Figurationerdebatten utspelades under sommaren 2009 och kom att utvecklas till en av det förra årets största svenska kulturdebatter.
Debatten föranleddes av boken Figurationer. Romantik och realism i norskt samtidsmåleri av Johan Lundberg och Christopher Rådlund, samt av en uppmärksammad utställning med samma namn och curerad av de båda författarna. Utöver de i sig intressanta reaktionerna på själva utställningen, kom diskussionen, inte minst i bloggosfären, att beröra en del djupgående konstteoretiska frågor.
En fråga som kom att aktualiseras i Lars Vilks blogg var den huruvida konsten är att betrakta som universellt mänskligt fenomen eller om det är fråga om en rent social konstruktion. Vilks uppfattning är känd: Konsten skapades under den kulturella mutation som Västerlandet genomgick under upplysningstid och romantik av främst tyska filosofer. “Konst” kan vi enligt detta synsätt tala om först i och med att 1700-talets estetiska teoretiker hade sammanfört de fria konsterna under ett paraply. Undertecknad, som då just hade läst Denis Duttons The Art Instinct Beauty. Pleasure, and Human Evolution (2009) pläderade med utgångspunkt i denna bok för ett vidare konstbegrepp (och Vilks svarade). På så vis, tänkte jag mig, skulle modernismens (och postmodernismens) historieskrivning och dess starka krav på förnyelse kunna balanseras.
Möjligen blir bokens titel – i bestämd form: The Art Instinct – lite missvisande såtillvida att exakt vad som är att räkna som “mänskligt konstnärligt beteende” även efter att man läst boken framstår som vagare och nog betydligt mera komplext än exempelvis parningsdanser eller bytesdjurs flyktinstinkt. Likväl är titeln helt i linje med Duttons syfte att visa att det vi kallar konst är ett universellt mänskligt fenomen och att den allmänmänskliga benägenheten att ägna sig åt konst grundar sig i en gemensam mänsklig natur.
Häri påminner Duttons företag om inspirationskällan Steven Pinkers i The Language Instinct (1994). Konsten, liksom språket, är inte rent sociala konstruktioner, utan delar av vår mänskliga natur. Och precis som alla andra mänskliga förmågor kan uppkomsten av konst förklaras med den naturliga och sexuella selektionen, de principer som driver evolutionen. Detta är ett påpekande med polemisk udd mot stora delar av dagens humanistiska vetenskap, som enligt Dutton inte tillräckligt beaktar möjliga bidrag från naturvetenskapen – en kritik som Dutton inte är ensam om; andra forskare med ett biokulturellt perspektiv inom nutida konst- och litteraturvetenskap är Brian Boyd i The Origin of Stories. Evolution, Cognition and Fiction (2008) och Jonathan Gotschall i Literature, Science, and a New Humanities (2008). Gemensamt för dessa är en strävan att överbrygga klyftan mellan naturvetenskap och humanistisk forskning, en strävan som tar sig uttryck i en nyfikenhet inför vad biologiska rön skulle kunna tillföra humanvetenskapen samt en deklarerad önskan att åtminstone inte hamna i direkt motsägelse till naturvetenskaplig kunskap.
Någon kanske fruktar att den evolutionsbiologiska utgångspunkten leder till en alltför reduktiv syn på konsten. Resultatet är emellertid det motsatta. Den som läser Duttons bok finner nämligen att hans definition av konsten tvärtom framstår som både öppnare och mera inkluderande än många andra samtida filosofiska analyser av konstbegreppet, exempelvis den institutionella konstteorin. Orsaken härtill är att Dutton inte utgår från vad som för tillfället råkar anses vara bra konst, utan från en mera vardagligsspråklig uppfattning om konsten. Från denna oteoretiska utgångspunkt förmår Dutton peka på ett antal egenskaper som allmänt anses relevanta för konstbegreppet, och som han därför menar att även mer avancerade teorier måste beakta. Först därefter fördjupas förståelsen med hjälp av å ena sidan den västerländska estetiskt-filosofiska traditionen, å den andra sidan – alltså – evolutionsbiologin. I realiteten står därmed Duttons konstanalys på fler ben än enbart den evolutionistiska. Så lyckas han också säga mer om sådant vi kallar konst än endast att “konst är det som konstvärlden definierar som konst”. Hos Dutton finns det institutionella erkännande istället med som ett av tolv kriterier på konst, vilka tillsammans bildar en sorts prototypdefinition (Dutton kallar det för en klusterdefinition). De tolv kriterierna är: 1. Direct pleasure, 2. Skill and virtuosity, 3. Style, 4. Novelty and creativity, 5. Criticism, 6. Representation, 7. Special focus, 8. Expressive individuality, 9. Emotional saturation, 10.Intellectual challenge, 11. Art tradition and institutions, 12. Imaginative experience.
Duttons poäng är att allt detta är relevanta aspekter på konst och konstnärlig erfarenhet som vi diskuterar, såväl i vardagslivet som inom akademisk diskurs. Svagheten med Duttons analys blir möjligen att det i vissa fall blir omöjligt att fastställa om ett objekt är konst eller inte. Hur många av kriterierna i listan måste vara uppfyllda, kan man fråga sig? Denna nackdel kan emellertid också betraktas som en fördel, eftersom vi faktiskt kan tveka i fråga om konststatusen för vissa objekt. För sådana verk fungerar Duttons kriterier snarare som en lista över relevanta argument än som en absolut definition. Men teorin innebär samtidigt att det finns vissa konstverk som otvivelaktigt får sägas uppfylla Duttons samtliga kriterier, och att dessa verk därmed utgör mera typiska exempel på konst än sådana som enbart uppfyller ett mindre antal kriterier.
Det bör även framhållas att Dutton ingalunda gör anspråk på att presentera en färdig eller fullständigt bevisad teori. The Art Instinct fyller främst funktionen av en tankeväckande introduktion till ett biokulturellt synsätt på humanvetenskaperna och en kraftfull plädering för evolutionsbiologins relevans också inom studiet av konst och för konsten som något universellt mänskligt.
Utförligare än så skall jag emellertid inte redogöra för bokens innehåll här. Jag vill endast avsluta med att i korthet resumera Duttons argument mot den vanliga invändningen att epoker och kulturer andra än den moderna västerländska inte skulle ha haft något begrepp för det vi idag kallar konst.
Sant är att vi här står inför ett betydande översättningsproblem. Själva orden “art” och “konst” har ju sitt ursprung i västerländska språk, och har dessutom genomgått betydande betydelseförändringar. Förespråkare för den institutionella konstteorin brukar därför hävda att allt vi (eller snarare konstvärlden) kan göra strängt taget är att utse äldre västerländska objekt eller artefakter från andra kulturer till konst. Här invänder emellertid Dutton utifrån så skilda exempel som hantverk från Nya Guinea, Shakespeares dramer och Duchamps ständigt anförda pissoar att dessa objekt ändå, trots sina uppenbara olikheter, samtidigt uppvisar tillräckliga likheter för att de estetiska teorier som utvecklades av 1700- och 1800-talsfilosoferna skall äga giltighet för dem alla. Detta leder Dutton till slutsatsen att vad upplysningens och romantikens teoretiker gjorde inte alls var att uppfinna konsten, utan att skapa en teori för den genom att förfina den mera vardagliga förståelse som redan fanns:
Most of us concieve of art and aesthetic experience as a broad category that encompasses the mass arts […] historical expressions of religious or political belief, the history of music and dance, and the immence variety of design traditions from furniture, pracitcal implements, and architecure. […] In this respect, art talk is like the sciences: physics, linguistics or medicine. As mature disciplines these sciences have developed hard-won theories that cover phenomena remote from mundane enconters with physical objects, ordinary speech, or the experience of headaches, but they nevertheless begin with such common experiences.
Trots att konst kan se mycket olika ut så är vår moderna kultur inte ensam om den. Dutton påpekar att redan de gamla grekerna debatterade exempelvis det vi idag omtalar som konstens autonomi, samt att deras musik, måleri och drama var “as detached from social or ideological content as most modern painting, drama, and music”. Visserligen är konsten ofta inflätad i religionen. Icke desto mindre är det möjligt att skilja mellan dessa aspekter på ett föremål eller en handling; estetisk kvalitet är enligt Dutton inte tillfälliga biprodukter till religion eller socialhistoria.
Dutton kritiserar också kulturrelativisternas benägenhet att formulera sig i termer av att andra kulturer “inte har vårt konstbegrepp”. Inte vårt? Att säga så tycks implicera att där, trots olikheterna, ändå måste finnas någon likhet.
Filosoferna har bemödat sig om att förklara varför Duchamps pissoar eller Warholes Brillo boxes är konst. Det har de enligt Dutton gjort rätt i. Och för dessa verk är onekligen hänvisningen till konstinstitutionen relevant. Problemet är emellertid att den institutionella konstteorin tycks konstruerad enbart just för förståelsen av den mycket speciella konst som dessa verk utgör. I själva verket är Duchamps urinoar helt beroende av att det redan existerar andra verk vars tradition den kan bryta mot. Samma sak gäller däremot inte för exempelvis Dantes versepos, Caravaggios målningar eller Beethovens symfonier, och inte heller för merparten av förhistoriska och icke-västerländska kulturers konst. För så gott som alla verk inom den hantverksmässiga (och ofta representerande) tradition som utgör konsthistoriens huvudvfåra är objektets egenskaper också relevanta. Perceptionen räknas, inte bara institutionen:
Learning a primitive art genre is thus not a matter of acquiring knowledge of a cultural context into which objects can be set (and distinguished as articact or art); it is a matter of gaining cultural knowledge in order to see aesthetic qualities which have intentionally been placed in the objects to be seen.
Duttons företag är inte enkelt. Konst är ett högst varierande fenomen. Som “mänskligt beteende” är konsten fullständigt inbäddad i kulturen och till sin konkreta manifestation framsprungen ur komplicerade historiska processer. Att ändå försöka se vad som eventuellt förenar och öppna upp humanioran för bidrag från naturvetenskapen tycker jag är både intressant och lovvärt.
Jacob Carlson
Din lilla introduktion till evolutionistisk/biokulturell konstteori är mycket belysande, Jacob, och så vitt jag kan se fruktbar för den som ser att institutionella och/eller socialkonstruktivistiska teorier snabbt uttömmer sig själva som förklarande ansatser – eftersom de, som du mycket riktigt påpekar, egentligen i första hand är applicerbara på viss typ av konst.
Man kan fundera på legeringen av humanvetenskap och naturvetenskap. Jag är den förste att hälsa välkommen en humanvetenskaplig vändning gentemot naturvetenskapliga rön. (Parentetiskt sagt har jag i min avhandling försökt mig på något liknande för att förstå hur språk och kön kan förhålla sig till varandra; den nära förstående disputationen får utvisa om jag lyckats i detta våghalsiga företag.)
Frågan är dock hur fruktbar en sådan ansats är för den som vill ägna sig åt verkanalys. Ja, konsten är universell. Ja, konsten svarar mot djupt mänskliga behov. Ja, konsten kan ses som en del i det evolutionära projektet. Man kan göra sådana – enligt min ringa mening troligen korrekta – konstateranden. Men mest som teoretisk bas, som utgångspunkt. Kan den alls bidra väsentligt till, säg, en komparativ analys av narrativa strukturer i författarskapen X och Y? Till motivstudier av de holländska bondemålarna X och Y? Min poäng, kort och gott, är: hur långt kommer man egentligen i förståelsen av konstnärliga verks och olika typer av texters BETYDELSE och FUNKTION med ett sådant perspektiv?
Magnus. Tack för din intressanta kommentar.
Mitt intresse för de forskare jag nämner i inlägget väcktes på ett seminarium vid Göteborgs universitet förra våren, där docent Marcus Nordlund presenterande Denis Dutton, Brian Boyd och Jonathan Gottschall, liksom även sin egen avhandling Shakespeare and the Nature of Love (2007).
DD, BB och GJ ägnar en hel del plats åt att argumentera mot en exklusivt socialkonstruktivistisk syn på människan. De kritiserar även exempelvis litteraturvetenskapen för att inte i tillräcklig grad ta till sig naturvetenskapliga rön. Den som vill läsa en möjligen väl polemisk sammanfattning av Boyds kritik, kan göra det här. Själv försökte jag att hålla en så saklig ton som möjligt eftersom debatten biologi kontra social konstruktion lätt blir ett ideologiskt skyttegravskrig (svaret är enligt mitt förmenande rimligen både och).
Det är sant att frågan i förstone främst kan tyckas vara av övergripande intresse, och Duttons bok är just en introduktion. Icke desto mindre använder Boyd sina idéer till etthundra sidor analys av Odysséen och cirka sjuttio sidor analys av Theodor Seuss Geisels Horton Hears a Who!. Han kallar detta evolutionary literary criticism. Underkapitlen i analysen rör “character and plot” samt “Open-Ended Patterns: Ironies and Structure” vartill kommer några mer tematiskt inriktade avsnitt.
För den som är intresserad av vad det evolutionsbiologiska perspektivet kan tillföra förståelsen av enskilda verk skulle jag därför snarare rekommendera att man läser Boyds bok. Han definierar konsten som ett ur evolutionen sprunget “behavoiur […] a kind of cognitive play, the set of activities designed to engage human attention through their appeal to our preference for inferentially rich and therefore patterned information”. Med utgångspunkt i detta menar sig Boyd kunna säga något om hur exempelvis en berättelse fungerar. I sin analys av Odysséen knyter Boyd Homeros strategier för att fånga åhörarens/läsarens intresse och väcka denne/a/s känslor till evolutionsbiologiska rön om människans kognitiva och emotionella förmågor. Eftersom konst och litteratur ofta kretsar kring sociala relationer, kärlek och partnerval kan evolutionsbiologin även bidra till fördjupad förståelse av dessa teman.
Gottschalls bok har en mera renodlad inriktning på tematiska studier, men rör sig på genrenivå. Han använder sig av statistiska metoder med syftet att peka på universella drag, särskilt inom folksagor. Kapitel fem i hans bok heter “Testing Feminist Fairy Tale Studies”; kapitel sex har titeln “The ‘Beauty Myth’ is no Myth” och kapitel sju “Romantic Love: A Literary Universal”.
Både Boyd och Gottschall betonar att det evolutionsbiologiska perspektivet skall ses som ett komplement till redan etablerade litteraturvetenskapliga teorier och metoder. Det tycker jag liknar Duttons förhållningssätt i The Art Instinct där han försöker knyta ihop filosofisk konstteori med naturvetenskapliga rön.
Tack, Jacob. Vad gäller den nämnda debatten i efterdyningarna till Figurationer-utställningen på Edsvik, så kan det upplysas om att man här på bloggen finner repliken “Retrogardet svarar Eva Ström och Peter Cornell”: http://retrogarde.org/?p=246
Att Dutton avser höja kraven på innehållet i samtidskonsten och inte att legitimatisera trivialism är förstås din underliggande utgångspunkt, Jacob, men när j som under Vilks-debatten pekade mot att en postmodern “social konstruktion” mer än kulturkonservativt “eviga värden” är t hjälp f retrogardismen t att förklara det publika samspelet innnanför höglitterär konstdiktning som t ex i senmedeltida persisk o ottomansk poesi el. i victoriansk engelsk poesi: mer än några allmänmänskliga (“evolutionära”) behov är den intrikata konstdiktningens enorma undertext markant, där denna existerar innanför en bara delvis outtalad kulturell reglering; SÅ verkar det inte desto mindre finnas anledning att här tillägga att det retrogardistiska perspektivet likväl varit romantiskt nog t att betona förekomsten av en utanför de socialkonstruerade regleringarna existerande… rest; en rest av det autonoma el. ursprungliga, möjliggjort av de retoriska mönster som fungerar som medel och inte ett mål (medan däremot “det spontana” i konst o poesi lättast ger upphov t ytligt bråte – som vi fått se). Och detta är heller inte det samma som när Brian Boyd, i ditt postade svar t Magnus Pettersson, tycks definiera konst o poesi som “patterned information”.
Frågan är väl också hur pass huvudstupa man har lust att kasta sig i kulturevolutionistiska åskådningar. Som när Dawkins-eleven Daniel Dennett liknar just dessa kulturella koder i konst o poesi (Boyds “patterned information”) vid memetiska blint replikationsdugliga virus utan annat slutmål än att stödja det naturliga urvalets mekanismer. En ateistisk vetenskapsfundamentalist som Dennett verkar inte stå så långt från Denis Dutton när han (Dennett) uttalar “If you persist in thinking that a poem is a miraculous achievment while a bird´s nest is not, you have a distorted view of creativity. En Dutton med knölpåk, kan argumentationstekniken förefalla f den som insisterar på ett se en skillnad på ett fågelbo och en dikt av Farid ud-Din Attar el. Matthew Arnold.
(D. Dutton för på tal ämnet konst o religion /tar Dutton f ö upp Freuds sena kultur-prometheusiska föreläsningar, i “The Art Instinct”?/ – kan j i parentes få kort tillägga: mot en Richard Dawkins el. en Daniel Dennetts “a lots of tiny robots”, dvs neuroner, hjärnceller, så står t ex Raymond Moodys nära-döden-forskning med inte minst “Pam Reynolds”-exemplet – man kan googla namnet – som argument för medvetandets ev. oavhängighet av kroppen. Inför den sista striden argumentar alltså båda sidor innanför en vetenskapsmyt.)
Det är nog sant att Denis Dutton inte vill legitimera trivialism. Dock tror jag egentligen inte att han primärt är ute efter att påverka samtidskonsten i någon särskild riktning, utan efter att försöka förstå vad konst är och förklara hur något sådant har kunnat uppkomma. Merparten av hans bok ägnas också – som påpekats – detta mera allmänna problem, det vi med dig, Håkan, kan kalla “resten”.
Detta hindrar dock inte att Dutton kan förse oss också med kvalitetsargument. Till exempel lyfter han fram David Humes “Test of Time” som en kvalitetsindikator. Ett verk som över tiden behållit sin status är förmodligen bra. Detta är nu inte så särskilt originellt och behöver ingalunda kopplas samman med evolutionsbiologin. Men Humes tro på en stabil mänsklig natur blir nog intressant mot bakgrund av att han samtidigt betonar de estetiska omdömenas mycket subjektiva karaktär.
Mot slutet av sin bok försöker Dutton även ringa in gemensamma egenskaper hos konst som över tid och av en majoritet kvalificerade bedömare anses bra. Nog lite tentativt fastnar han för följande: 1) Complexity, 2) Serious content, 3) Purpose, 4) Distance.
Komplexitetskriteriet skulle kunna jämföras med Boyds “patterned information”. Stora konstverk förser enligt Dutton sin publik “the highest degree of meaning-complexity the mind can grasp”
Distansen handlar om ett visst avstånd från våra omedelbara behov. Dutton talar om cool objectivity. Man kan ju tänka på skillnaden mellan erotisk konst och pornografi. Men också på skillnaden mellan konst och kitsch:
Det är dock viktgt att framhålla att Dutton här inte blir nihilistisk. Tvärtom pekar de två resterande kvalitetskriterierna mot allvar, mening och intention.
Serious content: Riktigt bra konst kan inte vara “merely jolly and amusing”; inte heller bara sex – “sex itself is just to simple”. Istället handlar stor konst om “love, death, and human fate”. Kärleken är något mycket större och mera komplext än “waist-to-hip-ratios”.
Purpose: Ett autentiskt konstnärligt syfte där vi upplever att konstnären verkligen menar något. Här framför Dutton även en idé om att verkligt stor konst nog bara kan uppstå – eller i vart fall är sannolikare – inom ramen för en kultur “commited to trascendental goods that are justified in religious faith”. Här framhåller han även konstnärer vilka, likt Shakespeare eller Wagner, håller konsten själv för ett transcendalt värde.
Så det är nog inte så att Dutton frånkänner de kulturella processerna betydelse för vad som kommer ut, för vad som i praktiken kan realiseras.
Annars – bortsett från evolutionsteorin – så anknyter kanske Håkans jämförele mellan ett fågelbo och en dikt till upplysningsfilosofernas och Kants brottande med skönhet i naturen kontra skönhet i konsten? (Fast jag inser nu att alla fågelbon kanske inte omedelbart ses som vackra… Skatbon?) För Kant utgjorde i alla fall, så vitt jag förstår, vår upplevelse av naturskönhet en inbjudan till det trascendenta, som om där fanns en intention, en skönjbar – om än inte begriplig – mening eller avsikt. (Senare under 1800-talet – med Hegel – kom skönhet inom konsten att betonas relativt sett mera än hos Kant.)
Dutton diskuterar Freud på ett par ställen i sin bok, men nämner inte hans sena kultur-prometheusiska föreläsningar.
Annars tror jag rent allmänt att evolutionistisk konst- och kulturförståelse kan klarlägga vissa saker, men att det utifrån Darwin är en öppen fråga huruvida sådant som konst, eller för den delen religion, inte kunde ha sin grund också i något annat… Konsten måste i alla händelser dessutom rimligen kunna kartläggas, förstås och beskrivas också på annat vis, till exempel fenomenologiskt. Inte heller Dutton är ju för övrigt restlöst evolutionsbiologisk i sina begrepp utan stöder sig även på klassisk västerländsk filosofi.
En som menar att det inte räcker med evolutionsbiologi för att förstå skönheten (och därmed väl även – enligt dennes förståelse – konsten) är annars Roger Scruton, i hans bok Beauty, som jag just har läst. Jag tänkte återkomma till detta i ett senare blogginlägg – lite som ett svar på Dutton. Får jag tid kan jag eventuellt inlemma också några av Håkans synpunkter då…
En kulturevolutionist som Daniel Dennett menar i grunden att vi t ex söker oss t universitetsstudier för att förbättra vår biologiska avkomma el. chanser t att nå den, man hamnar alltså på det spåret lätt i det kunskapsfilosofiskt triviella (och det är han som jämför fågelbon o dikter inte primärt j själv). Mina synpunkter var eg. mer av en öppen fråga kring de olika tillgängliga förklaringsmönstren. Denis Dutton – du vore välkommen att vidareutveckla det ngt ytterligare – har alltså en betydligt mer tudelad syn på natur-kultur, och så har som bekant Camille Paglia när hon i Sexual Personae, för att sammanfatta 800 sidor, tänker sig konsten som ett resultat av en konflikt natur/kultur, eller mer precist som att konsten är den arena där naturen tränger igenom det var gång misslyckade försöket att tämja den med kulturuttryckets regleringar, alltså i ett spänningsfält.
En som gärna såg det andliga-kreativa överskottet — den rest som inte utan vidare låter sig förklaras med “social konstruktion”-modeller — innanför poesi o konst just så som en evolutionär rest ur nedärvda avlagringar är den tyske poeten Gottfried Benn innanför 1910-talets primitivistiska expressionism. På motsatt sida har vi teosofin osv, m externa “andliga entiteter”, “starkare än vi själva”, el. som innanför tibetansk buddhism när man i sammanhanget av s k tertöner el. terma talar om “transmissions” från “Padmakara” t ex genom “the naga” realm”, under tantrisk praktik, av inledningsvis kodade o fragmentariska texter till att bli t ex t Bardo Thodol, osv.
J skall m ett exempel visa vart j vill komma m detta; det var när den norske upptäcksresande Thor Heyerdahl konstaterade likheterna mellan egyptiska pyramider och pyramider från maya-aztek-kulturerna i Mexico o Guatemala som idéen grundlades till att genom en skeppsfärd försöka bevisa en direkt kulturell förbindelse dem emellan över atlanten, den s.k. Kon-tiki-expeditionen, på vassbåtar. Det ger förstås uttryck för en ensidigt materiell kulturförståelse av överföring, o om Heyerdahl blitt i soffan begrundande sitt trepiporsproblem kunde likheterna mellan pyramidformerna förklarats på många andra sätt, kanske byggtekniskt till matematiska strukturutfall, eller som kulturevolutionistiskt från hjärnans rika vindlingar (eller med det jungianska kollektiva omedvetna som modell, eller av den likaså dristige som en schamanistisk “transmission” av extern inspiration), innifrån och ut – kort sagt. Men utan båt.
Jag har av Dutton endast läst The Art Instinct och dess syfte är ju att med evolutionsteorins hjälp försöka förklara hur konsten kan ha uppstått, samt att underbygga estetisk teori med evolutionsbiologisk forskning. Både Dutton och Boyd jämför konsten med sådant som djur håller på med – påfågling för den sexuella selektionen, liksom med djurs kognitiva och emotionella förmågor. Men jag förstår dem inte alls som att de skulle mena att mänskligt beteende, även om det står på djurisk grund, inte skulle vara också något mera, och delvis annat. Jag vet inte vad Dutton anser om Paglia. Men jag skulle inte tro att han skulle definiera konsten som “ett resultat av en konflikt natur/kultur, eller mer precist som att konsten är den arena där naturen tränger igenom det var gång misslyckade försöket att tämja den med kulturuttryckets regleringar”. Däremot kanske han skulle gå med på att konsten kan fungera så. Vad gäller motsättningen natur-kultur så är ju Duttons synsätt biokulturellt, vilket jag förstår som att vår mänskliga natur (vilken han alltså förstår biologiskt, en inte given förståelse i ett historiskt perspektiv), ger vissa förutsättningar för kulturens utveckling. Och det är dem han undersöker.
Annars tänker jag att det faktum att vissa teman (t.ex. de av Paglia undersökta manifestationerna av manligt och kvinnligt, av ande och natur), eller former (som pyramider i olika världsdelar), tenderar att ständigt återkomma väl snarast pekar just i riktning mot en mänsklig natur? Möjligen med tillägget att Paglia i sin essä väl menar sig begränsa sin undersökning till den västerländska kulturen. Jag är minns inte i vilken utsträckning hon menar att konsten har fungerat på motsvarande sätt utanför Västerlandet.
Pingback: Konst och evolution II