När det så äntligen regnade denna sommar passade jag på att fördjupa mig i germanska myter, och kom in på de äldsta gemensamma germanska myter som finns bevarade. Völundskvädet (Völundarkviða) skrevs ner på Island i Codex Regius först under medeltiden (ca. 1270), men referenser till kvädet hittar man bl.a. på Franks Casket (ett relikskrin med snidade reliefbilder och runor från 7-800-talet e.Kr. funnen i mitten av 1800-talet) samt nu senast på det intressanta Pforzenspännet, ett bältespänne av silver som hittades i en krigargrav från slutet av 500-talet i Schwaben, Tyskland. Spännet upptäcktes 1992, och är den äldsta funna allittererande versen från västgermanskt område. På nordgermanskt område har vi de äldre och mer kända Gallehushornen, som i metrisk form informerar läsaren om hornens tillverkare.

Men åter till Pforzenspännet. Allitterationen lyder: “Aigil andi Ailrun | al tahu gasokun” enligt de senaste tolkningarna från 2003 och 2010, och översätts (2010): “Aigil och Alrun nedkämpade hela hären”. Det vore anmärkningsvärt om Aigil och Alrun inte skulle ha med Völundskvädets Egil och valkyrian Ölrun att göra, och hur de nedkämpade en hel här kan illustreras med just Franks Casket, där vi på locket kan se dem tillsammans (med Egils namn prydligt skrivet med runor ovanför honom).

Det är fascinerande hur arkeologi, runologi och litteratur tillsammans kan pussla ihop germanernas splittrade myter, och dessutom påvisa hur vitt spridda de var geografiskt och hur stabila de var över tid trots en övervägande och dominerande muntlig kultur.

David Almer