Efter att ha bläddrat igenom tidningsdrivan vid dörren inser jag yrvaket att det hunnits med en liten poesidebatt om språkmaterialismen i Sverige medan jag varit medialt bortkopplad i NV-Skåne. “Spännande” är min första tanke, men efter att ha läst lite inlägg blir jag mest trött. Stefan Eklund, kulturchef på SvD, bekräftade senast i går till synes det jag redan skrivit lite om i ett tidigare inlägg – att SvD från högsta ort välsignats med både språkmaterialistisk profet och prästerskap i redaktionen (Jesper Olsson etc.).

Men åter till Eklunds inlägg i den debatt som verkar ha nystartats av Göran Greider i DN i juni. Den innehåller nämligen några underliga ting: Inläggets rubrik är “Poesin behöver orimlighet”, underförstått att språkmaterialistisk poesi är den enda poesi som förmedlar orimligheter, men vad menas egentligen med denna utsaga? Många poetiska bilder, förmodernistiska och modernistiska, är väl språkligt sett otroligt orimliga?: “På blygrå skyars höga elefanter / regntiden skrider fram, från bergens branter / ned skummar floden vild, en lössläppt panter.” (Sigurd Agrell, “Regntiden”). Det är just bilder som Eklund går igång på. Han tar som exempel en bild av Joel-Peter Witkin, “Night in a Small Town” (2007) som bland annat föreställer en häst med en kvinnas överkropp. Denna bild likställer Eklund med språkmaterialistisk metod, eftersom de båda delarna, kvinnan och hästen, för sig är oproblematiska men i en “omöjlig” fusion kräver en tolkning. Där stannar han. Han nämner inte ens ordet “kentaur”, och han verkar inte ha funderat en sekund på att hans exempel i själva verket pekar på all annan poesi än den språkmaterialistiska, som inte arbetar alls mycket med bilder och/eller metaforer.

Underlig argumentation.Varför? Jo, språkmaterialismen sysslar så vitt jag förstått det inte med att formulera orimligheter (lika lite som “annan poesi” enbart sysslar med det “rimliga” – absurda tanke); språkmaterialistiska författare sysslar med en typ av dekonstruktion av språket och dess upplevda maktstrukturer. Vidare relativiserar den sanning och “rätt” tolkningar, trogen den postmoderna linje i samtidslitteraturen vilken den tillhör. Detta innebär att den inte intresserar sig för, eller ens tror på, mening och borde därför snarare elakt betecknas som meningslös snarare än orimlig.

Eklund menar vidare att språkmaterialistisk poesi varit den mest hyllade formen av poesi de senaste åren, och det har han säkert rätt i, speciellt med tanke på vilka kritiker som varit mest lyriska. Men att hävda att språkmaterialistisk poesi därmed skulle vara den poesi som “betytt mest” på 00-talet kan man bara göra om man lever med kultursidornas tunnelseende; alternativt om man har en agenda att hamra in en specifik sanning så att den till sist blir sann. Detsamma gäller Eklunds idé att språkmaterialistiska poeter skulle vara bättre “berättare för vår tid”. Är vår tid så fruktansvärt unik och skild från andra tider? Är inte ett sådant synsätt egentligen väldigt förmätet och otäckt?

David Almer
PS. (För de nyfikna kan jag tipsa om Andreas Björstens samling av relevanta debattartiklar).