skrev resekildringen “Un idea dell´India” (1962, på svenska som “Indisk resa”, 1963) och Pasolini sammanställde sina anteckningar o researtiklar i “L´odore dell´India” (1962, ej översatt). Jag har tidigare kort nämnt resan, i A o r t a, och lovade att återkomma till saken. Vad som väcker mitt intresse är de båda författarnas olikhet, deras väsenartat olika upplevelser av Indien. Inför den överväldigande fattigdom som mötte dem så ställde Moravia, vänsterliberalt orienterad, sitt hopp till moderniseringsförsöken i vilka han såg ett frigörelseprojekt och en väg till bättre levnadsomständigheter. Emedan Pasolini å sin sida, med viss dialektik uppställt, som varande en kulturkonservativ marxist fruktade att den frambrytande moderniseringen skulle komma att förstöra allt av årtusendegamla folkkulturella traditioner.

Alberto Moravias bok är en ganska konventionellt upplagd resebok, han intervjuvar politiska ledare som Nehru, studerar sexskulpturerna i Khajurahos tempel och gnäller något våldsamt över de enkla och smutsiga förstaklass-hotellen. Men han är även en synnerligen målerisk stilist; “Mardrömmens overklighet är det som i första hand slår besökaren. Det tropiska klimatet tycks vara den ursprungliga orsaken till denna deprimerande förnimmelse. En outhärdig hetta, en intensiv fuktighet och störtregn; och när det är vackert och svalt väder, som fallet är på vintern, något intensivt glänsande i ljuset och något smärtsamt prunkande i färgerna, allt detta gör att människan i Indien alltid lever en smula ovanför sina egna sinnen, i ett ångestfyllt tillstånd betingat av av en ständig misstro gentemot tillvaron”. Moravia är antireligös och fortsätter; “En mardröm är också de moderna indiska helgedomarna som liknar sicilianska tårtor…pistaschfärgad eller smultronröd gips…befolkade av groteska statyer av kulört papier-maché”. Att förklaringen till att det indiska folkets eländighet, förfall och efterblivenhet kan sökas i religionerna är han säker på; “denna oerhörda anhopning av fossila trosläror”. Så talar en vän av upplysning och framsteg. Men även så en turist i chocktillstånd, konfronterad med “en sjuklig och ohämmad fattigdom av medeltidstyp”.

Moravia skall snart komma att skiljas från hustrun, författarinnan Elsa Morante, och även för Pier Paolo Paosolini är det en orolig tid. Strax efter Indien-resan fullföljer han en ytterligare resa genom ett stort antal länder i Afrika, med endast en vag föreställning om att vara på utkik efter locations för vad som kom att bli filmen “Matteus-evangeliet”, den i mångas tycke bästa filmatisering av Jesu liv som någonsin gjorts. Men under dessa 60-talels första år plågas Pasolini av tvivel på sin uppgifts natur, hur skall han gå till väga, vad är sanningen i hans alla självmotsägelser? Nyligen har han anklagats för “populism”, och han svarar själv att, ja, han kan gå med på det, i den betydelsen att han är “en marxist som älskar folket med en kärlek som går före och är äldre än marxismen och partiet bortom det”. Under månaderna i Indien håller han en annan dygnsrytm än Moravia, han är ute om kvällar och nätter, han “möter pojkar”, han vandrar i mörkret i stadsdelar vilka han varnats för. I sina anteckningar beskriver han tiggarnas nattkvarter och uteliggarnas sömn “så tung att de tycks som döda, insvepta i filtarna som vore det liksvepningar”. Om Moravia i sin bok har en “uppfattning”, un idea, om Indien så verkar Pasolini bokstavligen känna lukten, “l´odore” av Indien, och den tycks honom, med Enzo Sicilianos ord, “sötaktig och tung”. Eller som Pasolini själv skriver “vilsen, stum, till fots, lyckas jag upptäcka saker och ting”.

I Indien återfinner Pasolini syditaliens och Rom-förorternas “underproletariat från lantarbetarbakgrund”, där han rör sig genom förortskvällar i utkanterna av Bombay eller Calcutta. “Man kan tappa bort sig själv och sin väg i dessa folkmängder av fyrahundra miljoner själar, men man tappar bort sig som en bit i ett pussel”, skriver han, “det är detaljerna som är det svåra, inte den substantiella helheten”. Som marxist är Pasolini noga med den historiska analysen av sina indiska intryck, och han förväntar en kommande folkresning både där och hemma i Italien. “Man måste förstå, i motsats till alla legender, att det finns ingenting mystiskt med Indien”.  Skulden för fattigdomen lägger han olikt “modernisten” Moravia inte på religionen utan på imperialismen; “väsentligen är det en fråga om ett enorm agrart underproletariat fastfruset i sina förstelnade institutioner utformade under århundraden av utländsk dominans”. Pasolini ställer istället sitt hopp till den inre styrkan i det indiska folket. Där står de så själva, Pasolini och Moravia, fastfrusna i det tidiga 60-talet och i sina motsättningars olikartade tolkningar. Ingen av dem kunde förstås förutse hur mycket och hur snabbt Indien skulle komma att förändras.

I Calcutta besöker de tillsammans Moder Teresa, och Pasolini beskriver henne så här; “mitt i ett elände som tar andan ur en…påminner hon på ett häpnadsväckande sätt om en berömd St. Anna av Michelangelo”. En underlig episod under resan är att en spåman säger till Pasolini att han kommer att bli mördad av tre pojkar, vilket är ungefär vad som skedde femton år senare.  Hela Indien-resan var fylld av kontroverser, om än de flesta mellan Moravia och hustrun. Sina oöverenstämmelser och olikartade bedömningar av intryck till trots kom vänskapen mellan Pasolini och Moravia att hålla. Under många år – om båda var i Rom – intog de lunch tillsammans varje dag. Senare under det revolutionära italienska 70-talet så grälade de offentligt och i press, men förblev vänner. Moravia höll det vackraste av talen vid begravningen efter mordet på Pasolini, 1975, och fick där sagt det viktigaste som möjligen kan sägas om honom; “Pasolini var en Medborgerlig poet, i Dantes efterföljd…”

Håkan Sandell