Både Platon och Aristoteles kan, föga förvånande, sägas vara ”grekiska” i sin syn på vad som kännetecknar en god människa. Med ”grekisk” menar man då att synen på vad som utmärker en god individ kan sägas avspegla den antika grekiska världens värderingar kring ändamålsenlighet etc.; mer om det nedan.
Eftersom Aristoteles i så hög grad utgår från Platon blir det naturligt att först redogöra för Platons syn på det goda, för att efter det jämföra med Aristoteles. Platons syn på människan är intimt förknippad med den idélära han förespråkar. I hans dualistiska världsbild är idéerna eviga och oföränderliga och enbart tillgängliga genom vårt förnuft. Sinnevärlden, den värld vi (i regel) alla uppfattar som ”verklig”, är i själva verket bara dunkla skuggor eller speglingar av idévärldens rena begrepp.
Vi kan inte förlita oss på våra sinnen, emedan de enbart speglar sinnevärlden. Vår vetskap om det allmänna föregår vår födelse, och Platon nämner i Faidros hur vi före födelsen känt av idéerna i dess rena form. Det är minnen av tiden före födelsen som gör att vi kan känna igen det allmänna hos den enskilda här på jorden. Att Platon här räknar med en slags reinkarnerad människa (iaf. vad gällande den förnuftiga delen av själen) gör att vi kommer in på hur människans själ är uppbyggd, och dessutom det ”straff” en mindre människa har att vänta sig i nästa liv. En människa som varit mindre god kommer att återfödas till ett mindre gemytligt djur (vilket djur det blir är beroende av hur människan betett sig) emedan de människor som varit goda har en chans att komma till gudarna.
Det verkar som att Platon i Faidon räknar med en enhetlig själ, medan han i Staten talar om en uppdelad själ; en själ som kan kopplas till de fyra grekiska dygderna vishet, modighet, måttfullhet och en rättrådighet. Dessa ”dygder” är det som för ihop Platons med Aristoteles och som gör att man kan tala om en ”grekisk” mentalitet; en mentalitet som bygger på att liv och uppförande är det som avgör vad som kännetecknar ett gott liv och en god människa. Även om Platon och Aristoteles delar samma grunder, bl.a. att det finns en objektiv sanning kring begreppet, så behandlar de tanken på hur människans godhet är beskaffad olika. Det goda livet uppnås hos Platon genom att de ovan nämnda dygderna kopplas till olika delar av den mänskliga själen: en begärande del och en modig del; delar som måste disciplineras av en tredje del: förnuftet. För att det goda livet skall kunna bli en realitet för den enskilda människan måste även den yttre världen vara beskaffad på ett sätt som är analog med människans struktur. Det är här Platons idealstat blir aktuell.
Idén om ”det goda” är hos Platon den högsta formen av idé; det är den grundidé som alla andra idéer har del av, även människan. Detta ger att det hos Platon ger en möjlighet till en idealmänniska, en människa som är så nära man kan komma människans idé; hos Platon är denna människa filosof och därmed del av en elit hängiven åt idéernas rena form via förnuftet. I Platons stat är det filosoferna som styr, och som mer än andra har en chans att skåda och efter döden bli del av den översinnliga idévärlden.
Istället för att ha en fix idé som det enskilda strävar mot, introducerar Aristoteles tanken på det allmänna i det individuella. Formen finns innesluten det individuella. Men likt Platon antar dock Aristoteles att det enda vi faktiskt kan ha reell vetskap om är det generella hos det individuella. För att se detta måste vi använda oss av vårt förnuft. Även hos Aristoteles går därför, trots sinnenas förnimmande, förnuftet i bräschen. Någon godhetens idé är det emellertid inte frågan om att förstå. Det är hos Aristoteles uppenbart att något som är gott för en art inte behöver vara gott för en annan. Aristoteles etik blir, trots Platons inflytande, en mer komplex syn på godhet.
Likt Platon vill Aristoteles ha en objektiv realdefinition av det goda, men Aristoteles fokuserar samtidigt mer på just människans godhet än den mer generella godhet Platon förespråkar. Aristoteles argument för hur man kan se på det goda i en människas liv är att en verkligt gott liv för en människa är det sätt att leva som mest överensstämmer med människans natur. Han menar att en lycklig människa är en människa som förverkligar sin potentialitet som just människa, vilket är detsamma som det teoretiserande, förnuftiga och filosoferande livet. För Aristoteles spelar, i kontrast till Platon, dock inte odödlighet någon som helst roll för en god människas öde. Om någon del av själen överlever kroppen handlar det i så fall om det rena tänkandet, och inte om någon individuell immortalitet över huvud taget.
En god människa har lyckats disciplinera de ”lägre” delar av själen som vi har gemensamt med växter (den vegetativa själen) och djur (den animaliska själen) och fört fram förnuftet, den mänskliga själen. Till detta tillkommer Aristoteles berömda medelvägstankar där en god väg är en slags medelväg, en ”svensk genomsnittlig lagomteori”, mellan två ytterligheter. De mänskliga dygderna, vilka i mångt och mycket kan ses som typiskt antikt grekiskt färgade, som exempelvis frikostighet är då en gyllene medelväg mellan slöseri och snålhet: tydliga tecken på den ovan nämnda grekiska måttfullheten. Det är i stort dygderna som gör den goda människan, och genom att studera Aristoteles får man en fin möjlighet till inblick i den grekiska samtiden.
För både Platon och Aristoteles är det den förnuftiga delen hos människan som är det högsta goda. För Platon främst genom att idévärlden, den enligt Platon oförvanskade världen, enbart kan nås genom förnuftet. Den kroppsligt besudlade sinnevärlden riskerar att dra ned människan i ett moras. För Aristoteles är idén, eller formen, innesluten det individuella. Platons dualistiska ontologi är Aristoteles främmande. Emellertid kan Aristoteles tänka sig en möjlig ren form, absolut förverkligande, materiallöst förnuft: Gud. Hos både Platon och Aristoteles är denna åtråvärda förverkligande det högsta goda och objektivt sant och på den punkten är filosofernas tankar mer lika än annars. Filosofen blir därmed hos båda filosoferna det goda idealet.
/David Almer