Innanför det engelska språkområdet har poesin, till skillnad från vad som är fallet i Tyskland och Skandinavien, fortsatt att behålla mycket av sin betydelse. En del av förklaringen är säkert den kanoniska omsorg utbildningssystemen ägnar de engelska poesiklassikerna. Engelskstuderande universitetsungdom kan inte undgå att bekanta sig med Blake (medan svensk högskoleungdom mycket väl kan leva vidare i antagandet att Stagnelius är namnet på en design-ljusstake). Det svunna imperiets gamla territorier fortsätter att söka språklig rot och tankens utmaning i engelsk poesi från renässans och 1800-tal.

En stor förlust för samtidens engelska poesi och poesikritik – och då står vi igen på engelsk jord – är (australienfödde) Peter Porters bortgång under sommaren. En annan förlust för England vidrör hur Derek Walcott stod tippad att bli ny professor of poetry vid Oxford-universitetet. Efter att ett hundratal anonyma brev som hämtat fram en anklagelse mot Walcott från 80-talet för sexual harassment, skickats ut till röstberättigade vid universitetet, så gick ställningen istället till poeten/akademikern Ruth Padel. En vecka senare tvingades Padel att lämna in sin avskedsansökan då det visat sig att det var hon själv som sänt ut de anonyma breven om konkurrenten. Till sitt försvar hävdade Padel sig ha haft endast de kvinnliga elevernas bästa för ögonen. Med ett halvt års försening gick professoratet för en månad sedan så till poeten Geoffrey Hill, en av de sista klassicistiska modernisterna och en stark essäist. Inte helt min smak, men ett gott val. Ett bättre val än det av Carol Ann Duffy till poet laureate, of the united kingdom, nu med uppgiften att producera dikter vid kungliga högtidsdagar. Utmärkelsen borde förstås ha gått till den ojämförligt säkrare diktaren Tony Harrison. Något vilket torde ha försvårats av att Harrison är markant uttalad republikan. Duffy är ändå inte så illa.

Från feministiskt håll kom inte oväntat Camille Paglia redan tidigt under Oxford-stridigheterna till Derek Walcotts försvar (om han behöver ett). Efterdyningar av kampen vid könsfronten stod inte desto mindre att vänta när Derek Walcott, möjligen olägligt, fick utgivet sin nya diktsamling. Den ligger framför mig, med vit typografi på grått papper: “White Egrets” (en fågelart, förresten). Den utgör Walcotts otvivelaktigt bästa diktsamling sedan “Midsummer” (1984). Mottagandet har likväl på sina håll varit försiktigt. I The Guardian (som övertagit kulturstatusen efter att The Independent blivit för media-inriktad) recenserar Sarah Crown, med något som liknar ett horn i sidan till den 80-årige Walcott. Jag är själv ingen uthållig skribent, och skall nöja mig med att ge ett enstaka exempel från recensionen. Om dikten “60 years after”, med dess motiv av att återse en gammal ungdomsflamma från hemön Saint Lucia på en flygplats, menar Guardian-recensenten att den är ett exempel på hur Walcott knappast utrustar sina beskrivna kvinnogestalter med en personlighet, och tvekar inte att rentav beskriva Walcott som “misogyn”. Recensenten refererar hur den åldrade kvinnan i dikten sitter i en rullstol i flygplats-loungen i samtal med berättaren/poeten, och klämmer sedan i med följande: “Walcott reduces even her to a mirror for his self-perception…The failure, it seems, is hers”.

Vad som är sant om människan Derek Walcott kan inte jag avgöra. Men det tycks mig som att en poet av idag, om av manligt kön, inte borde publicera den minsta rad utan att första skaffa sig en bra advokat. En sann utsaga om den 16-radiga dikten är det knappast som Sarah Crown förmedlar till sina tidningsläsare. För det första skulle jag med lätthet kunna nämna ett femtiotal samtida poeter, varav gärna minst de femtio procentenheterna kvinnor, som låter just omvärlden spegla sin självuppfattning. Centrallyrikens förbannelse om man så vill. För det andra, jämställdheten i den här dikten är redan efter de två första raderna fullständigt etablerad; “In my wheelchair in the Virgin lounge at Vieuxfort,/ I saw sitting in her own wheelchair, her beauty…” Alltså inte bara ett möte öga mot öga, men rullstol mot rullstol. Kritikern borde hellre kontemplaterat titeln, med dess fulla innebörd av två tjugoåringar flörtande på öfesterna nere på stranden som möts efter sextio år i vars en rullstol på en anonym flygplats. Det anmärkningsvärda är, tvärtom, att Walcott, förmår använda ett så dämpat uttryck för ett så tragiskt motiv, en så dämpad kolorit. Där dikten glöder endast långt inne i sin avbalanserade coola framställning (lägg märke till den lösa slutradens avsaknad av crescendo). Som om Derek Walcott lärt av det nederländska måleriets 1600-talsmästare, vilket han har. Och det utökat med hans egna stilla självironi. (Vad gäller den så kommer jag att tänka på Walcotts tidiga dikt “Blues”, med motiv av hur han blir uppspöad – “they beat this yellow nigger black and blue” – av ett ungt street gang i New York City, till vilket diktens enda och lakoniska kommentar är; “Still, it taught me something/ about love. If it is so tough,/ forget it.”)

Så mycket för genusperspektivet. Något som jag ändå inte har lust att dra för stora växlar på. Jag kan inte ärligen säga att jag har något bestämt emot en genuspräglad läsning, lika lite som jag skulle ha något emot en marxistisk eller katolsk läsning. Utan jag nöjer mig hellre med att konstatera att jag välkomnar det idelogiska rastret om det gör läsaren/kritikern mer skarpsynt och leder till överraskande och utvecklingsbara iaktagelser. Men att jag avvisar det ideologiska rastret, genusvetenskapligt eller annat, om det endast får läsaren/kritikern att framstå ytterligare avklädd i all sin bigotta enfaldighet. Där samme kritiker står oemottaglig för hur moralen för en konstnär, för en poet, främst ligger i behandligen av stoffet genom proportioneringarna av innehållet och formen.

/Håkan Sandell

—–

Derek Walcott

SIXTY YEARS AFTER

In my wheelchair in the Virgin lounge at Vieuxfort,

I saw, sitting in her own wheelchair, her beauty

hunched like a crumpled flower, the one whom I thought

as the fire of my young life would do her duty

to be golden and beautiful and young forever

even as I aged. She was treble-chinned, old, her devastating

smile was netted in wrinkles, but I felt the fever

briefly returning as we sat there, crippled, hating

time and the lie of general pleasantries.

Small waves still break against the small stone pier

where a boatman left me in the orange peace

of dusk, a half century ago, maybe happier

being erect, she like a deer in her shyness, I stalking

an impossible consummation; those who knew us

knew we would never be together, at least not walking.

Now the silent knives from the the intercom went though us.

—–

(Det blir tydligt att Guardians Sarah Crown inte klarar att uppfatta tonfallet i avsnittet; “…her duty/ to be golden and beautiful and young forever/ even as I aged”. Poeten är self-mocking, han bedriver gyckel över sig själv, sina uppfattningar, sin ungdom, över livet. Att sakna öra är förstås en katastrofal egenskap för en poesikritiker.)

Fotnot: Derek Walcotts “White Egret” är utgiven – 2010 – av förlaget Farrar, Straus and Giroux, ännu endast i hardback.

PS. För ett intryck av Tony Harrisons kapacitet som poet, läs “Laureate´s block and other poems”, Faber & Faber, 2000. I pocket från Penguin.