Tiden har kommit för mig att efter elva månader ta farväl av den här bloggen, tänkt att fungera som ett tittskåp in till osloretromiljön med vänner, där annars de lokala arrangemangen är just lokala (och allt som är värdefullt skall vara en aning svårt att hitta fram till). Till avslutning väljer jag gärna att skriva några rader om den förmodligen främste tyskspråkige 1900-talspoeten Gottfried Benn (1886-1956), för mig mer värd än Trakl och George, Rilke och Celan, Lasker-Schüler och den annars som poet underskattade Hermann Hesse, mer än Sarah Kirsch och Durs Grünbein. Benns rykte har annars för alltid fläckats av hans engagemang för nationalsocialismen de förvirrade månaderna på nyåret 1933. Ett visserligen kortvarigt engagemang, det frågades en smula retoriskt av en debattör för några år sedan om Benn varit nazist i åtta eller tolv månader, och min egen – tryggare – bedömning är att han var det i högst två år, under 33-34, varefter han istället började prata (privat) om den avgrund som väntade Tyskland osv, och cirkulerade kritiska artiklar (privat). Faktiskt verkar det som att det är ingipandet från en efterhand högpositionerad gammal klasskamrat från tiden på militärakademins medicinarutbildning som räddar honom själv från att fjäderplockas av SS-flygeln. Sett från SS-håll är Benn endast en dunkel smutsförfattare, och det på samma sätt som han hade varit det för Sverigedemokraterna, med sedvanlig vanligt-hyggligt-folk-sadism mot främmande, intellektuella och konstnärer. Hos den mest politiska nationalsocialismen, där Alfred Rosenberg var den farligaste fienden, sågs i tillägg Benn som en del av “den judisk-kosmopolitiska dekadensen” och man utnämnde honom – livshotande nog – i sina publikationer till “Gesinnungsjude”, sinnelagsjude.

Överhuvudtaget är Benns nazistvurm gåtfull då han stod på nationalsocialisternas svarta lista redan innan de kom till makten; kanske visste han inte om det. Något intresse för eller tro på en äreräddning av Benn har jag likafullt inte. Tvärtom är hans många otillräckligheter ägnade att sätta i tankeväckande kontrast till de gyllene dikter som han – ibland – skrev. Benn var en tafflig äkta make, en dålig far, och med en vacklande hudläkarpraktik till försörjning. Hela hans liv ligger under genomsnittet, författarskapet inbringar inte någon inkomst, jobbet som venerisk specialist sliter ut hans krafter, dottern bortadopteras, hustru nummer två begår självmord, i den sena medelåldern återvänder han till Berlins ruinhögar där det tyska publiceringsförbudet snart ersätts av ett USA-administrerat skrivförbud medan han på nytt fördjupar sig i gonokockprovernas ryckiga rörelser, nu från amerikanska soldater.

Denne person, med sitt uppseendeväckande dåliga politiska omdöme borde inte utgöra ett öde alltför främmande för att leva sig in i, i livets breda felmarginaler. Under långa perioder skrev Benn heller inte några dikter utan ägnade sig åt ett det naggande tvivlets prosastycken, ett slags västerländsk nedräkning, där vetenskaplig positivism konkursförklarats utan att ersättas av något annat, eller nästan inte ersättas av något annat – som vi skall se. Benns poesi blir då en livsdriftens besjungande av sig självt, ungefär i överensstämmelse med vad astrofysiker (matematiker) Stephen Hawkins uttalade i september 2010; “the universe can create itself out of nothing”. Efter ett livs grubblerier över tillvarons sjaskighet och uselhet, brodermorden och torterandet, biologiskt grundade makt- och förnedringsbeteenden, den smaskande truten och det smittade könet, sveken och slöheten, flatlöss och skabb, tyska eller amerikanska gonokocker, efter alla livets besvikelser så finns det för den åldrande Benn intet mer av ynkedom till att förvåna, en enda fråga har han kvar där själsillusionens biokemiska hjärnspöke gör sig klar att upplösas, och det är rörande nog, som han frågar i en av de sena dikterna; “varifrån kom så det goda?” (“Menschen getroffen”, 1955). Den religösa transcendensen hade från början varit en borträknad möjlighet för Benn, och många har undrat över hur han då trots detta verkar acceptera och framönska tanken på en möjlig transcendens i konsten, numinöst buret av konstverket och av den kreativa processen. Förklaringen verkar ligga i en tro på att hjärnan bär restlager inte endast av förhistoriska processer utan av kulturlager, medelhavskultur, Kina, och de civilisationsprocesser som hos Benn tenderar att kodifieras under begrepp som “dorische” eller “Süd”. I likhet med Nietzsche blickar Benn alltså mot varmare klimat för sina kulturbegrepp och är i grunden främmande för det (kvasi)germanistiska hos nazisterna.

Det är alltså inte i den höga himmel eller i en andevärld som det märkliga sker hos Benn och enligt Benn, utan i vår hjärna: “Hirn: das kortikale Verblühen der Welten, der bürgerlichen Welten, der kapitalistischen Welten, der opportunistischen, prophylaktischen, antiseptischen Welten”. I antagonism till den socialt engagerade litteraturen som hos Brecht eller Döblin, vilken i Benns tycke knappast alls är konst eller kultur, söker han den inre människan genom begrepp som “dorische” elller “süd”. Hans begrepp “dorische” har genom essän “Dorische Welt” (1934) fått auktoritära övertoner men kan med vänligare ögon betraktat anses avse en sammansmältning av det apolloniska, form- och förnuftssträvandes, med de titanska urkrafterna i det dionysiska, “die kalten Reserven”. Medan Benns sunnanvindar, hans “Süd” som hos Nietzsche står för det nödvändiga kulturkomplementet till det nordiska, och han finner det i allt som har med medelhavsatmosfär att göra, de latinska kulturerna, men också feniciernas Tyros (antisemit var Benn aldrig). Det omfattar allt som är blått och pariserblått, helt upp till Rhens gränslinje, i poetens associationsvärld, och inbegriper kärleksnätterna. För Benn är en Bertolt Brechts Engagerade litteratur föga mer än partidiktamen, kulturellt värdelös då den saknar det mänskligt Primära uttrycket. Därmed är självfallet inte allt sagt om Brechs konstnärsskap, men sammanhanget undertryker Varför det mytiska eller medvetandeutforskande hos Benn är så viktiga käpphästar. För undertecknades egen blygsamma del vill jag gärna erkänna att jag trots min fäbless för en Pier Paolo Pasolinis viktläggande av diktarens sociala samvete onekligen har lärt en hel del av Gottfried Benns (eller Brodskys) smak för “das interesselose Anschauen”. Om inte annat kan hållningen hindra en från att hamna i det till konst förklädda idelogiska, eller helt enkelt i det patetiska, som vad till exempel angår en del av kollegornas folkhemsnostalgi (-oh ja, vi var SÅ lyckliga på 1970-talet!).

När jag så tar itu med Gunnar Deckers Benn-biografi “Genie und Barbar” (2006) så understryks ytterligare min bild av det svajiga i poetens liv. Det är tydligt att Decker önskat avmystifiera Benns flört med nazismen såsom den kanske romantiserats även bland hans kritiker. Vid tiden för Machtübernahme är Benn i hög grad isolerad i något av ett enslingsliv där han pratar med få. Hans ekonomi är i botten, då praktiken som hudläkare går dåligt efter det att kondomautomater satts upp på de flesta berlinska herrtoaletter under andra halvan av 20-talet. Den litterära produktionen har sammanlagt under alla år inte inbringat Benn mer än sammanlagt omkring tusen mark, vilket Decker jämför med att en dirigent vid det statliga konserthuset den gången lyfte en månadslön på fyratusen mark. Benn har likväl alltid sett ner på bohemian och på bohemliv, och känner sig för första gången fredad genom den glansfyllda plats han tilldelats i den preussiska författarakdemin 1932. Vid Hitlers maktövertagande i januari 1933 önskar Benn helt enkelt behålla sitt jobb, antyder Decker. Dock inte endast som en opportunist utan i tron på att han utifrån sin position skall kunna påverka den politiska utvecklingen, där nazisterna inledningsvis låter honom behålla sin akademiplats. Man har i den nya staten få kulturpersonligheter att skylta med, då de intellektuella strömmar ut ur landet. Decker ser det hela cyniskt an, och påpekar att Benn egentligen bara hade två val. Det ena var att anpassa sig till de nya politiska kraven på honom som akademiledamot, eller att utträda men då också av nödtvång att kvickt lämna Tyskland och att med en läkarlicens ogiltig i Frankrike eller Tjeckoslovakien, inkomstlös sakta gå under på ett hotellrum omgiven av exilerade tyska vänsterförfattare varav vilka flertalet hjärtligt avskydde honom. Detta är alltså den krassa materialistiska bakgrundsteckningen. Decker påpekar att diskussionerna i akademin till en början mycket rörde dess egen yttringsfrihet, men att de så tidigt som under februari 1933 började mista kontrollen till Rosenbergs partifolk. Där dessa under fanan av sin Germanische (kvasi)klassicism rensar ut kvarvarande expressionister (vilka tycks ha rensats ut till och med före ej avtågade socialister och judar). Påhoppen mot Benn inleds redan i början av 1934, och i slutet av året befinner han sig med indragen läkarlicens på flykt från Berlin. Benn har improviserat sig fram, i likhet med vad de flesta människor gör, och det har gått illa för honom.

Håkan Sandell

Fotnot: Artikelns innehåll är avsett som ett komplement till det mellankrigstyska persongalleri som jag beskriver i en essä om den expressionistiska filmregissören Friedrich Wilhelm Murnau i snart utkommande nya numret av Aorta, nr 27-28. Mer borde ha sagts här om de av Gottfried Benns dikter för vars skull jag sätter honom så högt som den ledande tyske 1900-talspoeten. Men jag vill hellre än att peka ut mina favoritdikter av Benn så framöver i lugn och ro få dem tolkade till svenska. Det kan tillsvidare ändå gärna påpekas att de gängse antologipresentationerna av Benn som poetisk traditionalist fram till med kriget, och modernist under de två perioderna av 1910-tal och efterkrigsår på 40-50-talet inte är särskilt sanna. Utan att Benn istället under hela sitt författarliv skrev dikter i såväl formellt bundet som i fritt manér. Litteraturhistorisk kronologi bör man inte tro för mycket på. Guldkornen är jämnt utfördelade.