En fotnot om William Morris

Om William Morris skrev jag redan i Aorta nr 3-4 1998, under rubriken “En föregångare”, efter att Carl Forsberg inlett artikelserien med att skriva om Sten Selander i det föregånde numret, och lite mer om Morris´ utopiska socialism finner man här på sajten. Kanske är riksdagsvalet för några veckor sedan den utlösande faktor som fått mig att återvända till Morris igen, eller möjligen istället ett mer generellt intresse för det pre-blairitska engelska Labour-partiets historia. William Morris var en politisk poet, vilket kan vara mindre omedelbart urskiljbart då han oftast skrev innanför fiktiva ramberättelser av saga och legend. Med viss möda letar jag guldkorn bland de över femhundra sidorna ibland något monoton episk poesi (fast monotoni har sina fördelar). De sammanställs på annat och eget håll, men jag plockar här gärna fram några strofer ur en längre svit vilken ingick i “Poems on the way” som exempel på övergångar mellan Morris konstverksamhet och hans sociala engagemang;

Then all Mine and all Thine shall be Ours,
and no more shall any man crave.
For riches that serve for nothing
but to fetter a friend for a slave.
And what wealth then shall be left us
when none shall gather gold
To buy his friend in the market,
and pinch and pine the sold…

Rena slagorden kan man tycka, men så där var det för inte längesedan, socialismen var en tänkt motkraft till exploatering och imperialism, med internationalismen på valbar plats. Gamla svettiga trotskistiska “Kommunistiska Arbetarförbundet” som brukade dela ut flygblad på min närmast otroligt ruffiga och våldsamma högstadieskola för en tre decennier sedan, och i en av vars studiecirklar jag tonårsfinnig deltog i, fick i riksdagsvalet 2010, nu under namnet “Socialistiska Partiet” hela fem (5) röster, sammanlagt i landet. Jo, kulturer uppstå och förgå!, och cyklerna spinna. Det var en chock att se Socialdemokraterna, detta hänsynslösa statsbärande parti och partistat som jag ägnat hela livet åt att förakta, reducerat till ett parti med endast trettio procent av rösterna. Triumfen uteblir, när partiet får mänsklig storlek kommer istället medlidandet. Minnet av ett glömt ideal infinner sig, och möjligen med det William Morris-läsningen.

Det häftar i mitt tycke ett intryck av bristande inlevelse vid gängse presentationer av Morris, och av det prerafaelitiska broderskapet vars mest radikala deltagare han var. Man ser det hos den nostalgiska engelska medelklasspublik med smak för dekorativ victoriania som ännu köper Morris-reproduktioner för heminredning. Och det var ibland tydligt under Nationalmuseums satsning häromåret att estetiseringarna tog överhanden vid mottagandet. Morris tankar om skönhet och hantverk bemöts numera regelmässigt ur konsumentens synvinkel, men missar då hur ekvationen skönhet och hantverk inte desto mindre avsåg de hantverkarkollektiv som var tilltänkt fungerande som producent, innanför de workshops Morris organiserade som delar av  eller avskilt hans företag “The Firm”. Morris´ Arts And Crafts-ideologi var inte primärt till för att glädja tidens borgerlighet utan en reaktion gentemot en kultur där fabriksarbetare och fabriksarbeterskor inte nödvändigtvis hade tio fingrar vardera. Först då inser man den socialpolitiska dimensionen av hur hantverket ställdes upp mot masstillverkningen. Istället;

Then a man shall work and bethink him,
and rejoice in the deeds of his hand,
Nor yet come home in the even
too faint and weary to stand.
And the painter´s hand of wonder;
and the marvelous fiddle-bow…

Morris islandsresor genomfördes inte heller de innanför ett individualistisk vacuum, utan visar på ett intresse som han kom att dela med den unga socialdemokratin (en oprövad och ännu inte på länge statsbärande socialdemokrati) både i England och Skandinavien, som ett hopp om styrka och demokrati, alltså med en stark vurm för det norröna. En idag nog så glömd del av vårt historiska politiska arv. Också Morris natursvärmeri – i Blakes efterföljd – eller faibless för Arthursagornas legender hör samman med och färgar hans drömmar om socialismen som en ny vår, en ny ungdomstid för kulturen och det kulturella arvet, en världsföryngring;

And the homes of the ancient stories,
the tombs of the mighty dead;
And the wise men seeking out marvels,
and the poet´s teeming head…

I den organisation Morris grundade, “Socialist League”, fäktade kommunard-påverkade marxister om inflytandet med anarkister. Floden hade ännu inte delat sig. Under det mesta av sitt liv skrev Morris även socialistiska kampdikter, med samlingen “Chants for Socialists” som det mest profilerade exemplet. Morris var i tillägg – liksom för övrigt även nygoticismens banerförarare John Ruskin – en inte obetydlig impulsgivare till grundandet av Labour-partiet (trots att han befann sig till vänster om det). Utelämnanden av dessa sammanhang halverar innebörden av den preraphaelitiska rörelsens “esteticism”. Den sanna betydelsen av William Morris hyllande av det konstnärliga hantverket kan man därför läsa vidare om i till exempel: “Factory work as it is and might be” Den prerafaelitiska kretsens betonande av – ofta medeltidinspirerad – interiörinredning har lite att göra med livsstils- och design-svärmeriets konsumtionsanda utan utgör istället en länk till de till prerafaeliterna efterföljande revolutionära avantgardens insisterande på en omdaning av hela livsomständigheterna.

Håkan Sandell


Fotnot: Den här bloggtexten var först tänkt som del två i en numrerad serie. Med den redan utlagda “På utrotningshotad-listan – Tony Harrison om poesin” som den första, och den om någon vecka efterföljande texten om Stefan George som den tredje och sista.

6 thoughts on “En fotnot om William Morris

  1. att döma av vad du skriver verkar det på märkligt sätt att ha gått förbi dig -sitter du fast i det förflutna?-att den stora skrällen i valet var Sverigedemokraternas resultat!?

  2. Tvärtom, BE, du kan läsa på nytt utifrån följande notering: Ngt som gjorde bestående intryck på mig åren eft Berlinmurens fall var hur (särskilt) den vietnamesiska kolonins status hastigt ändrades från “kamrater från socialistiskt broderland” till “gulingar” i Berlins östra delar; och min korta artikel minns inslaget av “internationell solidaritet” som socialdemokratin senare ideologiskt marginaliserat, (Alltså, en populär uppfattning är att -först har vi verkligheten, nära marken, ur denna växer idéerna – men motsatt gäller: ur idéföreställningarna utfäller sig “verkligheten”.) mvh

  3. Det var allt bara i slagorden som vietnameserna i DDR var “kamrater från ett socialistiskt broderland”. I verkligheten levde de i ghetton under miserabla förhållande, kvinnorna stod under aborttvång etc etc

  4. Hej Bodil, välkommen tillbaka, William Morris samhällsutopi var inte just den östtyska övervakningsstaten nä.

    Däremot är ett samhälle beroende av ett Idéburet sammanhållande kitt, som såtillvida är att betrakta som ngt mer än endast dimridåer, och i ett föregående av vardagen (Sverigedemokraterna har vuxit fram ur Socialdemokratins avideologisering – bort från “internationell solidaritet” osv)

    Om än ett rimligare referat av min bloggpost vore att det norröna arvet trots sin nutida högerstämpling en gång var en kreativ del av vänsterflygelns nysökande projekt – eller kanske bara att prerafaeliterna i svenskt sammanhang gärna presenteras uddlöst som gällde det kosmetikavaror etc.

    Attitydförändringen i Berlins östdelar fr -90 var märkbar, våldsbrott mot vietnameser gick käpprakt upp, vietnameserna började känna sig jagade. Som j förstår din korrektion, tydligen inget nytt. Hur skall vi sammanfatta, tyskar är onda?

    Avståndstagande från öststatskommunismen behöver förhoppningsvis inte med automatik leda fram t ett halleluja för privatiseringsavskum i öst och väst, om j kan tillåta mig att tycka så konservativt.

    mvh

  5. Pingback: En försenad nyårshälsning från Tolkien | retrogarde.org

Leave a Reply to Håkan Sandell Cancel reply

Your email address will not be published.