John Clare (1793-1864), omtalas sällan i Skandinavien, men uppnådde i sin mellan-victorianska samtid redan med sina tidiga diktsamlingar en vis måttlig succé. “The Village Minstrel” och “The Shephard´s Calendar” gav en nordengelsk motsvarighet till den engelska romantiken.
Men riktigt intressant blir inte Clare förrän under 1830-talet. Hans naturromantik förenas med hans hårdhänta öde och ger stroferna en dyrköpt tyngd, han blir såväl mer visionär som till ett mer mottagligt tidsvittne. Den litterära karriären är då redan över, och han har inte riktigt hunnit etablera sig medan 1820-talets poesi-boom i romantikens kölvatten fortfarande varade. De socialt respektabla beskyddarna mister gradvis intresset.
De framgångsrika åren blir alltså kortvariga, och han sjunker tillbaka till det sociala segment han fötts in i, där föräldrarna drivit lite lantbruk, och lite ölservering i ett stall med ett tak, och där han själv lärt sig läsa av en krigsinvalidiserad korpral i hembyn. (Passande nog var det ur ett tummat exemplar av Miltons “Paradise Lost” som han lär sig läsa.)
När de mentala lidelserna tar överhanden och Clare hospitaliseras, tillåts undertryckta element att tränga fram i hans poesi. Saker han inte kunnat tillåta sig att säga medan han fortfarande var en poet med aspirationer och ett slags kommersiell marknad. Fallet nedåt är fullständigt, i en dröm presenterar sig hans skyddsängel, för att meddela honom; “you are only one of the crowd now, John!”
Clare börjar lida av vanföreställningar. Att han har två hustrur. Han tror att hans första flickvän, Mary Joyce, fortfarande är i livet och att de är gifta. Han föreställer sig också att vara en berömd prisboxare, men märkligast av allt antager han under en tid Lord Byrons identitet. Han diktar Byrons långdikter Childe Harold och Don Juan om på nytt, i vad han menar är deras sanna versioner. När han flera år senare blickar tillbaka yppar han i samtal för en litterär vän; “Nu är jag John Clare. Tidigare var jag Byron och Shakespeare”.
De första fröna till identifikationen med Byron fastnade, har man antaget, under ett Londonbesök, 1824, då han tillfälligtvis hade råkat passera Lord Byrons begravningståg, där kistan bars ner för Oxford Street. Förmodligen är det också Byrons enorma succé – Keats sålde aldrig – som framställt honom som ett begärligt identifikationsobjekt för den socialt degraderade Clare.
I bevarade brevutkast till sin “Dear wife Mary” (alltså aldrig hans hustru, och avliden) kan man läsa hur företaget tog sin början: “Jag skrev en ny canto av Don Juan för att fördriva tiden”. Och vid samma tidpunkt, fortsätter han med spridda strofer av omdiktningar av Childe Harold – strax före han ger sig på flykt från mentalsjukhuset i High Beech, men det är en annan historia.
Det har diskuterats ifall det kan röra sig om medveten rolldiktning, och att han haft stort nöje i att variera Byrons rimmönster och stroffbyggnad. Men elementen av pastisch och förfalskning börjar leva sitt eget liv. Den antagna personan formulerar sig inte sällan med en fränhet den riktige(?) Lord Byron inte visat motsvarighet till. I publicerad form skulle det självfallet varit åtalbart, med det enda framtidsprospektet att få byta ut dårhuset mot straffarbete. Identiteten som Lord Byron – kanske främst i förhållande till en inre självcensur – tillåter Clare att säga det otillåtna, att tala öppet (men fördolt) om ämnen som sex och politik.
Det är som sagt två verk av Byron som Clare skriver om i helt nya versioner, Childe Harold och Don Juan. Det existerar olika textredigeringar av Clares efterlämnade anteckningsböcker och manuskript, och särskilt vad gäller Childe Harold har jag ingen entydig bild av hur verkets bäst textkritiska version skall se ut. Det är också det mildare verket, med klara glimtar av självinsikt; “Friends cold neglect have froze my heart to stone/ And wrecked the voyage of a quiet mind”. Dikten är full av kärleksförklaringar, inte till hustrun, Patty, utan till den döde Mary; “Can language paint the soul in those blue eyes/…/Those hills of snow that on her bosom lies/…/Her looks was like the spring, her very voice/ Was springs own music more than song to me…”
I Childe Harold har Clare ännu inte blivit En Annan. Med med ett anslag aldrig tidigare hört i Clares poesi inleds hans egen, förbättrade, version av Don Juan; “Poets are born, – and so are whores…”. Känn på den! Ibland ersätter bokstavskombinationer enskilda glosor, med det här slags halvgenomskinliga uttryck; “Night hides the wh–e–and cupboards tart and pasty/ Flora was p-x-d–and women quite as nasty”. Explicit sexuella är rader som;
Children are fond of sucking sugar candy
And maids of sausages–larger the better
Shopmen are fond of good sigars and brandy
And I of blunt—and if you change the letter
to C or K it would be quite as handy
Kanske är dikten till sin helhet att betrakta som ett slags attentat, på god ton och mot finare society. Stroferna är överfyllda av anti-establishment utfall; “So old wigs bargains now must be forgotten/ The oil that dressed them has made them rotten”….”I wish prince Alberts queen was undefiled/ -and every man could get his wife with child/ I wish the devil luck with all my heart/ As I would any other honest part”. Det ligger ofta ett raseri och bubblar under raderna, ett ilsket ner-med-allt. Rader från ett provinsiellt dårhus, med tydligen inte utom räckhåll för tidningar och nyheter. Drottning Victoria och Prins Albert är på väg på en officiell tysk rundresa;
Me–b—-ne may throw his wig to little Vicky
And so resign his humbug and his power
And she with the young princess mount the dickey
On ass milk diet for the german tour
Jag får själv något slags hörselhallucination när jag läser det här, förd hit av tidens vindar. Ett ökänt brittiskt punkband soundcheckar de ostämda instrumenten, för att framföra God Save the Queen. Men orden är John Clares. Eller kanske Lord Byrons. Byron – boxarens:
“O–talking of turning I´ve seen Whig and Tory
Turn imps of hell and all for Englands glory/../
Theres Doctor Bottle imp who deals in urine
A keeper of State prisons for the queen!
/Håkan Sandell
– – –
Biografiska upplysningar har hämtats från:
“John Clare: His life and poetry”/Tibble (1956)
“Green Shadows – The life of John Clare”/Wilson (1951)
“The life of John Clare”/Martin (1964)